Medial svektwist är svår att tugga i sig


KrogmomsDagens stora grej verkar vara att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att inte återställa krogmomsen. Nästan överallt beskrivs det som att Socialdemokraterna sviker ett vallöfte. Rent tekniskt stämmer förstås det, men det blir gissningsvis svårt att hitta några som går omkring och känner sig svikna.

Jag har alltid uppfattat det som en modell för att finansiera annat, som man bedömer viktigare. Om det i tillräcklig grad kan ske utan återställd krogmoms, så finns det rimligen knappt ingen som fäller en tår. Vem skulle det vara? En skattebetalare som upprörs över att staten slösar med potentiella skatteintäkter? Den socialdemokratiska kritiken av krogmomsen har, som jag uppfattat det, aldrig gått ut på att sänkt krogmoms är skadligt. Självklart inte. Kritiken har handlat om att det är en ineffektiv reform. Att det är dyrt sett till vad det ger (läs: extremt få jobb).

Det är fortfarande en relevant kritik, och personligen skulle jag mycket hellre se en generell sänkning av tjänstebeskattningen. Dels för att det är principiellt viktigt att samhället inte pekar ut viss tjänstekonsumtion som viktigare än annan, dels för att det sannolikt skulle vara effektivare. Men jag har väldigt svårt att se att några skulle sitta och känna sig svikna av beskedet att momssänkningen kvarstår.

Och utöver allt detta så skulle det förstås ha varit väldigt svårt att få igenom en krogmomsåterställare i Riksdagen. En aspekt vi kommer att behöva vänja oss vid framöver, och som också Alliansen praktiserade under sina sista fyra år.

Av det som i varierande grad bekräftats hittills från regeringsförhandlingarna är jag i så fall mer fundersam över förslaget att göra gymnasieskolan obligatorisk. En förkrossande majoritet av alla ungdomar går redan gymnasiet. Jag håller med om att det skulle finnas ett rejält värde i att få klicken som idag inte går gymnasiet – ofta ungdomar i olika former av utanförskap – men det känns stelbent, som ett förmynderi vi borde avhålla oss från. Dessutom spär det på den redan accelererande lärarbristen, och kommer även det att bli svårt att få igenom i Riksdagen.

Då är jag klart mer positiv till att alla barn ska börja i en förskoleklass, och till att resurserna till skolan i högre grad ska behovsfördelas. Helst, och logiskt, skulle det kombineras med att förstatliga skolan – förhoppningsvis kan LO där tala Socialdemokraterna till rätta).

Mer tveksam är jag till att alla alla yrkesprogram ska vara högskoleförberedande, och till att alla gymnasieprogram ska innehålla ett estetiskt ämne. Frågan är om det är rimliga prioriteringar. Det är inga skadliga förändringar, men det är förändringar som äter resurser – och undervisningstid – som jag spontant känner skulle kunna användas bättre.

Sist biten om fler speciallärare och specialpedagoger. Viktigt, absolut. Men var ska man hitta dessa? Det sitter inte arbetslösa speciallärare/-pedagoger arbetslösa och rullar tummarna ute i stugorna. Tvärtom är det redan brist på sådana. Det här är ett övergripande frågetecken kring regeringens förslag på skolområdet. Jag har inte nämnt planen på att minska klasstorlekarna och göra det lättare att sätta in resurser. Det är många tårtbitar som var för sig innebär ett ökat behov av lärare, i en situation där det redan råder påtaglig brist många gånger, där pensionsavgångarna och barnkullarna ökar, och där vi redan idag har hysteriskt svårt att fylla lärarutbildningen. Planerar regeringen att börja klona lärare?

Senkommet försök till eftervalsanalys


Vallokal_visareEn vecka har gått sedan valdagen. Mycket gick som förväntat, men många verkar ändå helt tagna på sängen. Det går inte att låta bli att fundera på vilket annat valresultat dessa människor hade väntat sig. Någon procent hit eller dit, här och där, skulle inte ha förändrat spelplanen nämnvärt.

Det stod sedan länge klart att Alliansen skulle bli mindre än de rödgröna. Vad nu de rödgröna är – jag är ingen stor vän av osjälvpåtaget ihopklumpande av partier som inte tydligt säger sig gå till val tillsammans. Visst, den marginalen blev ganska liten, men att den skulle minska under valrörelsen kom knappast heller som någon överraskning.

Det var också på förhand tämligen uppenbart att de ”rödgröna” inte skulle få egen majoritet. Mätt som S+V+Mp levde förvisso den möjligheten ganska länge, men bara naiva kunde drömma om något sådant natten före valdagen.

Således visste vi redan i förväg att det parlamentariska läget skulle bli både speciellt och knepigt. Ändå verkar så många, så förvånade. Märkligt.

Inom det förväntade är förstås Sverigedemokraternas framgångar det som sticker ut. Jag hade oftast under valrörelsen prognostiserat dem till inom spannet 8-11 %. Snudd på 13 % hade jag absolut inte förväntat mig. Framgången är förstås både tragisk och åt helvete, men inte nödvändigtvis ett så stort problem som många vill göra gällande. Vi övriga har fortfarande helt i våra händer att säkerställa att Sverigedemokraterna inte ges något inflytande alls, och en sådan hållning skulle inte på något sätt vara demokratiskt omoralisk. Politik handlar om att knyta till sig stöd för sin politik, och politik handlar om att kompromissa.

Nu skriker sverigedemokrater och en del andra sig förfärat hesa med resonemang om att partiet inte kan lämnas ute i kylan. Att sverigedemokrater driver den linjen är inga konstigheter, men jag begriper inte andras fastklamrande vid det tramset. Långt större partier än Sverigedemokraterna har historiskt lämnats utan inflytande. Under den senaste mandatperioden har Socialdemokraterna som 30 %-parti i stort sett saknat inflytande, och i mandatperioden dessförinnan – då Alliansen regerade med egen majoritet – var 30 %-partiet Socialdemokraterna ännu mycket mer i frysboxen. Sverigedemokraterna har inget som helst underlag för att ges ett inflytande per automatik. De ska som alla andra hitta samarbetspartners, och om bara alla andra håller fast vid den självklara linjen att inte samarbeta med, eller göra sig beroende av, ett rasistiskt parti, så kommer det också att fungera.

Jag redan ägnat en stor del av den här bloggningen åt Sverigedemokraterna. På samma sätt ser hela det politiska samtalet ut. Valrörelsen har nästan bara handlat om Sverigedemokraterna, och eftervalsdebatten ännu mycket mer. Precis som efter valet 2010 hörs nu en massa röster som talar om att vi måste lyssna på Sverigedemokraterna. Undertonen i det snacket är tydlig. Uppfattningen är att man borde bjuda in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Ursäkta mig, men utöver att det vore moraliskt åt helvete så vore det dessutom fel rent taktiskt. Visa mig gärna ett enda internationellt exempel på där man normaliserat ett högerpopulistiskt parti – den snälla benämningen på Sverigedemokraterna – och den vägen bromsat dess framfart. Jag känner inte till något sådant exempel. Tvärtom har det i alla länder jag kan överblicka inneburit att de krafterna har vuxit sig starkare, och inte minst att politiken starkt har påverkats i deras riktning.

Vi har fortfarande chansen att visa att det finns en annan väg. Vi kommer inte att under överskådlig tid bli av med Sverigedemokraterna, men vi behöver inte ge dem inflytande. De kan säkert växa ytterligare lite, men det får i så fall vara värt det priset. Den överväldigande majoriteten av människorna i Sverige står enade för en helt annan politik än Sverigedemokraternas. Det visar valresultatet, och det visar alla attitydundersökningar jag sett.

Vi får leva med att Sverigedemokraterna har etablerat sig som den kraft som suger upp människor med främlingsfientliga åsikter, och människor med en svepande misstro mot samhället. De människorna har alltid funnits, men tidigare fanns det inte ett så tydligt sätt att kanalisera den saken på.

Jag såg ikväll i Agenda hur Göran Persson drev tesen att Sverigedemokraterna kunnat växa för att de andra partierna har raderat ut skillnaderna mellan varandra. Han använde till och med nyordet triangulering, som jag annars mest hör från personer som ganska tydligt önskar att även etablerade partier ska bli mer restriktiva i sin migrationspolitik. Det tror jag inte att Göran Persson önskar, men ordet fick mig att rycka till. Annars har Persson säkert en poäng. Visst är det uppenbart att partierna har närmat sig varandra, och att det råder en stor försiktighet, en ovilja att ta risker. Samtidigt är den stora massan uppenbart mittenorienterad i sina åsikter, och då är det inte konstigt om det också påverkar partier och politik.

Göran Perssons resonemang har också vissa brister. I detta mittenihoppackande stack i valrörelsen två partier ut från mängden; dels Sverigedemokraterna förstås, men även Vänsterpartiet, som stenhårt kört en tydlig vänsterretorik och nästan enfrågeprofilerat sig på en fråga  - vinster i välfärden – där det mesta tyder på att de i någon mening har majoriteten av befolkningen med sig. Om Göran Perssons logik hade stämt, så borde Vänsterpartiet ha gått framåt i valet. Men icke. De backade till och med. Även om det skett en ihoppackning i mitten så är det fortfarande rimligt att placera Moderaterna som motpol till Vänsterpartiet. Men de backade enormt.

Men visst, även jag har mina gränser vad gäller ihoppackandet. En och annan, inte minst i min Facebookfeed, förespråkar en S+M-regering. Då tittar man bara strikt matematiskt på valresultatet, och bortser från att politik faktiskt måste innebära åsiktsskillnader. En sådan regering vore direkt skadlig. Politik kan inte bara vara taktiserande. En sådan regering skulle bjuda Sverigedemokraterna på en fyra år lång julafton, där de mer än någonsin skulle kunna sitta och säga att de är det enda oppositionspartiet, att de är ensamma mot etablissemanget. Livsfarligt!

Även Sverigedemokraternas framgångar är motsägelsefulla. Det går bra för nationen Sverige, och de allra flesta av oss har det bättre än någonsin. Sysselsättningen – dock inte arbetslösheten – ser nästan bättre ut än någonsin. Trots de slutsatserna så önskade jag alltså ett regeringsskifte, och det handlar då främst om annat än ekonomi. Den ekonomiska politiken har jag i stort förtroende för att båda de politiska sidorna i svensk politik fixar bra. Nu finns det anledning att hoppas på en viss positiv förskjutning, men det kommer inte att handla om några dramatiska förändringar. Särskilt inte med det här valresultatet. Nej, det är mjukare, mer principiella frågor, som gör att jag känner mig hemma hos Socialdemokraterna, och i någon mening ser mig som vänstertillhörig. Mitt i det här positiva, mitt i ett val mellan två sidor som bägge skulle ta gott ansvar för den ekonomiska politiken, vann alltså en tredje kraft i form av Sverigedemokraterna ökat stöd. Det dessutom i hög grad i glesbygd. Den ologiken, tillsammans med alla de skandaler som drabbat partiet, leder mig till slutsatsen att många av Sverigedemokraternas väljare inte riktigt bryr sig om vad det är de röster på. De röstar mot något, snarare än för något. Man kan utgå från att en hygglig andel av Sverigedemokraternas väljare inte lever i vad som kan klassas som tydligt utanförskap, och de flesta av dem bor inte heller i områden med nämnvärda integrationsproblem. Snarare tvärtom.

Där har nog Göran Perssons resonemang mer relevans, när han talar om att mycket av valrörelsen och den förda politiken har staden som utgångspunkt. Det har han rätt i, men hur skulle ett alternativ se ut? Man kan förstås fila på saker och ting, men det är ett faktum att en högre andel än någonsin söker sig till våra städer. En och annan skulle säkert kunna välja att bo kvar i glesbygd om förutsättningarna vore bättre, men i grunden tror jag inte att man flyttar till städerna på grund av missnöje, utan snarare för att man verkligen söker stadslivet.

Det skapar problem för ett redan stort och glesbefolkat land som Sverige. När vi ännu mer koncentrerar oss till några få områden, då blir det väldigt tunt med människor i glesbygden. Då späs behovet av nytillskott av människor på. Ett behov som föreligger även utan den omständigheten. Vi blir äldre och äldre, vården blir allt mer specialiserad, och vi konsumerar allt mer tjänster av olika slag. Då röstar de som har störst behov av att vi blir fler i Sverige, på ett parti som vill strypa invandringen med 90 %. Det är en sådan obefintlig logik, att man måste konstatera att alla inte nödvändigtvis röstar helt rationellt. Väg då också in att man får leta med ljus och lykta för att hitta någon förtroendevald sverigedemokrat, undantaget Jimmie Åkesson, som inte ger en skäl att kasta sig efter skämskudden.

Jag tror verkligen inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister (något de själva verkar tro att alla vi andra tror), och inte heller tror jag att de är korkade. Men många av dem är med stor säkerhet väldigt ointresserade av politik, och många av dem har förmodligen en misstro mot samhället. Att då, när det nu finns en tydlig kanal för dessa, lyckas omvända dem till att rösta på något annat, det kan säkert visa sig lättare sagt än gjort. Därför tror jag mycket mer på fortsatt tydlighet och principfasthet, än på att i politisk handling börja försöka anpassa sig till den här spretiga och diffusa gruppen.

Lyssna däremot, det måste man/vi självklart göra. Lyssna och diskutera.

En slutreflektion. Från borgerligt håll sprids nu flitigt artiklar om hur Miljöpartiet efter valet 2010 avstod från att samarbeta med Alliansen. Syftet med att nu sprida sådant är förstås att möta krav på allianspartierna om att ”ta ansvar”. Men jämförelsen haltar. Miljöpartiet lyssnade 2010 på Alliansen, men gavs i stort sett inget annat än möjligheten att utestänga Sverigedemokraterna (vilka ju Alliansen sedan ändå menar att de inte har varit beroende av). Så kan det förstås inte fungera. Man kan inte förvänta sig av partier att de ska gå in i självutplåning för att ta ett större ansvar. De som nu tycker att exempelvis Folkpartiet och Centern borde öppna för olika former av samarbeten, menar förstås inte att det ska ske utan att de i så fall får genomslag för sin politik. Jag har inte sett någon argumentera så bisarrt. Samtidigt köper jag att allianspartierna nu inte kan öppna sina famnar för Löfven. Så kan det inte fungera. Varken människor eller partier är robotar. Partierna lever under olika former av inre tryck, och det finns behov av både distans och sårslickande. Men om något år, kanske efter att Jan Björklund frivilligt eller under tvång lämnat över till Birgitta Ohlsson, bör det kunna se annorlunda ut. Har vi tur så kommer det här valet att utgöra starten för en sprängning av blockpolitiken, och jag hoppas innerligen att vi inte igen hamnar i en valrörelse där förproklamerade låsta regeringsbildningar ses som det eftersträvansvärda.

Vi har fyra spännande år framför oss. Fyra år där det säkert för det allra mesta kommer att gå utmärkt att styra Sverige.

Vi har konstiga krav och förväntningar när vi flyger


Kalmar_airportFör en vecka sedan startade en historisk flyglinje mellan Kalmar och Berlin. Jag tänker inte säga att jag är övertygad om att den kommer att gå fantastiskt. Det kommer säkert att bli tufft, med viss risk att det går som det gick för flyglinjen till Barcelona. Men Berlinlinjen har förhoppningsvis något bättre förutsättningar. Barcelona är Barcelona, men den linjen gick som ofta med Ryanair, knappt ens till Barcelona, och blott någon enstaka dag i veckan. Berlin bör inte vara lika säsongsberoende som resmål, och Berlin bör åtminstone på sikt innebära påtagligt bättre möjligheter att ta sig vidare därifrån, än fallet var med Barcelonalinjen. Till Berlin går flyget dessutom vettiga tider, och sex dagar i veckan. Men det kommer att bli tufft, absolut. Bollen ligger nu hos oss kalmariter. Vi måste visa att vi förtjänar den här fantastiska möjligheten.

I anslutning till uppstarten av Berlinlinjen har det nu tydligen gnytts om att servicen är för dålig vid flygningarna. Resande har upplevt att de inte serverats vad de förväntat sig. Det här för mig in på något jag tänkt en del på redan tidigare. Väldigt många suktar efter allsköns utbud av mat och dryck när de flyger. Jag begriper det inte. Särskilt inte vid kortflygningar av det här slaget.

Vem begär att serveras käk och ett digert utbud av dryck när de åker buss till Oskarshamn? Reslängden är snudd på identisk. Till Berlin tar det nämligen bara 70 minuter. Jag är fullkomligt ointresserad av vad som serveras när jag flyger. Okej, flyger jag en tiotimmarsflygning så får det gärna finnas ett vettigt utbud av dryck. Alkoholfri sådan. Jag dricker gärna alkohol, men har inget intresse större av att göra det under själva flygningen. Mat? Tjaa, jag säger väl inte nej till sådana möjligheter, men väntar hellre tills jag landat och har möjlighet att välja både rätt och restaurang.

På en kort flygning som den till Berlin ser jag mycket hellre att flygbolaget satsar på annat än mat och dryck; komfort, pris, punktlighet, flygtid.

Själv kommer jag att testa Berlinlinjen redan om några veckor, då jag drar ner till Berlin för ett besök på 2014 års upplaga av German Rum Festival. Den planen hade vi redan innan Berlinlinjen blev klar, men nu blir det dels billigt, dels hysteriskt smidigt. Vi betalar ynka 1.380 spänn per skalle, tur och retur Kalmar-Berlin, inklusive incheckat bagage och hela klabbet. Detta med flygtider som passar oss perfekt. Jag hade aldrig tidigare hört talas om flygbolaget bmi regional, och visst känns det udda med ett brittiskt regionalflygbolag som plötsligt flyger mellan Kalmar och Berlin. Men de ska ha fett med cred för att de försöker! Oavsett vad de serverar oss som flyger med dem…

Relaterat: Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Östran, Östran, P4 Kalmar, flygplatsen.

IntressantTwinglyKnuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Som om Miljöpartiet skulle säga att vi inte ska bry oss om miljön


Idag har Jimmie Åkesson berättat för oss att vi inte ska dra alla över en kam…

”– Att några enskilda ska agera representanter för våra tusentals kandidater tycker jag vore fel, säger partiledaren.”

Vad händer imorgon? Kommer Gustav Fridolin gå ut och säga att vi inte ska bry oss om miljön?

**************

Utöver att dra på mungiporna över Sverigedemokraternas förmåga att bjuda på självmål som de inte ens begriper att de bjuder på, så finns det ett och annat ytterligare att reflektera kring med anledning av dagens avslöjanden i Expressens om Sd-toppen Christoffer Dulny.

1. Vår tillvaro måste formas även för de goda som inte söker offentligheten

Jag vill gärna inleda med att ta tillfället i akt och säga att jag inte är helt bekväm med den här sortens avslöjanden. Jag tycker inte synd om varken Christoffer Dulny eller Sverigedemokraterna, men även om jag nu har lämnat Piratpartiet och engagerat mig i Socialdemokraterna, så är fortfarande min inställning att vår rätt till anonymitet och integritet övertrumfar de negativa följder som kan komma av den rätten. Men huvudskurkarna är varken Expressen, Researchgruppen, tekniken eller lagstiftningen (den sistnämnda är dock allt annat än god). Nej, huvudskurkarna är just Christoffer Dulny, Sverigedemokraterna och andra som väljer att försöka vara anonyma när de sprider rasism och annan dynga. Det bidrar till den repressiva och integritetsfientliga utveckling som vi sett under ett antal år.

Det är nämligen inte självklart att det alltid är goda som lyfter fram ondska. Det skulle lika gärna ha kunnat vara tvärtom. Researchgruppen sitter inte på något unikt trollerispö. Andra kan gräva på motsvarande sätt, men med helt andra syften. Det skrivs enormt mycket ”anonymt” på nätet, som verkligen förtjänar att få vara just ANONYMT. Människor som öppnar sig och beskriver och diskuterar djupt privata omständigheter, och så vidare. Säg att Avpixlat fick tag på identiteten bakom invandrare som på nätet ”anonymt” beskrivit hur de motarbetas eller möts av rasism i det svenska samhället. De skulle knappast dra sig för att offentliggöra dem. Vi måste kunna tänka mer än ett steg en dag som denna, och inte bara se det förment positiva med möjligheterna till att avanonymisera människor på nätet. De flesta som söker anonymitet på nätet är inte onda, och vi är alla inte heller offentliga personer och kandidater för ett hycklande rasistiskt parti.

2. Bajs är bajs, och ska benämnas bajs

Särskilt när det kommer till just Sverigedemokraterna, så dyker det alltid upp personer som slår fast, ungefär att, ”-Det här kommer bara att ge dem nya väljare!”, med andemeningen att man inte ska uppmärksamma sverigedemokratiska övertramp. Det är både ett intellektuellt och ett moraliskt haveri.

Man kan jämföra med diskussionen om vårt mottagande av flyktingar. Där är det tveklöst så att vi vinner på att ta emot människor – att vi behöver bli många fler människor för att tackla åldersstruktur, välfärd och annat – men det är samtidigt ett argument som jag inte riktigt gillar. Det avgörande skälet till att vi ska ha öppna gränser är inte att vi själva egoistiskt vinner på det, utan det helt överskuggande är att vi måste göra det för att vi kan och har råd, om vi inte vill vara små lortar. Nästan inga andra länder i vår omvärld tar det ansvaret, men det är också ointressant. Vi ska göra det som är rätt, oavsett om andra gör fel. Det kommer dessutom att ge oss enorma fördelar i framtiden, men det är bara en positiv bonus.

Intellektuellt är nedtystningsstrategin ett haveri eftersom den taktiken redan är testad. Under ett betydande antal år var det den rådande metoden för hur vi hanterade Sverigedemokraterna, och det gick ju sådär. Partiet bara växte och växte, och tog sig till slut in i Riksdagen. Jag är också övertygad om att skandalerna kring partiet faktiskt har positiv effekt, trots att snudd på verkar växa av dem, eller åtminstone inte bli mindre. Skandalerna stärker säkert partiets kärna, men särskilt långsiktigt är jag övertygad om att de är viktiga för att strypa nyrekryteringen. Ju mer rumsrent partiet oförtjänt framstår, desto kortare blir steget till partiet för helt nya väljargrupper och allmänt missnöjda människor.

Moraliskt är nedtystningsstrategin ett haveri för att det helt enkelt är moraliskt åt helvete att resonera taktiskt kring hur vi tacklar rasism och annat hat. Som rubriken säger, bajs är bajs, och ska benämnas bajs.

3. Nu sätts nolltoleransen på sitt verkliga eldprov

Det är mindre än en vecka kvar till valdagen, och Christoffer Dulny är en riktigt fet fisk. Undantaget järnrörsskandalen kan jag inte påminna mig någon annan sverigedemokratisk skandal som kommer i närheten av det vi nu ser. Jag är lyckligtvis allt annat än någon kännare av Sverigedemokraternas inre liv, men det har länge verkat ganska tydligt att det internt i partiet finns kritik mot nolltoleransen. Både mot nolltoleransen som sådan, och mot hur den praktiseras.

Det verkar finnas en intern uppfattning att det råder olika måttstockar, beroende på vem som fastnar i nolltoleransens nät, där tålamodet upplevs större med den som står nära partiledningen, än med andra. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte landa i annat än att Christoffer Dulny har gjort sig skyldig till ett av de grövsta och tydligaste brotten mot partiets nolltolerans. Det finns redan tecken som tyder på att han kan komma att klara sig undan att tvingas bort, men då begriper jag varken hur det ska kommuniceras internt eller externt.

Jag är inte dummare än att jag förstår den rävsax som partiet nu sitter i. Det är listettan i kommunvalet i huvudstaden som fastnat med fingrarna i syltburken, samma vecka som valet äger rum. Det blir inte mycket värre än så. Därmed inte sagt att det kommer att försämra Sverigedemokraternas valresultat, men jag hävdar alltså att det ändå är viktigt och potentiellt effektivt.

Relaterat: ExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressenExpressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, IRM, IRM, IRM, Barometern, SvT, SvT, SvT, SvT, SvT, SvT, SR, SR, SR, SR, TV4TV4TV4TV4, DM, Sydsvenskan.

IntressantTwinglyKnuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Högtflygande med Hell-Man


13_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903När jag fyllde 40 i vintras, fick jag en ballongflygning i present. I onsdags var det dags för den att äga rum. Vädret var fantastiskt; soligt, nästan sommarvarmt och bara svag vind. Ska något placeras på minuskontot så var det att vindriktningen gjorde så att vi fick dra oss mot Ljungbyholm för att lyfta, med en rutt i riktning mot Trekanten.

Det gav oss en rutt med mycket skog, men det förtog inte upplevelsen. Att som högst befinna sig 600 meter upp i luften i en liten korg, har sin charm även över skogsterräng. Dessutom var utsikten fullt tillräcklig för att med lätthet se även kustlinjen och annat spännande.

Det var även imponerande att uppleva med vilken precision en luftballong kan rattas. Det gäller förstås huvudsakligen i höjdled, men med hjälp av höjdjusteringar kunde även banan i övrigt påverkas, eftersom vindarna skiftar beroende på hur högt man befinner sig. Vid ett tillfälle gick vi ner och sniffade trädtopparna – kottplockning, kallade piloten det – och vid ett annat tillfälle gick vi ner och flög precis ovanför ett majsfält.

Särskilt nervöst var det inte heller, och då har jag ändå drag av höjdrädsla. De första minuterna efter att vi lyft var det lite lurigt att förhålla sig till att bara ha en ”korg” som golv, men det släppte nästan direkt.

Däremot var det jäkligt varmt vid uppstigningen. Piloten hade varnat för det, men det hjälpte föga. Jag var placerad längst bort från aggregaten, men det kändes ändå som att pannan skulle brinna upp. Samtidigt var det bara under några få minuter som man behövde härda ut. Efter själva lyftet behövdes det bara två korta blås med aggregatet per minut, och det märkte man knappt.

En upplevelse som jag absolut kan rekommendera!

(klicka för större bilder)

01_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
02_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
03_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
04_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
05_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
06_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
07_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
08_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
09_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
10_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903 11_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
12_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
14_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
15_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
16_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
17_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
18_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
19_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
20_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
21_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
22_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
23_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
24_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
25_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
26_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
27_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
28_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
29_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
30_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
31_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
32_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
33_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
34_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903
35_Helvetesmannen_Ballongflyger_Ljungbyholm_Trekanten_20140903

Jag har tecknat medlemskap i Socialdemokraterna


sosserosBloggen uppe igen, och med det följer en ny tid. Jag har i dagarna, dels sagt upp mitt medlemskap i Piratpartiet, dels tecknat medlemskap i Socialdemokraterna. Med blogguppvaknandet blir det tre stora saker, nästan samtidigt. Varav förstås partibytet är det största och viktigaste.

Den som känner mig, eller som har följt mig här på bloggen, innan den gick i dvala, vet att jag alltid har sett mig som något av en socialdemokrat. Under en period sent 90-tal kallade jag mig till och med betongsosse. Då trodde jag egentligen inte att jag någonsin skulle komma att rösta på något annat parti än Socialdemokraterna. Men både jag och samhället förändrades. Samhället i en mer övervakande och integritetsfientlig riktning, och jag i en mer liberal riktning. Hur stor min personliga förändring egentligen var, kan diskuteras. Mer var det samhället som gjorde avsteg från sådant som vi tidigare sett som heliga principer. Dels som en konsekvens av en ökad terrorrädsla, dels som en konsekvens av internets intåg i våra liv. Två omständigheter samhället och politiken inte klarade av att hantera, och som fortfarande inte fullt ut hanteras på ett rimligt sätt.

Det socialdemokratiska partiet förändrades också. Valet 2006 peakade min trötthet på partiet. Jag gillade inte partiets utrikespolitik, jag tyckte att partiet var väldigt trött och diffust, och jag hade väldigt svårt för en Göran Persson som bara var sur och butter och inte begrep att han – som varit så jävla bra, som betytt så mycket – blivit en belastning.

Något annat klassiskt etablerat parti fanns inte på kartan för mig, men som av en slump dök nästan samtidigt med min trötthet på Socialdemokraterna, ett nytt parti upp; Piratpartiet. Jag gillade väldigt tidigt den bild jag fick av Piratpartiet. Partiet hade visserligen inte en heltäckande politik, men där partiet hade en politik höll jag i stort sett med till 100 %. I riksdagsvalet 2006 lade jag så min röst på Piratpartiet, och våren 2009 tog jag mina första steg mot att också engagera mig i partiet, i samband med europaparlamentsvalet. Formell medlem blev jag först sommaren 2009, och vid valet 2010 kandiderade jag för partiet i Kalmar kommun.

Nu har jag alltså lämnat Piratpartiet och istället gått med i Socialdemokraterna. Det finns sådant inom Piratpartiet som har bidragit till mitt beslut, men dels har jag ingen anledning att ta det publikt – önskar någon från partiet veta så är det dock en annan sak – och dels handlar det mycket mer om att jag åter känner mig tillräckligt hemma hos Socialdemokraterna, än om att jag känner mig vilsen hos Piratpartiet. Jag delar fortfarande nästan allt det som skulle kunna kallas Piratpartiet Classic, och i de frågorna är jag fullt medveten om att jag inte tillräckligt har mitt nya parti med mig.

Men jag är intresserad av hela det politiska fältet, och har så varit så länge jag kan minnas. Piratpartiet får ofta oförtjänt stämpeln som ett enfrågeparti, men även om det verkligen inte är ett enfrågeparti så är det inte heller ett ”totalparti” (särskilt inte för mig). Jag har saknat något sedan jag tog min hand från Socialdemokraterna. Det är förvisso enklare att engagera sig där man snudd på är överens om allt, med alla. Men det ger inte heller den fulla tillfredsställelsen. Det finns i politiken de som verkar vilja påskina att de sväljer allt som deras parti gör och tycker, men det är jag övertygad om är en fasad. Jag till och med hoppas att det är en fasad. Annat vore läskigt. Engagerar man sig i ett ”totalparti” – särskilt i ett stort folkrörelsedito – så kommer man att hamna i situationer där man inte tycker likadant. När jag 2006 inte längre kände att jag kunde rösta på Socialdemokraterna, hade det där gapet mellan mig och partiet blivit för stort. Idag har gapet åter blivit klart hanterbart, och då attraheras jag av att engagera mig.

Den stora delen i att jag åter känner mig hemma i Socialdemokraterna är partiets arbete här i Kalmar. Ett arbete som är fantastiskt imponerande, och som är modern socialdemokrati. Handlingskraftigt, nytänkande och pragmatiskt, ibland okonventionellt. Härligt. Det betyder inte att jag gillar allt med Socialdemokraterna i Kalmar, eller alla, för den delen. Det kan man lätt hitta belägg för bakåt här på bloggen, eller i sociala medier, om man är road av det. Men helheten tilltalar mig enormt, och färdriktningen är klockren. Så kände jag inte under Kjell Henrikssons ledarskap här i Kalmar, och det gör det extra imponerande. Man har lyckats förändras väldigt mycket på relativt kort tid.

På riksplanet är jag också tillfreds med Socialdemokraternas utveckling, även om partiet där inte har kommit riktigt lika långt i rätt riktning. Men redan under Mona Sahlins ledarskap kändes det att något höll på att ske. Jag kan fortfarande känna att det vilar ett lite för stort industrifokus över socialdemokratisk politik, men förnyelsen finns där, och grundideologin är på plats. Jag uppskattar starkt att Socialdemokraterna mer har börjat tala om vad man vill, istället för om vad man inte vill. Och jag uppskattar minst lika mycket att partiet talar allt mindre nostalgiskt om dåtidens politik. Det som var rätt politik för 30-40 år sedan, är sällan rätt politik idag, inte minst för att det sällan går att backa bandet. Friskolereformen är ett sådant exempel. Den genomfördes på fel sätt (om den skulle ha genomförts alls), men det är inte en lösning att idag förbjuda friskolor, eller att förbjuda friskolor från att gå med vinst. Möjligheterna att göra vinst ska däremot begränsas kraftigt, genom att alla skolor – även kommunala, självklart – underställs tydliga och hårda regler. Regler som också kontrolleras, och där avsteg leder till sanktioner. Där är Socialdemokraterna idag inne på helt rätt spår, till skillnad från Vänsterpartiet som fortfarande klamrar sig fast vid den nostalgiska linjen och vill återgå till ett samhälle som inte längre finns, och som de flesta av oss inte heller vill ha tillbaka. En återställning som dessutom skulle vara skitsvår att genomföra, och som helt i onödan skulle göra en väldig massa människor missnöjda.

En och annan kommer säkert att ifrågasätta mitt partibyte utifrån integritets- och frihetspolitik, och visst är det så att Socialdemokraterna där har en läxa att göra. Samtidigt, lite dystert, kan man enkelt konstatera att det i stort sett saknas bättre alternativ, även på det området. Jodå, Piratpartiet har på det området en bättre politik, och driver den i allra högsta grad aktivt. Men det gör de i skymundan, och där finns inte den helhetssamsyn jag söker. På samma sätt, absolut, har ett och annat av våra klassiska partier – främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet – också bättre politik än Socialdemokraterna på det här området. Men, utan att driva eller prioritera den särskilt aktivt. Det här är tyvärr vår tids politiska svarta hål. Jag har omvärderat min syn här. Jag tror att man idag minst lika mycket kan påverka inifrån, som utifrån. Och det ena behöver dessutom inte utesluta det andra. Någon väljer min väg, andra väljer en annan väg.

Nu blir jag alltså medlem i Socialdemokraterna. Vad det leder till återstår att se. Jag tänker förutsättningslöst engagera mig och delta, för att politik är både roligt och viktigt. Jag vill vara med, både och påverka och ta ansvar. Alla borde engagera sig politiskt, oavsett vilka man sympatiserar med.

Idag inleds ett nytt spännande kapitel!

BLOGGEN IS ALIVE!!


Internet2Efter sisådär 17 månader sker det plötsligt ett litet mirakel; bloggen vaknar till liv!

Den 4 april förra året, 2013, fick jag ett mail från mitt webbhotell om att de stängt av min blogg. Orsaken var att jag varit utsatt för någon form av attack (var är rubrikerna i media!?). Någon hade tagit sig in hos mig, och placerat skumma filer på mitt serverutrymme. Webbhotellet hade upptäckt detta, och stängt av bloggen. Jag fick instruktioner om vad som krävdes för att de skulle släppa ut mig i cyberspace igen, men det här sammanföll med att jag ändå hade kraftig brist på blogginspiration, så det blev aldrig gjort. Förrän nu!

Nu har jag fixat allt – tror jag! – och även mipplat lite med designen. Mitt förra tema (designpaket, kan man säga) var inte längre kompatibelt med den mjukvara jag använder för bloggen, så redan innan attacken hade bloggen börjat se skum ut. Nu har jag letat reda på ett nytt tema, joxat lite med det, och röjt loss lite i länkar, kategorier och ”grundtexter”. Det ser inte fantastiskt ut, men det är rätt stilrent. Och, det verkar fungera.

Först hade jag satt upp målet att få detta gjort i tid till europaparlamentsvalet. Det sket sig. Sedan hade jag målet att det skulle ske under semestern. Det sket sig också. Men för någon vecka sedan fick jag plötsligt en lidnersk energiknäpp, och då visade det sig vara mycket enklare än jag trott.

Det här med det tekniska runt bloggen har nämligen aldrig varit något jag gillat att hålla på med. Motsägelsefullt, javisst. Driver man sin egen blogg, på egan domän och med egen plats på webbhotell, då borde man vara intresserad av webbdesign och dylikt. Men för mig har det hela tiden bara handlat om att jag vill vara min egen. Att jag vill ha kontroll över innehållet, ha en egen adress, och så vidare.

Jag kommer att fortsätta att försöka fixa till design och funktionalitet. Allt är inte i mål. Headern är lite trist egentligen, och min sökmotoroptimering är med all säkerhet snudd på obefintlig. Men, jag är igång igen! Och jag är åter rätt sugen på det här med att blogga. Under min bloggdvala har jag istället mer och mer kommit att använda Facebook som något av en blogg. Med långa uppdateringar om allt möjligt. Så hålla tyst har jag ju inte lyckats med, och det har väl aldrig heller varit ambitionen. Så nu är det blogga som gäller igen!

Krav på förtida koalitionsbygge och regeringsdeklaration är ett tvåpartitänk


Stefan Löfven inför EU-valet 2014Ikväll frågades Stefan Löfven ut i SvT. Det var varken himmel eller helvete, och det gäller både från Löfvens egen sida, och från SvT:s. Det märks att Stefan Löfven är tämligen ovan i partiledarrollen, och delvis även politiskt. Bitvis är det till hans fördel, bitvis till hans nackdel. Sedan tror jag inte att det påverkar nämnvärt förtroendemässigt, och inte heller vad gäller möjligheterna att klara statsministeruppdraget, om han skulle landa på den posten.

Förhandlingsmässigt bör det kunna vara en fördel. Fackföreningsrollen innebär sannolikt en stor vana vid att hitta vägar framåt, vid att kompromissa. Något som med all sannolikhet kommer att vara viktigare än någonsin framöver, med kluriga parlamentariska situationer.

I utfrågningen av Löfven körde SvT hårt på linjen att det är en brist för oppositionen att inte ha en färdig lösning för hur deras regeringsalternativ ska se ut. Samma sak med det faktum att de saknar ett samlat valmanifest. Jag begriper att SvT väljer vinklar utifrån vad som bäst spetsar till utfrågningen, men det är synd att det blivit en sådan låsning i den här frågan. Vid alla val före valet 2006 har vi i Sverige praktiserat modellen att regeringar byggs utifrån valresultatet. Visst, här och var har det funnits formella samarbeten redan i förväg, men partierna har varit just partier i valrörelserna. Det går utmärkt att tycka att det var en dålig ordning, men nu beskrivs det plötsligt som snudd på en naturlag att man måste ha lagt alla kort på bordet redan i förväg.

Det är en orimlig ordning. Dels driver det oss till ett tvåpartiliknande system, dels skapar det låsningar som sedan kan bli onödigt svårhanterade när valresultatet är ett faktum. Det cementerar dessutom den fördummande – ett uttryck jag svängt mig med före Stefan Löfven började använda det – blockpolitiken. Svenska väljare är i hög grad placerade i mitten av den klassiska vänster-höger-skalan. Då är det också rimligt att det avspeglar sig i regeringsbildningen, men nu har vi snart haft åtta år med en regering som totaldominerats av det parti i klassisk svensk politik, som befinner sig längst till höger på den skalan.

Det har varit helt i sin ordning parlamentariskt, men det är sannerligen ändå inte svårt att ifrågasätta hur balansen har landat.

Samtidigt är det inte konstigt att Socialdemokraterna pressas på hur de ska få ihop en regering efter valet. Dels kommer det att krävas en majoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna fungera som den sorts passiva regeringsförutsättning som partiet har utgjort under Alliansens senaste fyra år. Dels ska en sådan majoritet fungera, kunna komma överens om en gemensam politik. Alla tillgängliga byggvarianter är behäftade med stora frågetecken…

… S+Mp får garanterat inte egen majoritet, dels ha många stora frågor där de har svårt att enas.

… S+Mp+V kan MÖJLIGEN få egen majoritet, men skulle ha ännu mycket svårare att enas.

… M+Fp+C+Kd får dels inte egen majoritet, skulle dels ännu mer än idag vara beroende av Sverigedemokraterna, och har dels också väldigt knepiga frågor att enas kring (som hittills maskerats väl). Det handlar t.ex. om energifrågan, skolan och NATO. På det finns det också frågetecknet hur det går för Centern och Kristdemokraterna. I skrivande stund känns det som att Centern klarar sig, och även som att det lutar åt att Kristdemokraterna fixar spärren. Men det blir på håret, och kan rita om hela kartan.

… S+Mp+Fp+C blir den sista byggvarianten. Där har jag tagit med både Centern och Folkpartiet. Dels för att en blocköverskridande variant utesluter Vänsterpartiet, men också för att alla fyra kommer att krävas för att uppnå riksdagsmajoritet. Realistiskt? Sannolikt inte, redan oavsett de enorma meningsskiljaktigheterna. Det skulle vara enormt dramatiskt för Centern och Folkpartiet. Samtidigt, vilka är alternativen? Sverigedemokraterna har i fyra år testat att vara hyggligt rättrogna sin politik. Det har givit dem extremt lite inflytande. Nu kanske de blir dubbelt så stora, dessutom. De kommer att ha ett helt annat självförtroende, och de kommer att testa en annan taktik.Vi kan få en regering som snabbt kör i diket, eller en situation där det inte går att hitta en fungerande lösning. Vågar Centern och Folkpartiet då ta risken med ett nyval? Den som lever får se.

Valresultatet kanske inte blir så kaotiskt som det idag ser ut att bli, men i dagsläget är det sanslöst svårt att se hur det ska sluta. Allt tyder på att vi under min livstid hittills aldrig har haft en så politiskt spännande månad, som den vi nu har framför oss.

Nämen usch och fy, vilka dumheter att skicka folk på fortbildning


När dumheten och avundsjukan frodas även bland de egna är det inte lätt för förnuftet att vinna. Det har blåst upp till en liten storm kring gymnasieförbundets val att skicka 28 personer med varierande uppdrag, till IT-mässan Bett i London. Barometern har talat med ett antal kritiska röster inifrån skolorna. Kritiken är snudd på infantil, och extremt kortsiktig.

Gymnasieskolorna har besparingskrav på sig, gnys det. Och deltagarna har druckit öl, minsann. Dessutom har de haft mage att lägga ut bilder på det. Topputtalandet från en – naturligtvis anonym – lärare finns bara i pappersversionen av artikeln:

”– Men lite takt och ton kunde man väl ändå begära. Att lägga ut bilder på vinglas när man är på en kritiserad resa visar på väldigt dåligt omdöme.”

Alltså, svensk skolas problem är sannerligen inte att det läggs för mycket pengar på fortbildning! Det är precis tvärtom. Skolan är en verksamhet med svårslaget behov av uppdaterad kunskap och insikt, och dessutom ett av de områden som befinner sig i störst förändring. Ändå är det få yrken som får mindre fortbildning. Men en del gymnasielärare i Kalmar får det till ett problem att man skickar folk på kurs. En kurs som dessutom har tydlig koppling till ett område som samma skolor nyss satsat stora pengar på.

Man kan tycka att det tvärtom borde hyllas att göra insatser för att använda inköpta datorer och annan IT-utrustning så effektivt som möjligt.

Det går lätt att ana sig till att det sticker i ögonen att man skickade folk ända till London. Bara det. Jag vet inte om det var så i det här fallet, men det är förstås många gånger billigare att skicka folk på kurs till exempelvis London, än att skicka dem på kurs inom Sverige. Dessutom ska man förstås skicka folk på de kurser man anser är bäst. Om så till Uganda. Punkt.

Valet att i besparingstider skicka folk på kurs är en annan del i kritiken. Jaha, så när skolor sparar, då ska de sluta att fortbilda sin personal? Det låter som en begränsat begåvad strategi. I ekonomiskt bistra tider blir det förstås extra viktigt att ens personal är så trimmad som möjligt.

Och så var det ölen. Och vinet. Hjälp. Vem har inte tagit en öl eller ett glas vin i samband med en konferens. Vad är problemet? Att de har trevligt? Att åka på kurs kan förstås även ha andra positiva konsekvenser än bara det konkreta förkovrandet. Människor som arbetar ihop, tätt eller avlägset, kan umgås i en annan miljö än vardagslunken. Det vinner alla på.

De här kritiska människorna borde istället slåss för sin och andra lärares rätt till fortbildning. Till BRA fortbildning, och till RÄTT fortbildning. Idag satsas det alltså på tok för lite på fortbildning i svensk skola, men det handlar inte bara om att det satsas för lite pengar, och delvis för lite tid. Nej, det handlar extremt mycket också om att det satsas för mycket på konform fortbildning. Och, faktiskt, på för dålig fortbildning. Av ekonomiska och andra resursskäl satsas det i extrem grad på kollektivistisk fortbildning. Man dumpar in alla och några till i en stor jävla sal och sätter dem att lyssna på samma föreläsare, delta i samma upplägg. Det är praktiskt och billigt, men både ineffektivt och bristfälligt. Vi är faktiskt inte stöpta i samma formar: vi har olika bakgrund, olika utbildning, olika ämnen/tjänster. Helt enkelt helt olika kompetens. En verkligt viktig reform för svensk skola, som skulle ha goda utsikter att leda till konkret förbättrad verksamhet, vore att ge lärare individuell, riktad fortbildning.

Kritikerna är självklart också anonyma. Fegisarna. Jag har förjävla svårt för människor som uppenbarligen har en massa åsikter som de dessutom har ett trängande behov av att basunera ut, men som inte vågar göra det öppet. Naturligtvis ska det vara möjligt att vara anonym i det offentliga rummet, men sättet och sammanhanget där anonymiteten används påverkar starkt hur intresserad jag är av att lyssna. Om man inte vågar vara öppen med kritik mot en banal konferensresa, då är man antingen vansinnigt feg, eller så jobbar man på en diktatorisk arbetsplats. Ingen ska lura i mig att stadens gymnasieskolor har så lågt i tak att det inte går att riskfritt vara öppen med detta. Nej, det är skvallergnäll. Och tvättäkta avundsjuka.

Gymnasieförbundet var inte ensamma om att skicka folk till Bettmässan i London. Min arbetsgivare, Mörbylånga kommun, skickade också några deltagare (tyvärr inte mig). Jag har inte hört tillstymmelse till kritik mot det. Tvärtom, nästan. För någon dag sedan fick vi lyssna på en dragning av kollegor som berättade om sina erfarenheter från en resa i höstas, till en konferens i Singapore (!!). Inför över 100 personer, live, hade de mage att även berätta om trevligheter, bl.a. om drinkdrickande på 56:e våningen av en skyskrapa. Inga konstigheter med det. Ingen kritik. Om kollegor till mig kan åka på spännande och givande konferenser på andra sidan jordklotet, så ser jag naturligtvis det som något positivt. Tänk om gymnasielärarna om de inför kollegiet ska berätta om sina erfarenheter från Bettmässan, inleder med att visa bilder från pubbesök. Obetalbart!

… Nästa gång jag åker på kurs ska jag bomba ut bilder som den jag valt att illustrera den här bloggningen med. :)

(Ja, bloggen ser förjävlig ut. Och ja, det var evigheter sedan jag bloggade förra gången. Jag är rätt sugen på att få fart på bloggandet igen, men vill få ordning på tekniken innan jag sätter riktig fart. Den som känner sig tekniskt manad är mer än välkommen att vinka lite. :))

IntressantTwinglyKnuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fackens Bagdad Bob-retorik är värre än själva avtalet


Jag är sen på bollen, jag vet. Men det här kräver en bloggning, och det är ett perfekt tillfälle att sparka igång bloggen igen. En blogg som jag också vet ser skitkonstig ut, men det får ni leva med. Det är under utredning.

I alla fall. Efter en segdragen avtalsrörelse som krävde medling för att gå i mål, har nu vi lärare i den kommunala sektorn fått ett nytt avtal. Det är ett skräckinjagande uselt avtal, men långt mycket värre än avtalet som sådant, är fackens frånstötande kommunikation. Den håller fullskalig Bagdad Bob-nivå. Har över huvud taget Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet några kommunikatörer? Om nej, anställ omgående en hel laddning sådana! Om ja, låt dem sköta kaffebryggaren framöver.

Skit är skit, alldeles oavsett hur man väljer att beskriva det. Lärarfacken har efter att man kom överens om det nya avtalet valt att måla upp det i patetiskt positiva ordalag, och man vänder och vrider på siffror och statistik på ett sätt som närmast måste tolkas som att man tror att de egna medlemmarna är svagbegåvade.

Låt oss kika lite på detaljerna. Avtalet löper på fyra år. Det första året ger det i snitt 4,2 % i löneökning, vilket är 1,6 procentenheter mer än det s.k. industrimärket. Det får ses som helt ok, även om det i kronor – den jämförelse som är intressant! – inte förslår särskilt mycket. År två ger avtalet samma som industrimärket. Det är fullständigt oacceptabelt. I procent betyder det alltså ett status quo, men dels tar inte ens något status quo oss närmare att nå en uppgradering i relation till jämförbara yrken och utbildningar, och dels är det det här med kronor och procent. Om vi ska ta oss närmare grupperna som vi anser att vi har tappat mot de senaste 20 åren, om vi relativt den övriga arbetsmarknaden ska verkligt uppgradera oss, då krävs det att vi i procent får påtagligt mer än i stort sett hela den övriga arbetsmarknaden, eftersom grupperna vi strävar mot i dag har mycket högre löner än oss lärare. Det enda som är intressant att diskutera och jämföra, det är kronor.

Sedan blir det ännu värre. Det återstår ju två år av avtalet. De åren är helt nivålösa. En härlig konstruktion som testats ett otal gånger tidigare. Varje gång med ett brakfiasko. Varje gång har facken sagt sig dra slutsatsen att kommunerna inte klarar att ta ansvar för nivålösa avtal. Ändå står vi där igen med två år utan tillstymmelse till garanterade nivåer. Det sista, fjärde året, kan visserligen sägas upp, och det gastar sig nu fackets ansvariga hesa om att man minsann kommer att göra om kommunerna inte har tagit ansvar för år två och tre. Jaha? I så fall har vi ju två – egentligen tre – ytterligare år bakom oss av försämrad löneposition. För att kompensera det krävs det i så fall sannolikt att förhandlingarna efter att avtalet sagts upp ger sisådär 15 % i löneökning, på ett bräde. Troligt? Sådär, va.

Så, hur menar jag då när jag menar att redan det första året egentligen också är för svagt? Facken skriker ju högt om att vi minsann får i genomsnitt 5.200 kr mer än andra yrkesgrupper i år. Till att börja med så är det ett patetiskt sätt att räkna på, som ingen seriös använder sig av. Det är ett dribblande med siffrorna för att det ska låta maximalt bra. Men det låter väl också bra? Nej, det gör det inte, eftersom det bygger på att man tagit med alla på arbetsmarknaden i jämförelsen. Även dem med lägre löner än lärarna. Om man i stället isolerar det till bättre avlönade grupper med jämförbar utbildning, så visar det sig att utfallet egentligen är mediokert, eller direkt uselt.

Vi kan ta ett räknaexempel. Det beror lite hur och var man tittar, men enligt SCB har en civilingenjör med eftergymnasial utbildning i snitt 40.200 kr/månad. En grundskollärare har i samma statistik i snitt 26.300 kr/månad. Säg att civilingenjören i år får märkets 2,6 % i löneökning (i verkligheten är nog gruppens löneutveckling bättre än så). Det innebär en månatlig löneökning på 1.045 kr. Läraravtalet ger vår genomsnittlige grundskollärare 1.105 kr i månaden i löneökning (med tanke på att det kommuniceras att avtalet i snitt ger just 1.100 spänn mer i månaden så måste det vara samma siffror man utgått från), så denne knappar alltså in fantastiska 60 spänn på motsvarande civilingenjör.

Sextio kronor, det är det vårt fack står och försöker lura i oss att vi ska vara glada över! I den takten är vi ifatt civilingenjören om 232 år! Men det är vi ju inte heller, eftersom avtalsår 2-4 ser ut som de gör.

Här är det på sin plats att komma in på de där 10.000 kronorna som det pratas om så mycket, och som facken skrikit sig hesa över under något år eller så. Till att börja med så är det förstås ingen lärare med förnuftet i behåll som har gått omkring och förväntat sig 10.000 kronor i löneökning, vilket facken nu antyder. Alla begriper att det är en siffra att projicera mot och att bilda opinion kring. Samtidigt beskriver nu facken siffran på ett orimligt sätt, och de lyckas häpnadsväckande nog även få med sig media på beskrivningen. Lika lite som siffran är realistisk, lika lite skulle det ha kunnat sägas att vi uppnått målet ifall vi fått 10.000 kronor i löneökning. För den siffran handlar förstås om en målsättning för ökning, JÄMFÖRT med de yrkesgrupper vi menar att vi borde ligga jämsides med. Så för att målet ska anses uppnått om vi får 10.000 kronor mer, så krävs det att alla de grupperna har stått helt stilla i löneutveckling. Och det gör de förstås inte.

Men nu ställer överallt fack och medier den genomsnittliga löneökningen på 1.100 kronor mot de 10.000 kronorna. Det låter ungefär, ”lärarna krävde 10.000 kr, men fick 1.100 kr”. Ett helt begåvningsbefriat sätt att uttrycka sig. OM vi skulle ha fått 1.100 kronor MER än andra jämförbara yrkesgrupper, DÅ skulle avtalet ha varit rimligt. Men det fick vi alltså inte. Vi fick 60 spänn mer än civilingenjören, och om vi använder fackets patetiska siffra, 5.200 kr mer utslaget på hela året, så fick vi 433 spänn mer per månad än den samlade arbetsmarknaden. Med den takten tar det 23 år för oss att nå målet om en förbättrad position med 10.000 kronor per månad. Det tar förstås ännu längre – avtalet ser ju som sagt ut som det gör – men om vi ändå är snälla och använder oss av fackets beräkningssätt och argumentation så är alltså det vi, enligt facket, ska vara nöjda med, ett utfall som innebär att vi når vårt mål om 23 år. Det är allt en fenomenal ambitionsnivå!

I samband med att avtalet släpptes,uttryckte sig Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund (LR), det fackförbund jag själv är medlem i, såhär:

”- Vi har nu fått ett avtal som innebär att vi börjar uppvärdera läraryrket…”

Och Eva-Lis Sirén, ordförande för Lärarförbundet (Lf), lät inte mycket bättre:

”- Läraravtalet ger lärarna mer än andra och det är ett första steg mot att höja läraryrkets attraktivitet…”

Mjo, bägge sade sedan i bisatser att de önskat mer, men all kommunikation utgick från att sprida bilden av att avtalet är BRA. Det vore spännande att höra hur Metta Fjelkner menar att avtalet innebär att vi börjat uppvärdera läraryrket, liksom hur Eva-Lis Sirén menar att avtalet är ett första steg mot att höja läraryrkets attraktivitet. Hur kan ett avtal som t.o.m. sitt bästa år bara innebär att vi ungefär står stilla jämfört med de grupper vi anser att vi borde ha samma lön som, innebära en uppvärdering? HUR!?

För att ytterligare belysa hur falsk den fackliga kommunikationen är, kan vi kika på hur det lät i våras, i samband med att förhandlingarna strandade. Då tackade samma fackförbund nej till ett femårigt avtalsförslag med 4 % år ett och 0,2 procentenheter över märket år två, följt av tre nivålösa år och ingen möjlighet till uppsägning av avtalet. Skillnaden jämfört med det avtal man nu tecknat, och som man tycker är bra och ett första steg mot att uppvärdera läraryrket, är alltså att två tiondels procentenheter har tidigare lagts ett år, att ett år har strukits helt och att ytterligare ett år kan sägas upp. I den verkliga världen är skillnaden alltså i det närmaste noll, men ändå lät det så här i våras…

Eva-Lis Sirén den 14 juni:
”– Det är inte den uppvärdering som krävs för att fler både ska vilja vara lärare och vilja bli lärare.”

Metta Fjelkner i Skolvärlden samma dag:
”- I realiteten handlar det om 77-78 kronor i månaden för en medlem över fem år. [...] Det är inte mycket, och det är inte det vi kallar uppvärdering. Det är sådana argument som ligger till grund för att vi säger nej.”

På Newsmill samma dag inledde Metta Fjelkner en debattartikel såhär:
”Lärarna som är sista kvarvarande yrkesgrupp i årets avtalsrörelse har fått ta ställning till ett femårigt avtal av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Ett avtal utan garanterade nivåer för alla åren och utan en garanterad löneutveckling över tid. Detta säger vi i Lärarnas Riksförbund bestämt nej till.

Erfarenheten vi har av kommunernas vilja att ge lärare något när det inte finns ett centralt utrymme fastställt är mycket dålig. Gång efter annan har vi sett hur man ute i kommunerna, trots tydliga och upprepade löften, inte satsat på lärarna.”

Ett annat område som det hela tiden sagts att man känner en stor press att leverera på, är arbetstidsfrågan. Den har det på de här månaderna som gått sedan det ratade budet i våras, inte hänt ett smack med. Men ändå har vi nu ett avtal, som facket beskriver som bra, trots att Metta Fjelkner i våras lät såhär (samma artikel hos Skolvärlden):

”- Vi har starka krav på oss att försöka leverera något i arbetstidsfrågan, säger Metta Fjelkner.”

Metta Fjelkner och Ev-Lis Sirén kan få ynnesten att välja. Var det i juni eller nu i veckan som de ljög för sina medlemmar?

Folk är med rätta upprörda över avtalet, men jag är övertygad om att upprördheten i ännu högre grad riktar sig mot våra egna fackförbund. Mot att man ännu en gång har vägrat använda strejkvapnet. Mot att man beskriver ett skitavtal som något bra. Arbetsgivarna, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), måste sitta och skratta sig hesa. Inte nog med att de kom ur medlingen utan att knappt förflytta sig en millimeter. Dessutom slipper de tack vare fackens kommunikationshaveri nästan helt undan kritik, ja de behöver knappt ens uttala sig om avtalet.

Det kan mycket väl vara så att det här var i stort sett så långt som det nu gick att komma. Det kanske rentav är sannolikt. Lärarna utgör en stor och förhållandevis högavlönad grupp i kommunerna - särskilt sett till sin numerär - och skolan tar redan en mycket stor del av den kommunala kakan. Jag skulle säga att det finns några få saker som har potential att verkligen ge lärarna en löneskjuts framåt:

  • Ett återförstatligande av skolan. Sannolikheten för detta är svårbedömd. Sammantaget finns det nog riksdagsmajoritet för detta, men inom bägge blocken ryms ett starkt motstånd. Nu pågår någon slags utredning med lite diffust uppdrag. Vem vet, om vi valåret 2014 står i ett läge där kommunerna ännu en gång misslyckats med att leva upp till avtalets intentioner och där Björklunds utredare lägger fram att förstatligande av skolan är rätt väg att gå (om de ens får landa i det), ja då kanske det faktiskt kan hända något.
  • I andrahand – ännu mindre sannolikt, bl.a. med tanke på det kommunala självstyret – riktade statsbidrag. Men om skolan ska fortsätta att vara kommunal så kommer något i stil med detta till slut att bli helt oundvikligt, av skäl jag listar nedan.
  • Parallellt med detta har vi att skolan står inför enorma pensionsavgångar. På kort tid ska ett stort antal lärare ersättas, samtidigt som lärarlegitimationen förverkligas. Hur ska kommunerna tackla det?
  • På samma sätt ser vi sedan lång tid tillbaka och hela tiden stegrande, hur intresset för läraryrket sjunker. Det låter helt sjukt, men det påstås att det för något år sedan utbildades FYRA (har jag för mig) kemilärare. I hela landet! Det ser väldigt olika ut – vi kan sannolikt gödsla med idrottslärare – men som helhet betraktat är söktrycket och utexamineringen en tickande bomb.

Slutsats? Egentligen att framtiden för oss lärare är ljus, och det är den säkert, men samtidigt tangerar vi här utmaningar som inte bara skolsektorn står inför, utan som är gemensamma för stora delar av den offentligfinansierade sektorn. Det är inte svårt att fastna i grubblerier kring hur vi i framtiden ska finansiera vår välfärd, och skattehöjningar är liksom inte någon valvinnare.

Dessutom ska det alltid sägas att det finns fler grupper i samhället än lärarna som är felaktigt – för lågt – lönesatta, antingen av ungefär samma skäl som lärarna, eller p.g.a. annat, såsom exempelvis fysisk eller mental tuffhet. Utbildning är inte det enda som ska ge avtryck i lönekuvertet.

Men trots detta menar jag alltså att facken har kraschat, totalt. Delvis skulle man ha kunnat parera detta genom en ärligare kommunikation. Då skulle medlemmarnas förståelse och tålamod ha varit större, och då skulle också fokus i högre grad ha riktats mot arbetsgivare och politiker. Det må vara så att skolan är kommunal och att vi har ett kommunalt självstyre, men vi har också på riksnivå en regering som har suttit i sex år, där ett parti som i ännu fler år har skrikit om att uppvärdera lärarna, i det närmaste har total kontroll över hela utbildningssektorn. Ändå har Folkpartiet hittills kommit väldigt lindrigt undan, och då är ändå deras fiasko inte bara att de inte har lyckats uppvärdera läraryrket, utan också att ingenting – föga oväntat – tyder på att deras vildsinta satsningar på skolreformer har haft någon effekt. På det Folkpartiet prioriterar, ska sägas! Vi lär inte i tid till valet 2014 hinna se någon förbättring av våra resultat i exempelvis PISA. Det är varken något jag själv sörjer eller något jag menar betyder att svensk skola är usel – verkligen inte, snarare tvärtom – men Folkpartiet och Jan Björklund tycker ju verkligen det, och det är naturligtvis det som ska avgöra hur deras gärning ska recenseras. Om inte ett mirakel inträffar så kommer valrörelsen 2014 att bli fenomenalt svettig för Folkpartiet. Det går inte att kräva tre mandatperioder för att nå resultat med sina reformer. Domen kommer att bli stenhård.

Men fackligt bättre kommunikation skulle bara delvis ha kunnat stilla kritiken. Trots allt jag nu har skrivit så borde man ha använt sig av strejkvapnet. Det är trubbigt – särskilt i skolan – och det är riskabelt – man riskerar förlorade sympatier – men dels måste man visa motparten att det faktiskt finns en gräns – vi kan vara uppe i tvåsiffrigt antal gånger i rad man nu misslyckats, utan att använda strejkvapnet – och dels syftar inte en strejk bara till att sätta press på motparten, utan också till att ingjuta i medlemmarna att man gjort allt som står i ens makt. I det här fallet skulle det sistnämnda vara den dominerande orsaken till att gå ut i strejk. Facken har – helt rätt – valt ett enormt högt tonläge. Det har man gjort efter en galet lång räcka år med misslyckanden. Då duger det inte att ännu en gång svälja ett skitavtal utan att ha testat strejkvägen. Särskilt inte när det avtal man sväljer är så nära identiskt med ett bud man för några månader sedan sågade jäms med fotknölarna, som det bara går att komma. Kombinationen är orimlig.

Jag förstår över huvud taget inte hur de bägge förbunden – kanske särskilt LR – så totalt kunnat missbedöma medlemsopinionen. För missbedömt medlemsopinionen har man bevisligen gjort. Bortom alla gränser. Det visar protesterna, och det visar också de skrifter och uttalanden man nu känner sig pressade att gå ut med (exmpelvis HÄR). Jag vågar ta gift på att det, åtminstone inom LR, fanns ett minst 90 %-igt stöd för att gå ut i strejk hellre än att skriva på det nu påskrivna avtalet. Allt tyder på att ledningen faktiskt inte har klarat att läsa av det, och det gör mig nästan rädd. Jag befarar ett stort medlemstapp och ett ännu större missnöje, för lång tid framåt. Jag kan knappt föreställa mig vad som skulle kunna reparera förtroendet. Utan utbytt ledning är det sannolikt irreparabelt.

Själv när jag faktiskt ändå inga tankar på att gå ur facket. Facket har i stora stycken spelat ut sin roll i dag och jag skulle säkert ha minst samma löneutveckling som oansluten. Men jag ser fackmedlemskapet som lite av ett sammanhållande kit, och delvis också som en solidaritetshandling. Och jag blir hela tiden – så också i den här prövningen – mer och mer övertygad om att jag har valt att vara medlem i rätt fackförbund. Lärarförbundet begriper jag mig inte på för fem öre. Som detta med huvudmannafrågan. Lärarförbundet är motståndare till att återförstatliga skolan. En helt obegriplig ståndpunkt. Av flera skäl, men det här i sig borde vara tillräckligt för att begripa att ett förstatligande mycket väl kan vara det enda som verkligen skulle kunna ta oss framåt.

Relaterat: Barometern, Barometern, Barometern, DN, Aftonbladet, SvD, Folkbladet, Sydsvenskan, SvD, SvD, SvD, YA, YA, Allehanda, SR, SvD, SvD, SvDGP, SvD, Corren, Ölandsbladet, Aftonbladet, Corren, DI, Arbetet, Skolvärlden, SvT, SvT, SvT, SvT, BTGP, GP, NT, SvD, SvD, DI, SR, Skolvärlden, Aftonbladet, BLT, BTExpressen, Expressen, Expressen, Blixt, Sydsvenskan, HD, Kant, Arbetet, Alagic, RM, annarkia, IKT-skafferiet, Strömberg, RM, Lektorio, Superpedagogen, Vonkis, Frekar06, SR.

IntressantTwinglyKnuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,