Nu borde jag sova, men det här kan liksom inte vänta. Det hela kräver en liten bloggning. Egentligen kräver jag att det är någon som driver med oss, men så verkar ju inte vara fallet.

Skellefteåpolisen har dragit ut och undersökt en man som bar stringbadbyxor på stranden i Falkträsket. jag borde som sagt sova redan, men ändå…

Polisman Johan Karlsson vid Skellefteåpolisen:

“- Om någon ringer måste vi ju åka dit och se vad det rör sig om. Det är mycket barnfamiljer på den här stranden. Det finns en tidigare händelse där någon har fotograferat yngre personer på den här badplatsen iförd liknande klädsel.”

… Så om någon ringer så måste ni åka dit och se vad det rör sig om? Gäller det i alla sammanhang? Om jag ringer och säger att min cykel blivit stulen, kommer alltid polisen då? Om jag nästa gång jag ligger och badar ringer polisen och uppger mig ofredad av att ett barn badar naket (ofredar mig förstås inte det minsta), stormar då polisen garanterat dit och genomför förhör med barn och vittnen?

… Mycket barnfamiljer där? Jaha, vad har det med saken att göra?

… Den där tidigare händelsen med någon som iförd liknande klädsel fotograferat yngre personer vore det jäkligt intressant att få se någon slags dokumentation på. Stringbadbyxeepidemi på just badplatsen Falkträsket, tillåt mig tvivla. Luktar svepskäl lång väg.

Samme Johan Karlsson:

“- Självklart hade det varit bättre om civilklädda poliser hade åkt dit.”

Ehhh, nej. Bättre hade varit om ni inte åkt dit alls.

Enligt ett flertal vittnen ska polisen ha tagit med sig mannen till en närliggande parkering för ett kort samtal. Mannen ska därefter ha klätt på sig och lämnat platsen.

Poliserna ska även ha förhört badgäster i närheten av mannens plats för att belägga i fall det kan ha rört sig om sexuellt ofredande.”

Jag tror jag dör. Om det är någon som ofredats så är det förstås stringmannen.

Ser också att det här och var uttrycks att polisen ska ha bett mannen att klä sig anständigare, samtidigt som polisen är tydlig med att mannen inte misstänks för något brott. Uppgifterna är inte i form av citat, utan i löptext, men om det stämmer att polisen har haft synpunkter på mannens klädsel så måste de ha överträtt sina befogenheter. Polisen är inget jävla smakråd. Antingen så får man eller så får man inte klä sig i stringbadbyxor, och det får man förstås. Därmed ska polisen enbart be mannen om ursäkt och sedan kvickt lämna platsen. Ingen jävel ska behöva ta att av uniformerade poliser på allmän plats få godtyckliga synpunkter på sin klädsel.

Moralismen i det här landet gör nya landvinningar för varje dag som går. Det finns en massa andra aspekter av det här att reflektera kring, men nu ska jag sova. Får jag göra det för polisen?

Relaterat: Folket, HD, LTZ, ST, Norran, Dagbladet, Laholms Tidning, Skånskan, GP, Arbetarbladet, DN.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Aftonbladet rapporterar i dag om en bilägare som plötsligt inte längre får ha den personliga registreringsskylten “BITCH”. Transportstyrelsen säger nej, trots att kvinnan utan problem haft skylten sedan 2001.

Nåväl, just skylten “BITCH” är väl kanske inte en jättegrej. Själv kan jag ju tycka att man ska få ha vad som helst på en privat registreringsskylt, som inte bryter mot svensk lag, men ska vi ha en reglering så kanske just “BITCH” är exempel på något som kan vara ett gränsfall.

Men Aftonbladets artikeln kommer in på större konstigheter. Jag citerar:

“Ord som “Lucifer” och “L84work” funkar inte heller i trafiken enligt Transportstyrelsen.”

Det där väckte min nyfikenhet. Utöver att bägge exemplen uppenbarligen är trams, så slog det mig att det ju faktiskt måste finnas människor som heter just Lucifer. Sagt och gjort, jag gick in på Hitta.se och Ratsit.se. Mycket riktigt…

… Hitta anger fem privatpersoner med namnet Lucifer.

… Ratsit hittar ännu fler (föga oväntat). De listar (går inte att direktlänka till sökresultatet) hela 33 personer med namnet Lucifer.

Jaha, så då menar således Transportstyrelsen att ett stort antal människor har namn som faller inom följande beskrivning av Transportstyrelsens handläggare Erik Ersson:

“– Det får inte utformas så att det kan medföra olägenheter för andra. Som sexuella eller religiösa anspelningar eller ord som anspelar på att man har rätt att köra fort.”

Vi kan naturligtvis inte ha ett system med personliga registreringsskyltar, som diskvalificerar människor från att skaffa skyltar med sina egna namn på. Det blottar hur sjukt, godtyckligt och moralistiskt, stenåldersmässigt systemet är. Och det gäller delvis även vilka namn vi tillåts ta.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Det arrangeras inom kort en konsert på Guldfågeln Arena. Jag är måttligt intresserad av artisterna, men det är självklart strålande med konserter med etablerade artister i staden, och det är självklart strålande att det nu finns en plats där sådana konserter kan genomföras.

Till konserten har det, självklart, funnits önskemål om att servera folköl nere på planen, för ståplatspubliken. Ett tillstånd finns redan, så här behövs bara en anmälan. Men det räcker för att få kommunens tjänstemän att gå i spinn.

Haken är lagens tal om att det måste handla om en stadigvarande verksamhet. Det är det inte om man slår upp ett tält på en fotbollsplan, menar kommunens alkoholhandläggare. Visst kan man resonera så, men det ostadiga handlar ju bara om själva tältet, inte om försäljningen eller verksamheten som sådan. Det kan liknas vid ifall man vid hårt publiktryck när Kalmar FF spelar match, väljer att öppna en extra kassa i varje kiosk. Verksamheten är densamma, försäljningen är densamma, men den anpassas efter rådande omständigheter.

Men se icke. Det duger inte. Alkoholhandläggare Anna Mokvist blir så till den grad upprörd att hon börjar skrika om fängelse. Lite nivå, tack.

Det verkar här som att vi har med två problem att göra. Det stora problemet är utan vidare vår alkohollagstiftning. Den är sänd i rakt nedstigande led från stenåldern. Det andra problemet handlar om den lokala handläggningen, som uppenbart skiljer sig dramatiskt från kommun till kommun.

Barometern står ju sällan för någon större journalistik, utan nöjer sig allt som oftast med att rakt av beskriva, i stället för att våga gå mer på djupet, ställa problematiserande frågor.

… Därför får vi inte veta hur Anna Mokvist ser på att Hultsfredsfestivalen inte bara har alkoholförsäljning av högst tillfälligt slag, utan dessutom i år slopat de särskilda serveringsområdena och övergått till att göra det möjligt att konsumera den inhandlade alkoholen var som helst inom festivalområdet.

… Därför får vi inte veta ifall Anna Mokvist menar att öltält per definition är oförenliga med alkohollagen.

… Därför får vi inte veta hur Anna Mokvist förklarar att det som inte är ok på Guldfågeln Arena, är helt ok på Ullevi i Göteborg.

… Jag var på Sweden Rock i Sölvesborg i juni. Där köpte jag öl i stora serveringstält på festivalområdet. Är det enligt Anna Mokvist stadigvarande verksamhet? Eller menar hon att alkohol helt enkelt inte kan serveras på musikfestivaler som genomförs och byggs upp en gång per år?

… Jag har i ett svagt ögonblick sett två hockeymatcher i Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Där kunde man inte bara köpa öl. Nej, man kunde t.o.m. köpa sprit. Som om inte det vore nog så kunde man dessutom göra detta i helt publika utrymmen. Alltså inte som på Guldfågeln Arena, bara i medlems- eller VIP-/sponsorutrymmen.

… Jag läser nu i enastående underliga tidningen Ölandsbladet, att alkoholtillståndet för puben Pubben i Borgholm, ifrågasätts. Deras meny är tydligen inte tillräckligt avancerad. Intressant, för ifall inte soppa, pasta, plocktallrik och paj duger, så borde med samma måttstock vissa inrättningar i Kalmar också ligga risigt till.

Jag kan inte frigöra mig från misstanken om att godtycket i alkoholhandläggningen mellan olika kommuner, inte bara handlar om kunskap eller olika tolkningar av lagen, utan också består av ett visst mått av ren ideologi. För inte så länge sedan var känslan att Kalmar kommuns alkoholhandläggare drevs av en personlig kamp mot alkoholen, och det har länge känts som att alkoholhatare haft en förmåga att söka sig till, infiltrera kommunernas tillståndsenheter. Jag trodde, och hoppades, att Kalmar delvis kommit åt detta, att det numera ser bättre ut. Den här hanteringen och det här utfallet från Anna Mokvist, gör att det åter känns rimligt att ifrågasätta Kalmar kommuns tillståndsenhet.

Nu verkar det som att Rasta, formellt i form av företaget Ullevi Konferens & Kiosker AB, väljer att inte ta strid. De böjer sig för kommunen och Anna Mokvist. Det är i så fall beklagligt. Här ser vi exempel på något som vi uppenbarligen skulle behöva få prövat. Jag förstår att många inte vill ta risken att åka i fängelse (vilket de förstås inte riskerar), men om ingen tar fighten med våra korkade kommunala handläggare, så kommer också godtycket och vanvettet att bestå. Så kan vi inte ha det. Alkohollagen måste förändras, sprängas i bitar, men i väntan på det är det ännu viktigare att vi bekämpar det kommunala godtycket på området.

Stollepellar som Anna Mokvist måste möta motstånd!

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Det är illa att göra och tänka fel, men det är ännu värre att göra det i dubbel upplaga. Det lyckas samhället med när det kommer till det nya påfundet med att polisen kan – där just kan är en del i problemet – ta betalt för sin bevakning.

… Kan, om det är ett kommersiellt arrangemang. Vad som nu är kommersiellt. Bara det i sig är år 2011 inte helt enkelt att dra en tydlig gräns för.

… Men måste inte, och kan beräkna det lite hur som helst, verkar det som.

… Och kan inte alls ifall det inte är kommersiellt. Som sagt, vad som nu är kommersiellt.

Färska exempel är att Sweden Rock i Sölvesborg inte behövde betala en krona, medan Hultsfredsfestivalen i Hultsfred och Metaltown i Göteborg, bägge får betala strax under en halv miljon för polisbevakningen.

Så kan vi förstås inte ha det. Dels för att hela avgiftstanken är vansinnig. Polisens ansvar för säkerhet och ordning i vårt samhälle, är just en samhällsuppgift. Om det blir kaos och våldsamt någonstans bara sådär, så är det alltså fortsatt polisens ansvar, trots att det inte finns någon att debitera, men om någon vill arrangera en festival, konsert, ett idrottsevenemang eller liknande – och det bedöms ske i kommersiellt syfte – så kan polisen ta betalt för sin bemanning. Kan betyder här att olika polismyndigheter hanterar saken helt olika, med följden att konkurrensen sätts ur spel. Det blir dubbel godtycklighet. Dels ska man på rätt vaga grunder avgöra vad som är kommersiellt och vad som inte är det, och dels ska alltså det hela påverkas av vilken polismyndighet man faller under.

Inom idrotten – hittills främst fotbollen – har detta bl.a. inneburit att bolagiserade klubbar, i alla fall vissa av dem (flummigt och oklart även inom den gruppen), får betala delar av polisbevakningen, medan klubbarna som inte är bolagiserade slipper detta. Detta trots att verksamheterna i verkligheten skiljer sig mycket marginellt åt, och trots att alla klubbar förstås konkurrerar på samma marknad.

… Och hur mycket de får betala, om de får betala, och för vad, det varierar också totalt.

Samtidigt kommer annan kommersiell verksamhet undan. Festivaler, stadsfester och liknande, kan tydligen drabbas av den här sortens avgifter, men nattklubbar, pubar och andra nöjesinrättningar verkar hittills inte behöva betala för den polisbevakning som de omgärdas av. Mycket märkligt. Det är ändå väldigt närbesläktade – i allra högsta grad kommersiella – verksamheter.

Andra inte lika uppenbara exempel skulle kunna vara banker och värdetransporter, eller för den delen vanlig centrumpatrullering. Varför åläggs inte sådana verksamheter att betala för polisbevakningen? Här brukar man mötas av argumentet att det är samhällsnyttig verksamhet, och det kan man förstås säga att vårt finansiella system är, men det betyder inte att varje enskild beståndsdel är det. Som exempelvis fysiska bankkontor eller kontanthantering med påföljande transportbehov. Vårt finansiella system skulle kunna fungera utan de inslagen.

Det går inte heller att föra argumentet att de inte ska betala förrän på sin höjd då något, exempelvis ett bankrån, inträffat. I så fall skulle ju även fotbollsmatcher, festivaler, konserter och så vidare, komma undan. För vi vet ju inte att något händer, och vi vet särskilt inte vad eller hur mycket som händer. Här kommer vi in på nästa dilemma, detta att polisen själv gör bedömningen av vilken insats som behövs, men att det alltså kan vara någon annan som står för en stor del av kostnaden.

Fotbollen är här enklast att ta som exempel. Det kommenderas slentrianmässigt ett större antal poliser till varje allsvensk match (och förmodligen till alla matcher i Superettan). Oavsett hotbild. Det är större risk att det uppstår kravaller en slumpmässig kväll på min innergård, än att det gör det när exempelvis Kalmar FF och Gefle möts i Allsvenskan. Ändå är den polisiära närvaron vid ett sådant möte monstruöst högre än på min innergård. Där har jag aldrig sett en enda polis.

Utöver att polisens arbete är en samhällelig uppgift, så är det också ett absolut krav att ingen ska behöva betala för något som denne inte har något inflytande över.

Man måste också fråga sig hur avvägningarna ser ut, och vilka tankar som kan dyka upp i framtiden. Varför ska polisbevakning kunna kosta pengar, men inte exempelvis ambulanssjukvård och brandkår? En tävlingsmotorcyklist som skadar sig, varför ska denne åtnjuta samhällig sjukvård om inte polisbevakningen på samma sätt anses vara en samhällelig grunduppgift?

… En testförare av bilar uppe i Norrland som krockar, gör ju det som en del av kommersiell verksamhet. Ska räddningsinsatsen och sjukvården då betalas av hans arbetsgivare? Samma med lastbilschaufförer, taxichaufförer, byggnadsarbetare, och så vidare.

Tävlingsmotorcyklistens sjukvård ska förstås vara skattesubventionerad på samma sätt som annan vård, men det är ett intressant exempel. Samma logik ska gälla också polisbevakning.

I Kalmar ska det som vanligt hållas en stadsfest. Den riskerar också att få betala för polisinsatsen. Där refereras det i Östran till Kalmarpolisen Lotta Pettersson, på följande märkliga sätt:

Det är “… upp till Destination Kalmar AB och kommunen att lägga fram information som tydligt visar att det inte går att räkna med den vinstdrivande faktorn.”

Ehh, omvänd bevisbörda brukar i andra sammanhang inte anses ok. Om polisen vill ta betalt och anser att något är vinstdrivande, så borde det vara polisens sak att belägga att så är fallet. Det är helt orimligt att det ansvaret ska ligga på arrangören.

Utöver att vara principiellt åt helvete och oerhört godtyckligt, så riskerar de här tankegångarna att lägga en våt filt över aktiviteten och nöjesverksamheten i samhället. Ska verkligen samhället försvåra för sådant som underhåller och aktiverar medborgarna? Det känns extremt bakvänt.

Prio ett är att vi slår vakt om att tillgången till våra grundläggande samhällsfunktioner inte får vara en ekonomisk fråga. Det är också viktigt att slå fast, att om polisen, eller annan myndighet, ser ett behov, så är det deras beslut och värdering, och därmed självklart också deras kostnad. I det sorgliga glapp vi nu befinner oss i, är det dessutom viktigt att slåss för likvärdiga tolkningar och värderingar. Det rådande godtycket är helt oacceptabelt.

Relaterat: SvD, GP, Dagbladet, HD, ST, LT, Skånskan, Barometern, Dagen, BLT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gott och blandat i sommarnatten


Jag ligger efter. Trots semester och gott om tid. Har svårt att komma in i bloggandet som i fornstora dagar, men viljan och planen finns där. Ett hinder som ska övervinnas är av teknisk natur. Dels att jag ligger med en gammal Wordpress-version (hatar att uppdatera – tror alltid att allt ska gå åt helvete), och dels att jag inte riktigt är nöjd med med mitt nuvarande tema (bloggens layout). Inte så mycket estetiskt, utan mer att jag skulle vilja ha ett med bredare bloggningsfält, plus att det här temat beter sig skumt när jag ska ha med bilder i en bloggning.

… Men det där ska åtgärdas och bloggandet ta en jäkla fart. Någon gång. :)

För annars är det ju helt optimala förhållanden. Som sagt, ledig och gott om tid. På det Almedalsvecka och Ship To Gaza. Jag borde kunna blogga oavbrutet dygnet runt.

**************

Ship To Gaza avslöjar verkligen bristerna i vår värld. Båtar utsätts för sabotage, länder – Grekland – hindrar båtar att lämna hamn för att upprätthålla en helt odiskutabelt olaglig blockad någon helt annanstans, av ett helt annat land, rent tramsiga krav ställs på det ena efter det andra, uppenbarligen bara för att förhala, och andra nekar plötsligt leverans av material, exempelvis cement. Det hela är skrämmande. Sverige och EU måste extremt mycket tydligare slå fast att Israels blockad av Gaza är olaglig, och att den som vill lämna exempelvis grekisk hamn, ska ha all rätt i världen att göra det. Varken EU eller Sverige behöver uttala stöd för Ship To Gaza. Det är inte det detta handlar om. Människorna bakom Ship To Gaza får ta ansvar för sina egna beslut och handlingar. Länder och sammanslutningar av länder har att förhålla sig till Gazablockaden som sådan, och till rätten att färdas på våra hav.

… När det talas om att Grekland ska transportera förnödenheter till Gaza, i stället för Ship To Gaza, så missar man allt. Gaza må behöva alla förnödenheter de kan få, men mer långsiktigt avgörande än enskilda leveranser av förnödenheter, är att göra palestinierna oberoende av Israels eller Egyptens godtycke. Det kräver att den vidriga blockaden av Gaza hävs, och det i sin tur kräver massiva påtryckningar på Israel. Grekisk hjälp att tvärtom upprätthålla blockaden, skulle ha rakt motsatt effekt.

**************

En sak som jag väldigt länge – VÄLDIGT länge – planerat att blogga om, men aldrig kommit till skott kring, är mordet i Högsby. Det där som med all säkerhet var hedersrelaterat. Jag tycker att det är väldigt symptomatiskt för svenskt rättsväsende och dess “utveckling” – förändring – på senare år.

En ung kille, sonen i familjen, döms i tingsrätten. Han döms egentligen nästan helt på sitt eget erkännande. Särskilt nu, efter hovrättsförhandlingen, framstår det som uppenbart. Nu heter det ju att hans nya version stämmer så bra med övrig bevisning. Således måste ju hans erkännande ha stämt dåligt med övrig bevisning.

… Tingsrättshanteringen verkar alltså allt annat än fantastisk. I så fall verkligen inte något ovanligt. Jag har bloggat om det ett otal gånger. Jag har ingen större tilltro till svenska tingsrätter. Det stora problemet är systemet med nämndemän, som i tingsrätten är i majoritet. Vad som brast i Högsbymålets tingsrättsbehandling vet jag däremot inte. Bara att det uppenbart sköttes jävligt uselt.

Men det stannar inte där. Verkligen inte. På något sätt lappas nu hålen från tingsrätten med nya hål. Hela grejen känns väldigt olustig. Man dömde alltså först en ung kille på mycket lösa grunder. Sedan sitter samme unga kille av stora delar (hela?) av sitt straff, och kommer allt närmare ett läge där han ska utvisas ur landet (som en följd av tingsrättsdomen). Då tar han tillbaka sitt erkännande och sin berättelse, och kommer med en helt ny version, där hans föräldrar ges skulden för mordet.

Det räcker för att Högsta domstolen ska bevilja resning i hovrätten, men det stannar inte vid att avgöra ifall tingsrättsdomen ska undanröjas (eller förändras till en annan brottsrubricering), utan inkluderar att föräldrarna åtalas för mordet.

Det är mycket, mycket svårt att se vad mer som finns där, än sonens ändrade story. Ok, jag kan köpa ifall HD anser att tingsrättsdomen är så svag att det måste till en omprövning av just sonens skuld, ungefär á la Thomas Quick. Det vore ju vettigt. Man ska inte kunna dömas på i stort sett enbart sitteget erkännande.

Men att räcka som underlag att också åtala föräldrarna för mordet? Nej, herregud. Det köper jag bara inte.

… Sonen har alltså ändrat sin story under resans gång. Gör att den måste tillmätas mikroskopiskt värde.

… Sonens ändrade story sammanföll med att han riskerade en utvisning som i princip skulle förstöra hans liv. Borde göra hans redan havererade trovärdighet ännu mindre trovärdig.

… Och sonen har vissa möjligheter att få ut skadestånd av JK. Havererad havererad trovärdighet, ytterligare mer havererad.

Men föräldrarna dömdes alltså i hovrätten. Det ska sägas att min magkänsla är att de är skyldiga, men nu är min magkänsla inte riktigt tillräcklig. Vi kan inte döma människor på så här lösa grunder. Vad hände med att någons skuld ska vara ställd bortom varje rimligt tvivel? Vad hände med att hellre fria än fälla?

Jag kan inte frigöra mig från känslan att svenska domstolar på senare år kraftigt förändrat synen på bevisvärdering.

Hur borde det ha blivit? Tjaa, tingsrätten satte med sin erbarmliga hantering det hela i en omöjlig sits. Nu borde det bara finnas en tänkbar utgång; friad son, friade föräldrar (borde inte ens ha åtalats), skadestånd till sonen. Punkt slut. Tillfredsställande? Verkligen inte, men tusentals gånger hellre att skyldiga går fria än att vi tummar på våra grundläggande principer för vad som krävs för att fälla någon.

**************

En annan soppa av det mer förvirrade slaget har varit – och är – den kring forne IMF-chefen, Dominique Strauss-Kahn (snabbt döpt till DSK). Om det trillade jag i dag över en mycket märklig krönika i SvD, av en Anna de Lima Fagerlind.

Den bär ungefär samma kännetecken som man brukar hitta där det uttrycks upprördhet kring att många sexbrott förblir ouppklarade. Jag citerar nu vårdslöst:

“Våldtäkter utförs av alla typer av gärningsmän och mot alla sorters offer. Men åtalen har oftast just detta gemensamt, att offren skuldbeläggs.

Allt ifrån klädsel och alkoholintag till sexliv och umgängeskrets används emot offret, på ett sätt som vore otänkbart vid andra typer av brott.

Katarina Wennstam gjorde en talande jämförelse i boken Flickan och skulden som går att använda även här.

Tänk att åtalet istället gällde rån, och att offret var DSK. Skulle det då sägas att ”Han går alltid klädd i dyra kläder, och enligt anonyma källor är han väldigt slösaktig. Misstankar finns om att han gav bort pengarna.”

Nej, vi hör ju alla hur dumt det låter. Offrets bakgrund eller aktuella tillstånd är inga bevis, varken för eller emot brottet.

Givetvis finns det oskyldiga som anklagas för våldtäkt och om Strauss-Kahn är en av dem eller inte får rättegången utvisa.

Men det är han som står åtalad, inte städerskan.”

Jag både förstår och sympatiserar med uppfattningen att det är otrevligt med den typ av detaljer som inte sällan dras fram i fall som detta. Men hur ser alternativet ut? Den här typen av brottslighet handlar inte sällan till slut mer eller mindre helt om att värdera trovärdighet. Ofta finns ingen teknisk bevisning alls, men även då där finns sådan är den förstås ofta inte lätt att hantera. Den tekniska bevisningen säger ju sällan något om graden av frivillighet. Då står vi där. I min värld är det mycket nära oacceptabelt att döma någon på helt ord som står mot ord. Jag kan se extrema lägen där trovärdighetsfrågan är uppenbar, men det är knappast standard.

Men, men. Nu håller verkligen inte alla med mig där. Men då hamnar vi obönhörligen i ett läge där trovärdigheten måste avgöras, och då måste den förstås också bygga på något. Det duger ju liksom inte att bara lite svepande tycka eller känna att den ene eller andre har framstått som mer eller mindre trovärdig. Då skulle man kunna vinna på att helt enkelt vara bäst på att lägga fram sin sak, på att ha en mer sympatisk framtoning än motparten. Jösses, så kan vi inte ha det.

Anna de Lima Fagerlind är upprörd över de detaljer som på osmakligt sätt dragits fram om målsäganden, hotellstäderskan. Samtidigt upprörs hon inte det minsta över de detaljer som dras fram om DSK. Tvärtom. Hon avslutar sin krönika med orden:

“Men det är han som står åtalad, inte städerskan.”

Nåja. Åtalad är han väl inte ens? Dessutom blir det jävligt osmakligt att en åtalad – misstänkt – tydligen ska tåla att vad som helst dras fram, medan alla detaljer om målsägandens personlighet eller bakgrund ska lämnas därhän och inte ens komma fram. Jag förstår inte det. Antingen är sådant relevant, för att kunna värdera trovärdigheten, eller så är det inte intressant. Om det inte är intressant, så måste det gälla dubbelriktat.

Även den jämförelse de Lima Fagerlind gör, är väldigt osmaklig.

“Tänk att åtalet istället gällde rån, och att offret var DSK. Skulle det då sägas att ”Han går alltid klädd i dyra kläder, och enligt anonyma källor är han väldigt slösaktig. Misstankar finns om att han gav bort pengarna.””

Alltså. En hel del uppgifter – korrekta eller inkorrekta – som framkommit om hotellstäderskan, rör rena olagligheter. Den hypotetiska beskrivning som de Lima Fagerlind citerar rör enbart karaktär. Det kan inte jämföras. Kopplingen existerar inte. Om man skriver krönikor i vår kanske kreddigaste dagstidning, så måste man kunna hålla isär äpplen och päron.

Bäst – minst dåligt – vore att omständigheter som dessa helt utelämnades i våra rättsprocesser, och att vi extremt begränsade antalet fällande domar som helt eller nästan helt bygger på utsagor utan stöd av teknisk bevisning. Det handlar i väldigt hög grad av samma sak som i Högsbyfallet. Det är alltid otillfredsställande när man inte kan döma någon till ansvar för ett allvarligt brott, men en absolut grundprincip måste vara, att när samhället använder sitt tvångsmonopol så VET samhället att det används på rätt sätt och mot rätt person. Inte bara tror, inte bara tror jävligt starkt. Nej, VET.

Utifrån det som är känt kring DSK-fallet förstår jag verkligen inte hur man skulle kunna komma fram till att VETA att han är skyldig.

Ett annat jämförbart och aktuellt fall är det med den s.k. “tortyrkällaren”. Det har det inte heller blivit av att jag bloggat om. Där rådde ju extrem sekretess, men av det som framkom begriper jag inte hur man kunde döma mannen. Vi snackar om ett brott låååångt tillbaka i tiden, som uppmärksammades av en extrem slump först då några gick ner och fotograferade i ödekällaren, där det verkar som att den åtalade och sedermera dömde varit väldigt öppen med sina avsikter, vilket jag bara kan tolka som att den som nappade gjorde det av fri vilja, eller åtminstone att det inte går att avgöra att där fanns ett tvångsinslag.

… Den åtalade mannen verkar synnerligen osympatisk, men det kan liksom inte räcka. Vi säger oss ha som princip att skuld ska vara ställd bortom varje rimligt tvivel och att vi hellre ska fria än fälla. Det tycker jag att vi på senare år allvarligt har börjat tumma på.

**************

På samma spår, fast inte, har vi fallet med SR-profilen som står åtalad för våldtäkt. Där har jag varken någon aning eller åsikt om själva skuldfrågan, men kan inte låta bli att tycka att något är väldigt märkligt med den massmediala hanteringen.

När Ola Lindholm, eventuellt, fastnade med fingrarna i syltburken, hängdes han snabbt ut totalt. Nu misstänks – åtalas – en annan journalist/kändis/public service-personlighet för ett extremt mycket allvarligare brott än det Ola Lindholm misstänks för. SR-profilen är precis lika känd – tidigare förmodligen mer känd – precis lika aktuell, också en offentlig person (i alla fall med samma resonemang), och jobbar också inom public service. Men han har ännu inte namngivits av en enda större medieaktör.

Det är förstås jättebra. Så ska det vara. Men var är logiken? Varför namnge Ola Lindholm, men inte SR-profilen? Jag kan bara tänka mig att det handlar om att lite knarkbruk anses som så oförargligt att det gott kan publiceras, medan våldtäkt är så allvarligt att man inte vågar ta risken. I så fall säkert av rent egoistiska skäl, risken att drabbas av skadestånd och negativ omvänd publicitet. Det är hur som helst jävligt sjukt.

… I fallet Lindholm har JK nu kommit med utlåtandet att förundersökningssekretessen inte går före meddelarfriheten. Så kanske det är, och så kanske det ska vara – det kan vi diskutera till döddagar – men hur eller hur så måste ju det betyda att förundersökningssekretess i praktiken inte betyder ett smack, att polisen kan läcka bäst den vill till media. Hur mycket jag än brinner för meddelarfriheten, så kan jag inte låta bli att känna att vi i så fall har ett problem. Ett stort problem.

**************

Major Björklund vill placera 5.000 soldater på Gotland och talar om ett ryskt invasionshot, med…

“- För skulle det bli oroligt i Nordeuropa är Gotland det första som intas. Och tas Gotland ifrån oss får vi aldrig ön tillbaka.”

Det hamnar högt på listan över dumheter. För det första så är hotet obefintligt, och för det andra lär vi knappast ha något att sätta emot ifall det mot all logik ändå smäller till. Det är ju liksom inte så att ryssen i så fall kommer att komma simmande för att inta Gotland.

… Fem tusen, FEM TUSEN soldater. Det har slagit över totalt för majoren. Utan att göra anspråk på att vara någon slags militärpolitisk expert så känns det som att det 2011 måste finnas oändligt mycket effektivare sätt att skydda Gotland, än att placera fem tusen soldater där.

Men Björklund måste ges cred för att han inte drar sig för att säga det obekväma. Han står på kärnkraftsbarrikaderna trots att det riskerar att skrämma bort Centerpartiet, han skriker om NATO-medlemskap trots att den frågan är politiskt stendöd, och han snurrar om ett invasionsförsvar som ingen annan ser något större behov av.

**************

Men major Björklund kommer inte bara med dumheter. Han vill införa kinesiskan (mandarin/rikskinesiska) som ett valbart modernt språk i svensk skola. Där är han självklart rätt på det. Jag ser att Moderaterna och Centerpartiet i sina kommentarer nämner arabiskan, och den borde vara precis lika aktuell här, men bara för att Björklund inte nämner arabiskan så blir det inte fel att nämna kinesiskan.

Sedan är det mycket som måste fixas och klargöras.

… Det ska skakas fram kvalificerade lärare.

… Man måste överväga tyskan, franskan och spanskan. Ska alla tre kvarstå som valbara språk?

… Hur ska skolorna hantera sina tjänster? Trots att jag jobbar på en ganska stor högstadieskola, så har vi till och från haft svårt att få tillräckligt stora grupper i främst franskan. Det blir knepigt för skolor att kunna hantera den flexibilitet som krävs.

… Resurstilldelningen är också viktig att lösa. Om vi ökar antalet valbara språk, så kommer onekligen de genomsnittliga grupperna att minska i storlek, och då krävs det mer resurser än i dag. Vem ska stå för fiolerna?

Björklund vill även göra det obligatoriskt med engelska från årskurs ett. Där är jag mer skeptisk. Eller, egentligen vore det förstås finfint, men det känns som att vi i dag har behov av att först säkerställa kvaliteten på svenskundervisningens, innan vi breddar oss ytterligare. Alldeles för många når högstadiet för dåligt språkligt rustade i dag. Det måste ges huvudprioritet, och jag kan undra ifall ett andraspråk inte bör vänta tills modersmålet är av tillräcklig kvalitet, men om vi kan lösa det parallellt med att börja läsa engelska från årskurs ett, så visst.

… Undrar dock om Björklunds tidsplan verkligen håller. Tio år för att få ihop lärare till högstadiet, 15 år för att förse gymnasieskolorna. Hmm, kan det gå så “snabbt”?

**************

Mer Björklund. Han kritiserar Socialdemokraterna för “samarbetet” med Sverigedemokraterna. Det där börjar spåra ur. Socialdemokraterna samarbetar knappast med Sverigedemokraterna. Det gör visserligen inte Folkpartiet eller regeringsalliansen heller, men om det är någon part som kommit nära att kunna sägas göra det, så är det alliansen. Jag tänker då på Moderaternas rena samtal om konkreta frågor, som de fick bråttom att ta avstånd från så snart det uppdagades.

Däremot är ju Sverigedemokraterna olyckligtvis en kraft i Riksdagen, och med det rådande parlamentariska läget blir det förstås knepigt. Alla lägger ju sina förslag, och då finns ju hela tiden möjligheten att Sverigedemokraterna kan välja att stödja det ena eller andra. Det är inte detsamma som ett samarbete.

Där finns också möjligheter att utforma förslag så att man tror att det kan locka Sverigedemokraterna. Sådant finns det indikationer på från både regeringen och oppositionen. Det är inte heller ett samarbete.

Samarbete blir det först när man diskuterar förslag med Sverigedemokraterna, och i direkta samtal finner utformningar. Undantaget det moderata snedsteget, som jag hoppas och tror verkligen var ett misstag, så känner jag inte till några sådana exempel.

Sedan är det inte konstigt att regeringen är frustrerad. Klart som fan de är det. Men man måste hålla någon jävla nivå, inte kasta för uppenbara stenar i glashuset.

… Sverigedemokraterna å sin sida, upprörs ju hela tiden över att ingen vill snacka med dem. Ännu sjukare. Bara för att man sitter i Riksdagen så garanteras man inget realpolitiskt inflytande. Se bara på Vänsterpartiet. De har långa perioder stått rätt hårt vid sidan av. Delvis samma sak med de “gamla” Moderaterna. Partier samtalar och samarbetar med andra partier utifrån där det finns ett samförstånd. Moderaterna och Vänsterpartiet samarbetar därför i princip aldrig. De står för långt från varandra. Samma med de sju gammelpartierna och Sverigedemokraterna. De samarbetar inte, eftersom de tycker för olika. Det betyder inte att någon mobbar Sverigedemokraterna.

**************

Den där avlyssningssoppan kring News of the World, som bara verkar växa och växa, är bland det jävligaste jag hört talas om. Satan som News of the World borde bli stämda. Till de går omkull. Större och vidrigare övergrepp mot människors integritet och frihet går knappt att föreställa sig.

**************

Jag avslutar med mer Folkpartiet. Det är ett parti som jag på pappret skulle kunna stå hyggligt nära. De vill ju ses som svensk politiks liberala kraft, och jag ser mig som liberal (egen liberalism, dock). Riktigt var Folkpartiet finner sin liberalism vet jag inte – jag ser den i alla fall inte – men ibland behövs det inget grubblande över sådana saker för att stå klar i beslutet att inte vara folkpartist.

Skolans roll måste vara mer fostrande, slår Lotta Edholm (Fp) och Ulf Lindberg (Almega) fast. De stannar sedan inte vid att skolan ska ta ett större sådant ansvar, utan menar t.o.m. att dylika överväganden borde påverka betygsättningen. Där måste man slå fast att alla sådana tankar är fullkomligt oacceptabla. Betyg sätts utifrån kunskaper. Punkt. Alternativen vore förskräckliga, och ohanterliga. Hur ska det formuleras? Ska en lärare helt godtyckligt kunna avgöra när något lämnats in för sent? Eller ska det finnas nationella riktlinjer som definierar sådant? Hur ska i så fall de riktlinjerna se ut? Folkpartiet talar sig ofta varma om att svensk skola borde vara mer likvärdig. Hur skulle det här flummet påverka likvärdigheten? Knappast i positiv riktning.

Det här med att förbereda barn och ungdomar för arbetslivet och vuxenlivet, är något som det inte sällan talas om när olika ordningsfrågor tas upp i eller kring skolan. Möss- och kepsförbud motiveras ofta med att det är fostrande för vuxen- och arbetslivet, trots att vi sedan lång tid tillbaka även bland vuxna mycket ofta ser mössor och kepsar lite här och var. Samma med mobiltelefoner, som i skolan tydligen är jättehemska, samtidigt som allt fler i sin arbetsvardag alldeles utmärkt tillåts hantera mobiltelefoner och sociala medier på ett privat sätt, eller t.o.m. inte sällan har denna som en naturlig del i själva arbetet, i form av att hålla kalender, kommunicera mailledes, sköta sociala medier, och så vidare.

Arbeten som lämnas in för sent, slutligen. Vad är för sent? Det är ju kunskaper som bedöms och betygsätts. Då kan väl inget vara för sent som kommer in eller genomförs i tid till just betygsättningen. Sedan kanske det inte är supersmart att skjuta allt framför sig, men det måste vara individens val. Skolan ska förstås jobba för en sund studieteknik och för att medvetandegöra sådant som detta, och om bara Edholm och Lindberg höll sig till att trycka på det uppdraget, utan att blanda in betygsättningen, så skulle det vara helt i sin ordning. Det finns hela tiden anledning att sträva efter att rusta ungdomarna så bra som möjligt. Där finns ingen konflikt, men den dag någon säger åt mig att jag ska sätta betyg med hänsyn till ordning eller inlämningsdisciplin, då kommer jag att hamna i ett allvarligt moraliskt dilemma.

Hela tiden när sådant som detta förs fram, så andas det en uppfattning att det tidigare minsann var så mycket bättre. Var det så? Jag tvivlar starkt. Jag gick i skolan under LGR 80, och tycker verkligen inte att jag själv eller andra i min omgivning hade bättre ordning eller var mer mogna än dagens skolungdomar. De som tycker att det var så mycket bättre förr, talar de om ännu tidigare? I så fall, hur långt måste vi backa? Till 70-talet? Nähä, till 60-talet? Inte det, 50-talet? Det blir trams i kubik.

… Samhället förändras faktiskt också. Tack för det! Folkpartister är kanske de som mest hånar Håkan Juholt för hans tal om att vilja drömma sig tillbaka till en anna tid, ett annat samhälle. Samtidigt är just Folkpartiet det parti i svensk politik, möjligen undantaget Sverigedemokraterna, som mest visar tecken på nostalgiska drag. Stenarna i glashuset, ni vet.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Svenskt Näringsliv får i dag stor uppmärksamhet för ett förslag om att sänka studiestödet till vissa utbildningar. Det handlar om olika utbildningar inom humaniora som Svenskt Näringsliv menar inte är tillräckligt samhällsnyttiga, inte i tillräcklig utsträckning leder till jobb.

… De exemplifierar bl.a. med en litteraturkurs om Harry Potter vid Linnéuniversitetet i Växjö. Om vi bortser från det lite billiga försöket till poängtagande som exemplet innebär, så är det svårt att inte hålla med om att det kanske inte är den viktigaste kursen man hört talas om, utan att för det inta hållningen att litteraturstudier är oviktiga, inte samhällsnyttiga.

Svenskt Näringsliv väljer med sitt förslag en för organisationen väntad värdering. Ansvaret läggs på den dumma studenten som söker “fel” kurser och utbildningar, och det är också den dumma studenten som Svenskt Näringsliv tycker ska straffas med sänkt studiestöd, för att uppnå den önskade effekten, att färre söker “fel” utbildningar. Det är ett tragiskt vägval, ett cyniskt vägval. Konsekvensen skulle bl.a. bli att de här lågproduktiva utbildningarna, “slöstudier” är ordet Svenskt Näringsliv väljer, blir tillgängliga utifrån ekonomiska förutsättningar på ett annat sätt än i dag. Det är en väg för svensk utbildning som  alltid måste bekämpas med alla till buds stående medel. Alla vägar, alla val, inom vår studiesektor, ska vara tillgängliga för vem som helst som uppfyller de rent kunskapsmässiga kraven.

Men därmed inte sagt att Svenskt Näringsliv helt saknar poänger i sin kritik, även om det knappast är så att de pekar på något okänt. Där finns ett problem, helt klart. Våra universitet och högskolor vill förstås ha studenter, och då är det svårt att hålla fingrarna borta från syltburken. Det blir väldigt lätt att man utformar och storleksbestämmer kurser och utbildningar, mer utifrån vad man tror ger maximalt antal studenter, än utifrån hur behoven ser ut i samhället och på arbetsmarknaden.

… Själv är jag ju lärare, och kan exempelvis se inom det området hur det under en längre tid utbildats helt oproportionerligt många idrottslärare, men även inom mitt eget ämnesområde, de samhällsorienterade ämnena, finns det en påtaglig överutbildning.

Jag håller alltså med Svenskt Näringsliv om att något behöver göras, men det är helt fel väg att gå att försöka styra studentströmmarna genom att definiera vilka utbildningar som ska ge mer eller mindre i studiestöd. Vi talar trots allt om offentliga medel som läggs på de här kurserna och utbildningarna. Det ska förstås göras på ett så spetsigt och effektivt sätt som möjligt. Här talar vi om ett statligt ansvar att tala om vilka utbildningar som ska finnas, och hur många de årliga platserna ska vara. Även att fördela dessa regionalt måste vara ett statligt ansvar, även om det kanske inte ska ta sig uttryck i att staten i detalj talar om exakt vilka kurser och utbildningar som den och den högskolan, det och det universitetet, ska ha. Snarare då att det sätts stopp för nyetableringar regionalt när man gör bedömningen att behovet i området är mättat.

Så i stället för säga att enskilda individer ska klara att se sin egen utbildning ur ett samhällsperspektiv och bedöma rimligheten i det ena eller andra valet, så måste lösningen vara att samhället, staten, slår fast hur många lärare som utbildas, hur fördelningen av dessa inom ämne och stadier ska se ut, och håller ett öga på hur det fördelas regionalt. Och likadant för alla andra kurser och utbildningar, även utanför humanioraområdet. När någon utbildning slår i taket volymmässigt, då ges det helt enkelt inte några statliga medel till nyetableringar. Därmed inte sagt att högskolor och universitet förbjuds att starta utbildningarna – om de klarar kraven kvalitativt – men då ska det rymmas inom befintliga medel, vilket garanterat skulle bromsa intresset.

… Offentliga medel ska förstås gå till det vi ser störst behov av. Egentligen är det inte svårare än så. Dagens närmast anarkistiska ordning är en gåta.

Det här är även saker som ger liknande skevheter också lägre ner i utbildningssystemet, på gymnasiet. Det har kanske sansats en aning, men fortfarande känns det som att utbudet av olika varianter av medieprogram är helt orimligt stort. För att ta ett exempel. Där skulle det inte heller skada med en viss sortering i kaoset, även om det inte är lika viktigt på en studienivå där grunden i dag ändå är ganska likvärdig.

Det måste också sägas att Svenskt Näringslivs språkbruk – “slöstudier” – och stela fokus på humaniora, är beklagligt. En massa av det som ryms inom humaniora är bland det viktigaste vi har, och utgör fundamenten i vårt samhällsbygge och vår demokrati. Jag ser behov av en bättre struktur och styrning, men inte av någon nedmontering.

**************

Jag har under morgonen trillat över två angränsande spår, i en ledare och en debattartikel.

Ledaren är i Svenska Dagbladet, och handlar om friskolor. SvD:s ledarredaktion är som bekant synnerligen friskolevänlig, och beskriver nu en oro över regeringens passivitet i frågor som rör vad som lite förenklat kan beskrivas som regleringen av friskolor. SvD-ledaren ser hur Socialdemokraterna tillåts ta rätt enkla poänger på ett område som borde vara borgerlighetens.

Jag tycker att ledaren är bra. Ovanligt bra. Balansen är oväntat god för att vara en ledare om friskolor i SvD. Jag är verkligen inte lika entusiastisk till friskolor som Svenska Dagbladets ledarredaktion, men jag kan ändå hålla med dem om mycket. Så sakteliga håller vi på att sansa synen på friskolor, och förutsättningarna för sådana. Den galna etableringsfrihet som rådde för inte så länge sedan, har stramats upp något. Den kommande lärarlegitimationen kommer också att påtagligt rita om kartan på ett vettigt sätt. Skulle man också tydligare diktera vad en skola – oavsett om den är kommunal eller fristående – faktiskt ska leva upp till, faktiskt måste ha, så skulle vi ha nått en punkt där också jag skulle vara till freds.

Jag är i dag inte alls lika hård motståndare till friskolor som tidigare. Knappt motståndare alls om vi talar om allmänpedagogiska friskolor som inte kan etableras hur som helst. Slås det också fast att alla skolor ska ha vettig tillgång till kurator, skolsköterska, bibliotek, idrottshall, slöjdsal, hemkunskapssal, och så vidare, så skulle jag känna att vi hittat en balans.

Samtidigt undrar jag ifall SvD:s ledarredaktion riktigt inser vilka konsekvenserna skulle bli. De vill se fortsatt rätt till vinstuttag, men hur lätt kommer det att vara att gå med vinst ifall kraven definieras på ett rimligt sätt? Rätt svårt, skulle jag gissa. För en del friskolor, särskilt relativt små sådana och sådana på mindre orter, tror jag också att krav av det slag som jag nyss räknade upp, skulle visa sig svåra att leva upp till. Nödvändigt, men de ideologiska friskoleälskarna inser kanske att det rätt påtagligt skulle rita om kartan, och det är kanske också därför regeringen är så passiv.

**************

Debattartikeln handlar om (bristen på) integrationen på svensk arbetsmarknad, i stor utsträckning utifrån ett utbildningsperspektiv. Den är skriven av Swedbanks VD och koncernchef, Michael Wolf. Han uttrycker sig också bra. Han vill inte ha ett blame-game mellan politik och näringsliv, mellan fack och arbetsgivare, vilket förstås är bra, samtidigt som rubriken på hans text därmed blir lite motsägelsefull, men den förmodar jag har satts av Expressen. I texten håller Wolf annars balansen på ett bra sätt.

Med risk för att just ge mig in i ett blame-game så är det ändå svårt att inte tycka att ett visst extra fokus måste läggas på att förklara varför extremt kompetenta personer som också är invandrare, inte får jobb. Det är klart att samhället och utbildningsväsendet måste se till så att invandrares kompetens och anställningsbarhet ökar, och så att det blir så lätt som möjligt att värdera deras kompetens, men redan i dag känns det uppenbart att de som har tillräckliga språkkunskaper, och utbildningar och kompetens som kan bedömas, ändå i orimlig grad hålls utanför arbetsmarknaden. Förklaringen till det måste sökas på just arbetsmarknaden, snarare än politiskt eller inom utbildningssektorn.

Jag kan också känna att Wolfs användande av gymnasieresultaten blir lite skevt. Det är naturligtvis åt helvete att var fjärde 20-åring saknar slutbetyg från gymnasiet, men det måste sättas in i ett historiskt perspektiv. I dag är kraven för att komma in på gymnasiet mycket högre än före ‘94, och betygen ser helt annorlunda ut. Hur ska man se på den som före ‘94 gick ut gymnasiet med en massa ettor i betyg? Den personen skulle i dagens system ha gått ut med ofullständiga betyg. Jämförelsen blir skev. Trots att vi har skärpt kraven för att komma in på gymnasiet väldigt mycket, så tror jag inte att det är färre som i dag går gymnasiet, jämfört med tidigare. Snarare tvärtom. Önskvärt vore förstås att alla gick gymnasiet, och att alla tog sig igenom det med fullständiga betyg, men alla mynt har två sidor. Så också detta. Valet att skärpa kraven för gymnasiet och att kraftigt förändra de praktiska utbildningarna, har påverkat strömmarna till gymnasiet, samtidigt som det har inneburit att en högre andel av dem som går en gymnasieutbildning också får en god teoretisk grund att stå på. Det är verkligen inte lätt att säga vilken väg som är den rätta – bägge har för- och nackdelar – men det är viktigt att vi förmår att jämföra dåtid och nutid på ett rimligt sätt, och det är inte heller det lättaste. Ta grundskolan. Den släpper ju i dag en jobbig andel elever som inte är behöriga för gymnasiet. Mångt högre andel än före ‘94, då ju egentligen alla alltid var “behöriga” för gymnasiet. Men betyder det att dagens ordning och utbildning är sämre? Knappast. Men den måste bli bättre.

Men Michael Wolf indikerar ett berömvärt intresse för de här frågorna, och han verkar klarsynt. Det ska han ha cred för. Höga företrädare för näringslivet som tar ansvar i de här frågorna, och som gör sina röster hörda, behövs.

Relaterat: Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, SvD, SvD, SvD, DN, SvT, SvT, SvT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kläder, kläder, kläder


Mycket kläder nu…

Kläderna är tydligen en het fråga även i Riksdagen (och HÄR). Varken hinner eller orkar med en lika utförlig text om detta, men självklart ska våra riksdagsledamöter få klä sig precis hur de vill. FÅ, alltså, inte bör. Lika självklart får de ta konsekvenserna av hur de valt att klä sig, precis som de får ta konsekvenserna i en massa andra sammanhang.

Vill någon sända signalen att de är slappa och ovårdade, ja då är det förstås högst obegåvat, men deras fria val.

Personligen skulle jag definiera det som att jag tycker att en politiker som ska representera mig ska signalera att han eller hon har gjort ett medvetet val med sina kläder, velat klä sig snyggt. Om jag sedan tycker att det ÄR snyggt är helt ointressant, men signalen får gärna finnas där. Samtidigt skulle jag aldrig snudda vid att låta det påverka mitt val av parti eller politiker.

I SvD-artiklarna kretsar det en hel del kring miljöminister Andreas Carlgren (C), och dennes skinnjacka. Tydligen är praxis i Riksdagen med kavaj eller kavajliknande kofta. För män. För kvinnor är det tydligen ännu otydligare.

… Kavajliknande kofta, vad är det? Hur eller hur så låter det som att jag föredrar Carlgrens kavajliknande skinnpaj alla dagar i veckan.

Just att man valt att fokusera på honom visar på hur patetisk frågan är. Carlgren verkligen andas ju medvetenhet och ambition att klä sig snyggt. Samtidigt är tydligen vad som helst i sin ordning, bara det är kavaj. I SvD:s bildspel ser vi en socialdemokrat, Börje Veslund, vars kostym ser ut att rymma två av honom. Det är inte precis passform vi snackar. Är han bättre klädd än Carlgren? Jösses.

En annan, Socialdemokraternas pressekreterare, Ann Wolgers, har tydligen kommenterat Carlgren på följande sätt på Facebook:

”Trodde inte man fick ha skinnpaj i riksdagens talarstol. Om man inte äger någon kavaj finns det att låna”

Ett lågvattenmärke. Känns nedlåtande och hånfullt, och hon borde rimligen ha viktigare saker att kommentera. Hon kan ju förresten ta ett snack med Veslund.

Själv skulle jag vilja slippa se folkdräkter. :-)

Relaterat: Aftonbladet.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Det HÄR “gillar” jag. Verkligen inte för att jag sympatiserar med skolans hållning, men för att det här kan bli det som tvingar ut berörda aktörer och myndigheter på banan, som driver fram svar som det i dag synes vara omöjligt att få.

… Det handlar om en skola, den kristna friskolan Grenadjärskolan, som har ordningsregler som bl.a. förbjuder eleverna att bära näspiercing.

Jag är mycket, mycket kraftig motståndare till i princip alla former av klädregler, undantaget sådant som faller under gällande hets- eller hotlagstiftning. Min absoluta övertygelse är att det saknas rättsligt stöd för stora delar av den klädregelsflora som finns inom exempelvis svensk skola. Jag har flera gånger försökt få vettiga svar från såväl Skolverket som Barnombudsmannen (BO) – kan även ha varit i kontakt med Justitieombudsmannen (JO), men minnet sviker mig – men det är verkligen myndigheter och instanser som det är mycket lätt att bli trött på. Svaren blir alltid (även i andra sammanhang, då talar jag i första hand om Skolverket) extremt svepande och oanvändbara, med tusen och åter tusen flummiga förbehåll.

Jag både känner till och begriper (om än inte accepterar eller sympatiserar med) delar av skälen till att man som frågeställare serveras fullkomlig snömos. Det handlar förstås om sådant som att man kan önska en formell anmälan och att man inte vill uttala sig i specifika fall, men jag tror också att det till stor del handlar om att man vill helgardera, uttrycka sig så att man har ryggen fri och alla reträttvägar tillgängliga. Feghet, kort och gott.

Min inställning i den här frågan betyder inte att jag tycker att all klädsel eller all utsmyckning är bra. Verkligen inte. Det finns både ett och annat som det är synnerligen värt att tänka på i sammanhang som dessa. Jag tycker inte heller att en skola eller individer på en skola, ska lämna walk over i de här frågorna, bara för att jag inte tycker att det är acceptabelt med regler.

… Det första som det är viktigt att slå fast, är att det till syvende och sist är föräldrarna till minderåriga som måste sätta ramen för klädseln. Det är verkligen inte det lättaste. Dels finns det ett tryck, dels finns det säkert inte sällan en portion okunskap, och dels är det många föräldrar som saknar möjlighet att vara hemma och verkligen se vad sonen eller dottern har på sig när de åker till skolan. Men skolans hållning kan bara vara, att i det skick en elev kommer till skolan, i det skicket anser elevens föräldrar att det är ok att eleven klär sig.

… Om vi ska tala om verkliga ytterlighetsexempel, så visst, jodå, jag kanske kan tänka mig att det finns exempel på klädsel som mer eller mindre kräver att skolan informerar hemmet, om inte annat så för att säkerställa att det finns ett samförstånd kring valet av kläder. Principiellt bär det mig dock emot, och talar vi om högstadiet och uppåt så kan jag knappt föreställa mig ett sådant exempel (som inte innebär att eleven bryter mot gällande lagar). Vi måste hålla i minnet att en elev i högstadieåldern är en person som är på väg in i vuxenlivet, och det är i olika sammanhang rätt starkt uttryckt att det ska ge avtryck i form av växande frihet och ansvar. Ju närmare myndighetsdagen du kommer, desto mer självständig ska du tillåtas vara. Dessutom tror jag att alla potentiella exempel här, kan hänvisas till nästa punkt.

… Någonstans finns det förstås också en gräns där kläder eller sådant som har med till kläder angränsande områden att göra, blir ett tecken på missförhållanden eller en uppenbar fara för individers hälsa. Jag tänker mig här nu sådana extremsituationer att jag faktiskt kan slå fast att jag under mina nu elva år som lärare aldrig har sett något som ens kommit i närheten av att gå över gränsen, men jag kan inte utesluta att det kan hamna i lägen som faller under en lärares och skolas anmälningsplikt, till socialtjänsten. Då talar vi samtidigt inte om något som det över huvud taget kan vara aktuellt att formuloera ordningsregler kring (jag har över huvud taget ohyggligt svårt att se hur kläder, som inte är brott mot lag, kan vara en ordningsfråga).

… Det viktigaste återstår dock. Jag anser alltså att en skola i princip bara kan stoppa det som förbjuds i svensk lag (och sådant som av säkerhets- och/eller kommunikativa skäl inte fungerar), men som jag redan snuddat vid innebär inte det att jag anser att skolan ska lämna walk over kring allt som juridiskt är oklanderligt. I skolans uppdrag ligger uppgifter som ger skäl att till och från informellt samtala med elever om sådana här frågor. Utan att döma, utan att komma med pekpinnar eller ge absoluta besked om vad som är rätt och fel, men ändå upplysa om hur olika saker kan uppfattas. Sådana samtal har jag haft med elever ett antal gånger. Det har så vitt jag minns uteslutande handlat om två kategorier klädsel; drogrelaterad klädsel och klädsel av nationalistisk karaktär. Jag skulle aldrig snudda vid tanken att stoppa sådan klädsel, men precis som skolan naturligtvis ger support kring hur olika beteenden och språkbruk kan uppfattas av omgivningen, så är det förstås rimligt att ge motsvarande support kring klädsel.

Svaren jag fått när jag försökt bringa klarhet i regelverket, har nästan alltid haft innebörden att “skolan har rätt att sätta upp ordningsregler”. Det har jag aldrig ifrågasatt, men sådana ordningsregler kan förstås inte utformas hur som helst. Skolan är ingen egen liten oas som kan skita i andra lagar och regler. Dessutom är grundskolan faktiskt ett tvång. Den är obligatorisk, inget eleven kan välja att avstå. Det är oerhört väsentligt i sammanhanget.

När jag i olika sammanhang hamnar i diskussioner om möss-/kepsförbud (huvudbonader är den helt dominerande frågan, alltid) så brukar jag konstatera, att om en skola har rätt att förbjuda huvudbonader (i andra sammanhang och av annat slag än det som är direkt olämpligt av säkerhets- och/eller kommunikativa skäl), så måste i rimlighetens namn skolan också ha rätt att sätta upp så hårt exkluderande klädregler, att man så att säga bakvägen har infört vad som i praktiken blir en skoluniform; förbjuda shorts, förbjuda kjolar, förbjuda gymnastikskor, och så vidare. Det kan liksom inte finnas någon kepsens eller mössans särart, som gör att förbud mot sådana är i sin ordning, samtidigt som det inte är ok att förbjuda annat, till exempel shorts. Det måste faktiskt vara antingen eller, och någonstans där brukar de flesta kepshatarna vackla.

Det skjuts över huvud taget för mycket med höften i rena frihetsfrågor, exempelvis i skolans värld. Skolan kan inte vara ett område där magkänsla, godtycke och luddiga traditioner sätter ribban. Jag skulle vilja se det klarlagt hur gränserna ser ut. Tills det verkligen dragits hela vägen igenom alla tänkbara instanser – Skolverket, Skolinspektionen, JO, BO, domstolsväsendet, Europadomstolen – så tänker jag behålla min övertygelse, att det i en av samhället påbjuden och organiserad verksamhet – obligatorisk verksamhet – inte är ok att begränsa individens rätt att klä sig som han eller hon vill. Det kan aldrig någonsin stå i proportion till ändamålen, och det kan inte på något sätt jämföras med ett arbete eller frivilliga besök i offentliga miljöer (även om jag inte alls anser att vilka regler som helst är ok heller där). Taget till sin spets menar jag att det måste vara en mänsklig rättighet som på olika sätt kränks av många skolor runtom i landet.

Den aktuella skolan har alltså klädregler. Enligt dessa är det inte ok med näspiercing, men det står tydligen också att elever inte ska klä sig utmanande eller ha kläder med rasistiska budskap. Åhå. Det sistnämnda är en märklig sak att ta upp i ordningsregler, då det ju redan är förbjudet i svensk lag (nåja, i stort sett). Det är liksom inget skolan äger beslutanderätten över, och då kan man förvisso argumentera för att det inte är fel att i ordningsregler ta upp sådant som ren upplysning, för att hålla eleverna uppmärksamma och medvetna. Men vilka andra rena lagbrott tas upp i ordningsreglerna? Förmodligen inga alls. Jag gissar att det inte står i ordningsreglerna att det på skolan inte är ok att stjäla. Det blir därmed konstigt, det blir att man tillmäter rasistiska uttryck en egen kategori fristående från annat som regleras i våra lagar.

Grenadjärskolans rektor, Yvonne Wirhall, framstår som en sorglig figur. Med kniven mot strupen svävar hon nu på molnen och menar att hon alls inte har sagt att eleven inte får gå på skolan så länge hon har kvar sin näspiercing. Nähä, så vad har i så fall regeln för värde? Samtidigt slår samme rektor fast att skolan inte kommer att ändra sin policy. Milt sagt rätt splittrat. Är det eller är det inte förbjudet att bära näspiercing?

Rektorns stolleskap stannar inte där. Sug på den här:

“- När det gäller klädkoden har vi en överenskommelse med alla andra föräldrar.”

Ja! Där kom den. Herregud, vad fan har det med saken att göra? Det spelar förstås inte tillstymmelse till roll vilka överenskommelser skolan har med andra elever eller dess föräldrar, oavsett om det så gäller ALLA utom en. Undantagselevens rätt att själv bestämma sin klädsel (i samråd med sina föräldrar) kan omöjligen förhandlas bort av kollektivet. Det skulle se ut det. Vilka andra överenskommelser menar i så fall rektor Yvonne Wirhall att hon kan göra med elever och föräldrar, som därmed blir bindande för även dem som inte gjort samma överenskommelse? Och vilken uppslutning krävs det för att en överenskommelse ska bli bindande? 50,1 %, eller alla utom en? Eller vad?

Inte bara argumentationen, detta med att “alla andra” håller med, är primitivt och klassiskt. Det gäller också motiven. Wirhall talar om att det är “en allmän hållning i samhället att barn under 15 inte ska ha piercing”, att “det är barn vi har i skolan”, att “det är vårt jobb att upprätthålla ordningen på skolan”. Puuh.

… Allmän hållning i samhället? Ehh, hur yttrar sig den? Vem/vilka uttalar den hållningen? Var ser vi den? Det måste handla om Wirhalls eget snäva samhälle, för i det samhälle jag rör mig i är det knappast ovanligt med piercing innan 15 års ålder. Dessutom är vi där igen. Det går inte att hänvisa till allmänna hållningar i samhället. Våra fri- och rättigheter är våra, inte Wirhalls eller samhällets, och vårdnaden om barn och ungdomar är ett föräldraansvar. Föräldrarna avgör ifall en minderåring ska få pierca sig. Om Wirhall ser problem med det så får hon väl försöka med socialtjänsten, hur hon nu skulle argumentera där. De skulle förstås förpassa saken till närmaste papperskorg med en oerhörd hastighet.

… Hur gör Grenadjärskolan med sina nior? De hinner ju i normalfallet allihop fylla 15 år innan de går ut grundskolan (jag uppfattar det som att det är en högstadieskola). Är det för rektor Wirhall ok att eleverna när de fyllt 15 år, låter pierca sig? Annars blir det ju märkligt att hänvisa till den där “allmänna hållningen i samhället”. För att inte tala om det konstiga med vad som annars blir olika regler för olika elever i samma klass. Hon är allt en rolig prick, den där Wirhall. Haha, oj… nu ser jag plötsligt att rektor Wirhall verkar ha det lite svårt med åldrarna. Tydligen vacklar hon mellan 15 och 18 år. Det blir värre och värre.

… Upprätthålla ordningen på skolan? Wirhall kan här bara tolkas på ett sätt, att en näspiercing äventyrar ordningen på Grenadjärskolan. Det vore oändligt intressant att få ett försök till beskrivning av hur det hotet ser ut. Det finns förstås inget hot. Trams är vad det är.

Fasen, nu blir det lite osammanhängande Jag hittar ju mer och mer. SR har en spännande passage i sin artikel:

“I begreppet vårdad klädsel på Grendjärskolan tillåts heller ingen huvudbonad och heller inga tryck på tröjor som kan ha fel budskap som stöter sig med deras värdegrund.”

Huvudbonad är jag toknyfiken på. Det är en rent fantastiskt patetisk regel, som jag vägrar tro är ok att en skola håller sig med. Slutklämmen var ny, men nästan ännu mer spännande. Skolan har alltså en kristen inriktning, och jag förmodar att den värdegrund det då talas om är någon slags kristen värdegrund, och att diverse hårdrocks-t-shirts således inte duger utifrån skolans ordningsregler, för att ta ett exempel. Där känner jag mig trygg. Det är garanterat aldrig någonsin ok att förbjuda. Det faller tveklöst under tryck- och yttrandefriheten. Fantastiskt att vi 2011 har skolor som praktiserar sådant vansinne. Stenåldern ringde, typ. Fasen vet om inte detta borde vara åtalbart. Jag tror allt det.

På tal om stenåldern så kan jag inte låta bli Wirhalls gravt förvirrade försök att förklara skillnaden mellan hål i öronen (sådana är ok på skolan, och hon har det dessutom själv) och en liten näspiercing.

“- Piercing brukar man väl tänka sig något annat, det gör jag i alla fall. Inte vanliga hål i öronen som är mer en normal smyckeskultur kanske.”

… Jag tror jag dör av skratt, men egentligen är det förstås sorgligt.

Om det inte skulle falla på att ord står mot ord – fast då måste det ju bara vara för tjejen att helt sonika gå till skolan med sin piercing – så kan jag inte föreställa mig annat än att Skolinspektionen slår fast att Grenadjärskolans ordningsregler och agerande är helt oacceptabelt. Det vore en chock ifall en svensk myndighet slår fast att det är ok att i en obligatorisk verksamhet som samhället påbjuder, förbjuda elever att bära näspiercing. Detta förstås främst utifrån frihetsaspekten, men också utifrån just obligatoriet. Om Grenadjärskolan får ha en sådan regel så får naturligtvis alla grundskolor ha det, och om i så fall tjejen och hennes föräldrar ihärdar, vägrar att plocka ut näspiercingen, och alla skolor rent hypotetiskt inför ordningsregler som förbjuder sådana, vad händer då? Faller skolplikten då för tjejen? Eller ska någon ta ut hennes piercing med tvång? I så fall, vem? Och beslutat av vem? Nej, det här är monstersuperdupertrams, dårskap i sin allra renaste form.

… Den HÄR artikeln är ovanligt tydlig i frågan, och om de är rätt på det så går det helt i linje med det jag ser som den enda rimliga ordningen, och då torde i princip alla klädregler på skolor runtom i landet, falla pladask. Synnerligen intressant och hoppingivande.

Låt oss för allt i världen hoppas att den beundransvärda tjejen och hennes föräldrar löper hela linan ut, ser till att få detta prövat fullt ut! Det skulle göra svensk skola en oerhörd framtida tjänst. Skolinspektionen får väldigt gärna passa på att sätta ner foten, på eget initiativ bredda detta till ett klargörande på bredare front, inkluderandes huvudbonader, budskap av olika skäl, urringat, lättklätt, you name it.

Relaterat: NA, NA, NA, Aftonbladet.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Turistkommunen Kalmar


Det är fredagen den 3 juni, mitt i för många en långhelg. Köerna har ringlat långa på Ölandsbron i några dagar (särskilt på fastlandssidan, eftersom det är där broarbetena fortfarande pågår), och det råder högsommarvärme i strålande solsken. Då ser det ut så här på den plats som får betecknas som Kalmars skyltfönster mot Ölandsturisterna, tillika (tänkt) parkeringsplats för en av Kalmars bättre badplatser och ett centralt beläget naturreservat…

(klicka på bilderna för större versioner)

Snön (som aldrig borde ha dumpats där) är borta för länge sedan, men platsen ser likväl ut som ett bombnedslag, och att parkera där går bara för ett litet fåtal. Om man inte kör något slags terrängfordon, vill säga.

I Kalmar satsar vi verkligen på turismen…

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,


Jaha, då har det hänt igen. En neandertalare har tagit sig in på planen och attackerat Helsingborgs målvakt, Pär Hansson, och ett gäng andra neandertalare har kastat in knallskott och bengaler. Matchen permanent avbruten. Läget således mycket likt det som nyligen hände i Södertälje, men med den – så vitt jag uppfattat det – avgörande skillnaden att bevisläget här är mycket klarare.

… Malmö FF lär dömas till att ha förlorat matchen med 3-0, och utan att ha stenkoll på regelverket (det har ju knappt ens disciplinnämnden själv) så förmodar jag att planstormaren lär leda till att MFF får spela någon eller några matcher inför tomma läktare.

Här ryms ett stort antal dimensioner. Utifrån hur regelverk och situation ser ut i dag, finns det ingen anledning att ifrågasätta slutsatser i linje med det jag nyss skissade på. Men…

… Hjälper det?

… Borde det vara så här?

… Hur vill vi ha det?

För en gångs skull lär förstås minst en person dömas i svensk domstol för delar av det som hände i Malmö i dag. Killen som tog sig in på planen lär dömas för olaga intrång och för ofredande och/eller misshandel. Gott så, men det avskräcker föga. Följderna blev ju i kväll omfattande, såväl ekonomiskt som i form av antalet drabbade människor, men brotten är mycket ringa. Det lär stanna vid dagsböter. Dessutom lär det dröja lääänge innan det finns en lagakraftvunnen dom. Om vi gissar att personen är över 21 år gammal och inte kommer att häktas, så kommer fallet rimligen upp i domstol som tidigast om ett halvår, troligast om ett år.

… Svenska fotbollsintresserade neandertalare lär inte precis darra av skräck.

MFF kan kanske agera civilrättsligt, men det är jungruelig mark och lär också ta mycket lång tid. Under tiden löper vi risken att liknande händelser upprepas, vilket självklart är helt ohållbart för svensk fotboll och allvarligt också för vårt rättsväsende, som blottas som allvarligt impotent.

Jag är mycket, mycket tveksam till den väg som i dag gäller för idrottens hantering av den här sortens situationer. Fotbollen har i stor utsträckning lämnats i sticket av politiker och rättsväsende, och därför ofrivilligt fösts in i kollektivstraffets fälla. Det är dels synnerligen ineffektivt, dels principiellt mycket tveksamt. Samtidigt är alternativen inte heller underbara.

Att som nu straffa klubbarna och publiken kollektivt, för vad enskilda neandertalare gör sig skyldiga till, är lär inte lösa problemet. Neandertalarna bryr sig knappast, och om de bryr sig så tvivlar jag på att de har den självkontroll som krävs. De principiella tveksamheterna handlar om att det är viktigt att den som straffas för något har kunnat undvika det som denne straffas för, och om att vi sedan lång tid tillbaka ser kollektiv bestraffning som oacceptabelt.

… Det enda jag kan se i det nuvarande systemet som skulle kunna “lösa” problemet, är just det ovanstående. Neandertalarna skaffar sig ganska många fiender om klubbarna förlorar matcher, får höga böter och tvingas spela inför tomma läktare. Efter Södertäljeincidenten har det också tagits initiativ inom AIK:s supporterled. Initiativ som har positiva inslag, men som också visar tecken på att den som inte förmår att hålla sig i styr, kan förvänta sig att inte direkt mottas kärvänligt av sin omgivning. Ordning som bygger på underförstådda hot och potentiellt att “vanliga människor” kommer att ta saker och ting i egna händer borde vara något vi bekämpar. Det är inte värdigt en civiliserad rättsstat.

Hittills tror jag inte att man vid något tillfälle har kunnat peka på att klubbarna brustit i sitt säkerhetsarbete. Det är förstås ett misslyckande när någon får in pyroteknik eller kan ta sig in på planen, men det kommer aldrig att kunna göras helt omöjligt. Klubbarnas ansvar måste definieras av i vilken grad de har levt upp till de krav som ställs på dem. Om någon sedan ändå kan kasta in något eller ta sig in på planen, så är det moraliskt oacceptabelt att skuldbelägga någon annan än gärningsmännen.

Nu kan en klubb som gjort allt som krävs av den, ändå dömas som förlorare av en match. Det är vanvettigt. I dag kanske nödvändigt, dock. Problemet är ju förstås att verktygen till att verkligen komma åt individerna, saknas. Då blir det nödvändigt att statuera exempel genom att bestraffa klubbarna och kollektivet.

Samtidigt är det inte oproblematiskt att ta den andra vägen. Den skulle kräva mycket hårdare straff för brott som egentligen är ganska lindriga, vilket skulle skapa en obalans i våra straffskalor, och den vägen skulle också kräva integritetskränkande ingrepp för att hantera bevisfrågan. Jag är därför kluven. Jag lutar åt att vi måste ha ett system med krav på att personer med tillträdesförbud måste anmäla sig hos polisen i samband med match, och åt att det görs enklare för klubbarna att lägga den ekonomiska skadan på neandertalarnas axlar (som förstås inte kommer att kunna betala, men då drabbas långvarigt av följderna av sitt agerande).

Det är inga roliga val i de här vågskålarna. Antingen kollektiva straff och straffande av klubbar som gjort vad som rimligen kan krävas av dem, eller integritetskränkande ökad övervakning.

Hur eller hur så kan vi inte ha det som nu. Det vakuum vi nu befinner oss i är förödande. Människor kommer förstås inte att långsiktigt fortsätta att gå på fotboll om risken är överhängande att de inte får se färdigt matchen och att resultatet avgörs utanför planen. Det som hände i Södertälje kunde kallas en engångshändelse, men nu har det hänt igen, och det dessutom i samband med en av svensk fotbolls mest prestigefyllda matcher. För svensk fotboll är kvällens händelser oöverblickbart allvarliga.

Slutligen är det svårsmält att neandertalaren kunde ta sig fram till Pär Hansson. Jag har bara sett halvdana bilder och fått beskrivningar från bekanta, men han har onekligen lyckats ta sig en god bit, forcerat flera “hinder” på vägen, passerat ett stort antal poliser, ordningsvakter och matchvärdar – som jag förstår det i flera led – och kommer mer eller mindre lunkande fram till Hansson. Det är allt annat än någon Usain Bolt vi snackar om. Vad fan gjorde alla som han passerade på vägen?

… Det blir inte precis lättare att komma åt neandertalarna om de som ska upprätthålla säkerheten är närmast paralyserade.

Noterbart är också att vi i dag fick uppleva ledare och spelare som unisont föredömligt tog tydligt avstånd från vanvettet, utan tramsigt lullull. Så låter det inte riktigt när främst AIK befinner sig i hetluften.

Relaterat: NA, NA, NA, GP, GP, GP, GP, GP, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, SvD, SvD, DN, SvT, SvT, SR, SR, SR, SR, SR, HD, HD, HD, HD, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, BT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,