Det har ju milt uttryckt varit tunnsått med bloggningar från min sida på sistone. Samtidigt som annat tagit tid och kraften har trutit, så har det funnits gott om uppslag till bloggningar. Fliksystemet i min webbläsare har bara växt och växt. Nu ska jag göra mig av med en del flikar…

**************

Den första fliken är en artikel i SvD. Rubriken lyder:

“Reinfeldt ser ”inget självändamål” med skatteskillnad”

Artikeln handlar om det som plötsligt kommit att bli valrörelsens stora fråga, beskattningen av pensioner. Plötsligt slåss blocken om att locka pensionärerna med det fetaste löftet.

Jag citerar brottstycken:

“Statsminister Reinfeldt menar att den viktigaste frågan i valrörelsen för landets pensionärer är just skattesänkningar för dem.

– Frågan är vilket parti och vilket regeringsalternativ som är mest trovärdigt när det gäller att leverera skattesänkningar, säger han.

… Statsministern ser “inget självändamål” med skatteskillnaden mellan pensionärer och arbetande.”

Här måste jag nästan hålla i mig. Hur lät det för inte så där hemskt länge sedan? I början av den nuvarande mandatperioden? Jo, det var superlogiskt att beskatta arbete lägre än pensioner. Den begränsade kritik som regeringens hållning då mötte, viftades nästan ointresserat bort. Sen hände något. Vindarna vände, kritiken växte och någon måste ha förklarat för herrarna Borg och Reinfeldt att det faktiskt finns en och annan pensionär.

… Poff tjoff så bytte man fot totalt, och nu är det i stället oerhört prioriterat att hålla sig väl med pensionärerna.

Jag måste säga att jag har väldigt svårt för det där. Det framstår milt uttryckt inte som trovärdigt. Patetiskt skulle man också kunna kalla det.

**************

Flik nummer två är nästan ännu mer patetisk. Nu handlar det om en artikel i Aftonbladet, med rubriken:

“KD: Ingen höjning av bensinskatten”

Håll i er, för det här är humor.

“– På fyra år ska jag verka för att inte höja bensinpriserna eller bränslepriserna i Sverige, sade Hägglund.

Inför förra valet lovade han att skatten på bensin skulle sänkas. Det löftet fick han dock bryta och tvingades i stället gå med på en höjning.

På lång sikt måste man dock räkna med att kostnaden för fossila bränslen kommer att stiga, menar Hägglund.”

För det första vill alltså Hägglund köra en favorit i repris och ännu en gång lova att bensinskatten inte ska höjas. Eller, att verka för att så inte sker, som det så vackert heter. Trovärdigheten efter den förra kovändningen torde vara minimal.

För det andra flikar han alltså in att kostnaderna för fossila bränslen kommer att stiga, på lång sikt. Men alltså inte inom de närmaste fyra åren. Fantastiskt.

**************

Tredje fliken är av typen, vad var det jag sa. Artikeln är hämtad ur DN, med rubriken:

“Betaltjänst för nättidningar ingen succé”

Ett litet citat ur artikeln:

“Sina försök att ta betalt för de anrika tidningarna The Times och The Sunday Times har inte fallit väl ut. The Times minskade trafiken på sin nättidning med 90 procent från februari till juli, enligt tidningen The Guardian och antalet annonser på sidan har drastiskt blivit färre.”

Nu rymmer förvisso artikeln även exempel på mer lyckade betallanseringar, men jag står fast vid den linje jag upprepat har drivit här på bloggen, att det aldrig kommer att gå att bygga klassisk nyhetsrapportering på nätet, som i huvudsak ska finansieras av att konsumenterna betalar för innehållet.

Extremt exklusivt material, möjligen blixtrapportering, attraktiva intervjuer, och till viss del plattformskopplade tjänster, kommer det säkert gå att åtminstone delvis ta betalt för. Men breddnyheter, aldrig. Det är ju egentligen väldigt enkelt. Om det finns någon som levererar en produkt gratis, varför ska då folk betala någon annan för en liknande produkt?

… För kvalitet, säger då kanske någon, och det är förstås en vacker tanke, men det får i så fall handla om galaktisk skillnad i kvalitet. Gratis är helt enkelt för gott.

Dessutom är det min fasta övertygelse att annonsmarknaden på nätet kommer att explodera. Det är orimligt att det ska vara svårare att sälja reklam på nätet, än exempelvis i tv. På sikt kommer det att svänga, totalt.

**************

Nästa flik är en bloggning hos eminenta Anna Troberg, från vilken jag rakt av – nja, marginellt redigerat -  kapar det gottaste ur en sammanställning av vår justitieministers vansinne. Beatrice Ask går banne mig inte av för hackor:

1. Justitieministern har varit jultomte och kommit med IPRED-lagen i fint paket till filmindustrins kula.

2. Justitieministern tycker det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder.

3. Justitieministern vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap.

4. Justitieministern vill skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare, så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är.

5. Justitieministern vill låta Polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen, eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan.

6. Justitieministern vill att det ska bli lättare att kameraövervaka folk.

7. Justitieministern vill att man ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

8. Det ska bli svårare att överklaga mål.

Så, som misstänkt brottsling i Sverige kan man alltså numera förvänta sig detta:

• att justitieministern sitter i knät på den organisation eller det bolag som försöker sätta dit dig.
• att justitieministern kommer att se mellan fingrarna om någon försöker muta någon som kan påverka din rätt till en rättvis utredning och rättegång.
• att justitieministern inte ens drar sig för att utsätta dig för kränkande behandling om du är så ung som under femton år.
• att justitieministern inte förstår skillnaden på om du är misstänkt eller dömd.
• att justitieministern tycker det är okej om du utsätts för skampålestraff. Hon uppmuntrar det till och med.
• att justitieministern vill sätta dig i fängelse utan en föregående rättegång.
• att justitieministern vill övervaka all din kommunikation och var du befinner dig, även om du inte misstänks för ett allvarligt brott. Eller något brott alls för den delen.
• att justitieministern vill kunna döma dig i både din och vittnens frånvaro.
• att justitieministern vill försvåra det för dig att överklaga domen, som antagligen delades ut utan både dig och vittnen.
• att justitieutskottet dessutom vill att du ska betala för den rättsvidriga cirkusen.

Det är en smått sinnessjuk sammanställning. Det är svårt att ta in vansinnet. Vi har mer eller mindre havererat som rättsstat.

**************

Med anledning av det nyss nämnda vansinnet, passar det utmärkt att glida in på en viss herr Thomas Bodström. Det rödgröna regeringsalternativets galjonsfigur på det rättsliga området. Det är ungefär som att välja mellan pest och kolera. Bodström är snudd på farligare än Ask. Bodström har klart bättre koll på vad han säger, men med minst lika onda avsikter som Ask.

För någon dag sedan kom en skum undersökning. United Minds har kommit fram till att en dubbelt så hög andel föredrar Bodström som justitieminister, framför Ask. Trots att Ask är sittande justitieminister för en borgerlig regering som har rätt tydligt försprång i opinionen. Helt otroligt.

… Men kanske ska vi i stället fokusera på att det i samma undersökning är nästan lika många som önskar någon helt annan, som det är som önskar Bodström på posten. Asks stöd är nästan hälften av denne någon annans. Det kanske finns hopp.

Bodström har ju varit på tapeten också på andra sätt. Sveriges Radios P3 “erbjöd” Bodström att “frivilligt” låta sig drogtestas. Det nappade drogtestsivraren Bodström först glatt på, för att sedan mycket underligt tvärvända och vägra.

Nu hyser jag inte ens tillstymmelse till medömkan för Bodström. Han fick bara smaka på sin egen medicin. MEN, rent principiellt är det förstås rent avskyvärt. Ett kanske oöverträffbart lågvattenmärke. P3 borde skämmas, och jag snuddar vid att det ska vara straffbart att “erbjuda” någon att “frivilligt”. Om inte för media – jag vacklar – så definitivt för arbetsgivare. Det finns förstås undantag, yrken där det självklart ska vara möjligt att drogtesta personal, men även då restriktivt och i så fall med strikta regler.  Samma sak vid konkret misstanke om allvarlig brottslighet. Klart att det då ska vara tillåtet, för polisen. Men för andra, i andra sammanhang, ska det vara absolut förbjudet att ens snudda vid att ställa frågan.

I efterdyningarna till Bodströmsoppan framkom det så att Centerpartiet i samband med FRA-debatten “erbjöd” Fredrick Federley att “frivilligt” låta sig drogtestas. Det gick han förstås med på. Något annat vore naturligtvis direkt otänkbart, och någon frivillighet är det förstås inte tal om. Tvång kan ta sig olika former. Säger du nej till det “frivilliga” testet så vet förstås alla hur det kommer att uppfattas.

… Maud Olofsson är allt annat än någon trevlig figur. Inte nog med att det parti som hon leder i praktiken tvingade en besvärlig förtroendevald för partiet, personvalsinkryssad, att låta drogtesta sig, just som trycket mot densamme var som hårdast. Dessutom är hon inte sen att försöka ta poänger på Bodströms testvägran. Det är äckligt, perverterat.

**************

När jag ändå är inne på Maud Olofsson och Centerpartiet, så är den här SvD-artikeln en lämplig fortsättning:

“Men i den här valrörelsen har integritetsfrågorna inte alls nämnts. Öppenhetsmanifestet går inte ens att hitta på Centerns hemsida.

Maud Olofsson lägger armar och ben i kors när hon får frågan varför det är så.

– Nej, vi pekar inte ut några detaljer, men vår grundhållning är samma, att vi värnar om integriteten.”

Du store! Maud har mage att säga att Centern värnar om integriteten!! I så fall blir ju onekligen frågan vilka som INTE värnar om integriteten. Vilka patetiska nollor!

**************

Sen har det även hunnit slå över för Bert Karlsson sedan jag bloggade senast. Han är upprörd över att svenskar – arbetslösa eller ungdomar, eller både och – inte vill plocka bär eller jordgubbar. Man undrar ju i vilken värld Bert lever. Inte ens thailändska eller vietmanesiska importerade slavar som satsat allt de äger för att få plocka bär i Sverige, och som således har all tänkbar motivation och lite till, förmår ju att göra några pengar på slavgörat. Men enligt Bert är problemet att våra arbetslösa ungdomar inte vill jobba med detta.

Han fokuserar på det, i stället för på att vi med bluffavtal flyger hit utsatta människor från jordens alla hörn, som vi dessutom slagit i att våra bär är extremt stora och lättplockade, för att sedan dessutom härbärgera dem under helt oacceptabla former.

… Det är härligt prioriterat, Bert. Du är verkligen skitsmart.

**************

Jag hade fler flikar, men nu måste jag sova. Jag får återkomma.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: val, val 2010, valet, riksdagsvalet, integritet, piratpartiet, blandat

Svenska bloggar om: val, val 2010, valet, riksdagsvalet, integritet, piratpartiet, blandat

I dag presenterades Piratpartiets valmanifestet, med fokus på integritet, rättssäkerhet (av partiet inte ett eget fokusområde), kunskap och kultur. Klockrena fokusområden och precis det Piratpartiet handlar om och det som gör behovet av oss som parti så stort. Särskilt integritetsområdet, men även rättssäkerheten, är i dag fullkomligt lämnade åt sitt öde i riksdag och regering. De etablerade partierna är helt ointresserade, alternativt fullt fokuserade på fortsatt nedmontering.

Bara i dag har vi dessutom två klockrena exempel på detta.

Först den ena saken rätt kort. Vår EU-kommissionär, Cecilia Malmström, folkpartist och alldeles nyligen alliansminister med ansvar för just EU-frågor, är i grunden en respektabel politiker som jag uppskattar och håller väldigt högt bland de etablerade partiernas politiker. Särskilt är hon som borgerlig politiker värd respekt för sin relativa prioritering av frihets- och integritetsfrågor. Det är inom de etablerade partierna mycket, mycket svårt att hitta bättre namn. Men samtidigt var hon som minister för FRA-lagen, och som kommissionär var hon i princip direkt ansvarig för att driva SWIFT-avtalet genom Europaparlamentet.

Och i dag går hon i en debattartikel i Svenska Dagbladets Brännpunkt (som respons på denna debattartikel) till ivrigt försvar av just SWIFT-avtalet. Hon inleder med enastående snömos:

“Som kommissionär för inrikesfrågor är jag ansvarig för säkerhet, polisiärt samarbete och kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Jag är väl medveten om behovet att försvara integritet, grundläggande rättigheter och vikten av att överväga strikt proportionalitet i alla förslag. Som liberal tar jag integritetsfrågor på allra högsta allvar i mitt arbete.”

Åfan, kan du peka på ett enda konkret exempel som styrker din beskrivning av dig själv?

Sedan kommer det, terrorismspöket:

“Syftet är endast att bekämpa terrorism, ingenting annat.”

Alltid samma visa. Som terrorismargumentet ser ut och används, kan precis vad som helst motiveras med det. Jag ifrågasätter inte att exempelvis Swiftavtalet kan vara till nytta i terrorismbekämpning, i någon form, vid något tillfälle. Dels kan jag inte ifrågasätta det eftersom vi förstås, som vanligt, inte ges några detaljer, men dessutom låter det inte alls orimligt. Men står nyttan av åtgärden, av ingreppet, i proportion till vilket integritetsingrepp det innebär? Och vem svarar för helhetskonsekvenserna, för helhetsvolymen av alla våra integritetskränkande och integritetsutlämnande åtgärder? Bara för att isolerade påfund, var för sig varken förstör våra liv eller kan sägas vara fullkomligt omotiverade – ifall det här SWIFT-avtalet vore ensamt, ifall vi inte haft de här åren bakom oss med ihärdigt nedmonterande av den personliga integriteten, så är det möjligt att det skulle kännas ok att bara rycka på axlarna åt saken – så betyder inte det att det kan accepteras. Det är just så, genom att medvetet isolera varje enskild förändring, som vi hela tiden tas steg för steg mot en allt mer genomskinlig tillvaro. Besluten måste fattas den omvända vägen, och vi måste lägga en mycket större andel av våra krafter på att vurma för öppenhet och globalisering, på att minska rädslan och på att värdera risker, i stället för på att juridiskt och fysiskt bekämpa terrorismen. Det är dels min fasta övertygelse att det skulle vara mycket mer effektivt, och dels skulle det samtidigt rädda andra delar av vår tillvaro från klåfingriga ingrepp.

Men vår liberale integritetsvurmande EU-kommissionär tycker att SWIFT-avtalet är fantastiskt. Hon skriver till och med, efter att rätt oprecist ha gått igenom de förändringar som gjorts sedan ett avtalsutkast ratades:

“Att dessa och många andra förbättringar stärker integriteten ledde till att en massiv majoritet (80 procent) av Europaparlamentarikerna röstade för avtalet.”

Det kanske är att vara lite elak – hon menar förmodligen och förhoppningsvis jämfört med ursprungsförslaget – men det är inte utan att det låter som att Malmström menar att SWIFT-avtalet gagnar vår integritet. Bara att öppna för en sådan tolkning är rent skrattretande.

SWIFT-avtalet stärker naturligtvis inte integriteten, inte på något sätt. Det är möjligt att det nu ikraftträdda avtalet är mindre integritetskränkande än det kunde ha varit, men integritetskränkande är det tvivelsutan.

När en på området så profilerad etablerad politiker som Cecilia Malmström, tar så lätt på integritetsfrågorna, så blir det förhoppningsvis otrevligt uppenbart för tillräckligt många av oss, hur oerhört minimalt de här frågorna företräds i dagens svenska rikspolitik, av de i dag etablerade partierna.

Det finns frågor som jag tycker är enastående viktiga, men som Piratpartiet inte har någon politik i. Trots det är jag inte bekymrad. Trots det ser jag inget problem. I samtliga de frågorna kan jag vara tryggt förvissad om att min hållning kommer att representeras i Riksdagen även efter valet, och det av partier som också prioriterar frågorna. När det kommer till Piratpartiets frågor, som exempelvis integriteten, så ser det helt annorlunda ut. Där kan vi i stället vara fast förvissade om, att utan Piratpartiet i Riksdagen så kommer inte stärkt integritet eller stärkt rättssäkerhet att representeras i den nya riksdagen. Är man mycket snäll, nästan naiv, så kan man på sin höjd säga att det även utan Piratpartiet kan komma att finnas en marginell representation så till vida att individer och något enstaka parti på pappret har en hygglig politik i fråga om integritet och rättssäkerhet. Men det är samtidigt realpolitiskt ovidkommande, för inget parti, inget samarbete, kommer att driva frågorna.

Här kommer vi också till det som jag menar är det ärliga med Piratpartiet. Vi får ofta skit kastad på oss för att vara ett enfrågeparti, för att vi inte har en politik på alla områden, i alla frågor. Till att börja med så är enfrågepåståendet infantilt. Piratpartiet täcker in oändligt mycket mer än en enda fråga. Det går t.o.m. utan vidare att på kommunal nivå peka på konkreta, vardagliga områden där våra frågor är av stor betydelse.

Anklagelsen om att vi inte har ett heltäckande partiprogram är mer civiliserad, men jag menar att man då fokuserar fel och missar väsentliga saker. Det stämmer att de i dag etablerade partierna har i stort sett heltäckande partiprogram, och det stämmer att Piratpartiet inte har det. Men vad säger det, egentligen? Kommer Socialdemokraterna att prioritera allt det som de i exempelvis sitt partiprogram formulerar politik kring? Naturligtvis inte. Kommer Moderaterna att göra det? Naturligtvis inte. De etablerade partierna har till skillnad från piratpartiet valt att ordbajsa ur sig en heltäckande politik, men är förstås fullt inställda på att en väldig massa frågor endera inte alls kommer att drivas, alternativt kommer att säljas ut i ett intensivt politiskt kohandlande. Där har Piratpartiet i stället valt att fokusera på sina verkligt prioriterade områden, på kärnan i partiets existens, och samtidigt slagit fast att övriga frågor och områden ligger på förhandlingsbordet för den som vill ha vårt stöd. Får vi stöd och inflytande i våra frågor, så får den som ger oss detta stöd och inflytande i alla andra frågor.

Här kan det vara på sin plats att föregripa frågor kring vems stöd detta skulle kunna handla om. På pappret kan det naturligtvis handla om såväl rödgrönt som alliansstöd, eller om någon slags mix. Men den som i någon slags grund bär på ett rödgrönt hjärta – det är alltid från sådana som den här farhågan förs fram – kan enligt min högst personliga mening, sova lugnt. Det ska förstås väldigt mycket till för att Piratpartiet ska komma att utgöra regeringsunderlag för en fortsatt alliansregering. Inte egentligen för att Piratpartiet ska öppna för ett sådant stöd, för ges vi bara kontrollen över våra frågor så gäller förstås grundförutsättningen, men för att alliansen ska öppna för detta.

En sådan rädsla blir väldigt teoretisk, knappast realistisk. Bodström må med rätta vara närmast hatad av oss som vurmar för rättssäkerhet och integritet. Han må vara hemsk och en formidabel katastrof, men han är bara en person. Det råder ingen tvekan om vilket regeringsalternativ som skulle ha lättast att samarbeta med Piratpartiet, som skulle komma med det mest attraktiva erbjudandet. Sossarna må vara de rödgrönas svartaste får i de här frågorna, men de är inte i närheten av lika svarta som exempelvis Moderaterna eller Kristdemokraterna, och dessutom är det ju Alliansen som under sin tid vid makten har drivit igenom majoriteten av vansinnet. Även om Sossarna chockerande delvis är inne på samma tankebanor, så är det förstås en annan femma att från ett oppositionsläge byta spår för att finna stöd och bygga majoritet, än att som Moderaterna från ett läge som regeringsbärande, göra det. Rödgröna som oroar sig för den här delen av Piratpartiets strategi, kan sova gott. Det vågar jag lova.

Över till dagens andra exempel på behovet av Piratpartiet. Det exemplet står utbildningsminister Jan Björklund för. Han vill föra in uppgifter om elevers ogiltiga frånvaro – skolk – i betygen. Det är en tanke som man utifrån en rad aspekter kan ha funderingar kring, men innan jag kommer in på det så tänkte jag först beröra hur Björklunds förslag har tagits emot. Jag har förstås ingen heltäckande bild av responsen, men har ändå surfat omkring en del under dagen, och lyssnat på en del nyheter, och min entydiga bild är att där Björklund får kritik för förslaget, där får han det på helt andra grunder än de integritets- eller rättssäkerhetsmässiga.

Som vanligt, tyvärr, blir känslan att integriteten och rättssäkerheten över huvud taget inte finns med i de etablerade partiernas ryggmärg.

Socialdemokraterna är t.o.m. positiva (det är däremot inte min bild av hur det ser ut bland socialdemokrater i bloggosfären, även om kritiken då tyvärr ändå handlar om fel saker) till Björklunds idéer. Ylva Johansson, ansvarig för skolfrågor inom Socialdemokraterna, säger:

“– Jag ser inga problem med det här. [...] Det viktiga är att man agerar när det händer och hör av sig till eleven och föräldrarna och tar reda på vad skolket beror på.”

Hon ser inga problem med det här. Jösses, jag återkommer till det.

Hos Miljöpartiet är det Mats Pertoft som har hand om skolfrågorna. Han är visserligen kritisk, men säger (samma källa):

“– Vad är det Björklund vill komma till? Betyg handlar om kunskap, då ska det handla om kunskap, inte närvaro.”

Det är mindre dåligt, men var är integritetsperspektivet? Var är rättssäkerhetsperspektivet? Jag får kanske sägas vara extra skickad att uttala mig om just den här frågan. Jag är lärare, jobbar på en högstadieskola, alltså med elever som går i år 7-9. Jag är dessutom klassföreståndare och mentor, plus att jag som grädde på moset delvis administrerar vårt digitala dokumentatiosverktyg, Rexnet, som är en tjänst som vi köper av TietoEnator (numera tydligen bara Tietor).

Det här kan nu bli oerhört långt, men jag ska försöka att inte bli för spretig. Man kan ha åsikter om Rexnet som tjänst, rent kvalitativt. Tveklöst kan man det. Vi är, skulle jag vilja säga, ganska många som är ganska kritiska till produkten. Den har uppenbara brister, även om mycket har åtgärdats med tiden, men det är därmed inte säkert att det finns uppenbart bättre alternativ. Ännu mindre är det sannolikt att det finns andra riktigt bra alternativ. Det här är fortfarande lite av ett jungfrueligt område. Det är inte särskilt länge som skolor har köpt den här typen av tjänster, och fortfarande finns det säkert skolor som håller fast vid det ännu mycket värre pappersförandet av exempelvis elevers frånvaro.

Dessutom kan jag som piratpartist, på ett rent principiellt plan, dela den integritetskritik jag vet finns mot tjänster som Rexnet. Jag hamnar där i lite av en rävsax. Jag håller med om merparten av argumenten mot så här stora och komplexa digitala dokumentationsverktyg – säkerhetsmässigt, sekretessmässigt, informationsmässigt, integritetsmässigt – men dels ser jag inte vad som skulle vara alternativet, och dels menar jag att fördelarna överväger nackdelarna. Jojomensan, det där låter absolut som terrorismargumentet, det erkänner jag direkt.

Redan här, blott vid de brister som jag vet finns i Rexnet och är övertygad om finns också i alternativen (så även pappersformen), finns tillräckligt för att dr öronen åt sig av Björklunds förslag. Jag tycker förvisso inte att vi ska mäta skolk på det sättet – särskilt inte i betygen – alldeles oavsett vilket, men OM vi ska göra det så måste det göras rättssäkert och utan godtycke. Det menar jag är omöjligt, fullkomligt orealistiskt. Dels p.g.a. bristerna i tjänsterna, men även av skäl som jag tänker återkomma till.

… Även integritetsmässigt finns det mycket att fundera över.

Rexnet, liksom dess konkurrenter, är program eller webbaserade tjänster där man kan hantera en rad olika dokumentation. Exempel på sådant som dessa kan fyllas med är: frånvaro/närvaro, åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, omdömen inför mentorssamtal, scheman, kalendarier/anslagstavlor, betyg, ledighetsansökningar, och så vidare.

Valfriheten är stor, liksom möjligheterna, men i de här programmen/tjänsterna samlas i dag en väldig mängd olika uppgifter om elever och om deras skolgång. Vem eller vilka som kan komma åt uppgifterna, eller hur de kan kommas åt, kan också varieras. Det går att låsa systemen till bara skolpersonalen, men man kan även koppla på eleven själv och dennes vårdnadshavare. Här har säkerhetsfrågan diskuterats en hel del, och den är förstås relevant även utifrån det Björklund nu vill göra.

Jag kan främst tala utifrån ett högstadieperspektiv, men är rätt säker på att en liknande problematik gäller även för gymnasiet. Högstadieskolor är inte sällan ganska stora och spretiga (i huvudsak något positivt, men inte här). Eleverna har förstås ett rätt stort antal lärare, varav dessutom en stor del många gånger inte jobbar i samma arbetslag som varandra, eller i samma arbetslag som eleven. Så blir den kompetensmässiga ekvationen. Alternativet vore mindre skolor eller enheter, och en situation där eleverna i hög grad undervisas av obehöriga. Det är något väldigt få förespråkar, och särskilt utbildningsministern själv gör det ju inte.

Dessutom sker det på en skola en massa saker och ingen kan någonsin känna till allt som pågår. Ytterligare dessutom så är det en inte oansenlig omsättning på människor – elever som byter klass, lärare som blir föräldralediga, lärare som byter jobb, elever som flyttar, lärare som byter arbetslag eller undervisningsklasser, och så vidare – som påverkar verksamheten ur olika aspekter.

Även det skulle bli knepigt, men jag tror att det är genomförbart att föra den statistik Björklund eftersträvar på ett sätt som innebär att så gott som ingen får mer skolk än det ska vara registrerad på sitt betyg. Men att föra statistiken på ett sätt så att alla individer verkligen får all sin skolk registrerad på sitt betyg, och inte heller någon felaktig sådan, det ser jag som utopiskt. Det kommer att bli nödvändigt för skolorna att sålla, att reducera det som förs in i betyget till bara uppenbart och väldokumenterat skolk, som ingen part ifrågasätter. Där och då blir förstås frågan vad en sådan återstående siffra i så fall säger, och dessutom innebär en sådan hantering ett oundvikligt ganska stort mått av godtycke. Eleven X har kanske egentligen skolkat 20 klocktimmar, men skolan kan bara hundraprocentigt belägga 10 av dessa. Samtidigt har kanske eleven Y egentligen skolkat 18 klocktimmar, varav 14 kan beläggas rättssäkert av skolan. För mig är det självklart att vi inte ens ska tänka tanken att införa system med sådana brister och sådant godtycke.

Nu är det förmodligen en och annan som sitter och tycker att vafan, skolan ska självklart ha stenkoll på lille Nisses varenda minut. Var han är eller inte är, liksom varför han är eller inte är. Så kan tyckas, men det har en ganska tunn verklighetsförankring. Här önskar jag egentligen bara stilla att människor tar ett par djupa andetag samtidigt som de tänker sig tillbaka till sin egen högstadietid. Alla som tror att skolan visste exakt hur många timmar eleverna skolkat, räcker upp en hand. Alla som tror att skolan alltid visste var eleverna höll hus, räcker upp en hand. Högstadiet är en period i livet där man har åtminstone en liten fot i vuxenlivet, och där det stora flertalet på fritiden möter en allt större frihet, får ta ett allt större eget ansvar. Att då tro att det gör sig att samma personer ska kunna sättas in i en ofrivillig verksamhet som tar stora delar av deras vakna tid i anspråk, utan att det uppstår luckor i kontrollen, det ser jag som rätt naivt. Nisse kanske har varit hos tandläkaren, vilket han också berättat för sin mentor, som dock glömt att föra in det i frånvarosystemet. Konsekvensen blir då att Nisses övriga lärare med stor säkerhet för Nisse som ogiltigt frånvarande. Om allt fungerar som det ska så kommer ju då sedan mentorn, eller Nisse, att uppmärksamma och korrigera felet, men se det är inte säkert. Nisse kanske är en ganska fläckfri elev som i stort sköter sin skolgång och som det i princip aldrig finns anledning att hantera ur ett elevvårdsperspektiv. Då är det inte osannolikt att Nisses helt odramatiska frånvarobild inte tas upp till någon större diskussion mellan Nisse och mentorn. Plötsligt ska det då sättas betyg, och Nisses skolk på björklundskt manér föras in i betyget. Sannolikt kommer då Nisse att ha så lite sådan frånvaro att han omedelbart identifierar saken när han får sitt betyg i handen, med följden att det får korrigeras i efterhand, men det är inte säkert, och oavsett vilket så har ju då redan Nisse utsatts för en integritetskränkning.

Andra exempel som kan spöka till det är inställda lektioner, studiedagar, lektioner med vikarie, körsång, elevrådsarbete, andra elevåtaganden utanför den ordinarie underevisningen, och så vidare.

Dessutom är jag övertygad om att ett system som detta kommer att medföra att det blir vanligare med föräldrasanktionerat skolk. Nisse kanske stack från dagens två sista lektioner. När läraren kontaktar hemmet om den saken så är hemmet medvetna om det björklundska systemet, och säger helt sonika att de hämtat Nisse som var sjuk, eller att Nisse ringt och bett om att sjuk få gå hem, och så vidare, men att Nisse och föräldrarna glömt eller inte lyckats informera mentorn om saken. Ska sådana fall registreras som skolk i betyget? Det blir förstås ohållbart.

Nej, huvudinvändningen mot det här är integritets- och rättssäkerhetsmässig. Det går inte att bygga upp ett tillräckligt säkert system. Att så gott som ingen ens snuddar vid de aspekterna av saken när de positivt eller negativt kommenterar Björklunds utspel, visar extremt tydligt hur dåligt de etablerade partierna företräder integriteten och rättssäkerheten. Piratpartiet är helt nödvändigt i Riksdagen för att vi ska kunna vända det här skeppet på rätt köl igen!

Men detta att jag ser integriteten och rättssäkerheten som de stora skälen att rata Björklunds förslag, hindrar inte att jag har också annan kritik.

En sak som vi måste fundera över, är vilken grad av kontroll och övervakning myndigheter eller vårdnadshavare ska ha över halvvuxna ungdomar. Dels ur ett integritetsperspektiv, men även ur ett mognadsperspektiv. I slutet av högstadiet både förtjänar och behöver den absoluta majoriteten av eleverna ett rätt stort mått av frihet och självständighet. Självklart ska hemmet informeras om problem, som exempelvis skolk, men när det övergår till att in absurdum registrera varje minut, varje tillfälle, då känner jag rätt mycket avsmak. Det är ett kontrollsamhälle som jag inte vill vara del av. Talar vi sedan om gymnasiet, ja då tycker jag att det ska krävas stora problem för att hemmet över huvud taget ska kopplas in.

Sedan detta med att exakt mäta ogiltig frånvaro – skolk – och registrera det på betyget, vad ska det tjäna till? Kommer det att få en massa elever att kraftigt minska sitt skolkande? Kommer det att påtagligt förbättra för eleverna när de ska ut i arbetslivet? Miljöpartiets invändning att betygen mäter kunskaper, och att då bara kunskaper ska vara relevanta för betygen och finnas med på betygen, är mycket relevanta. Det har inget med Nisses betyg att göra hur mycket eller lite han har skolkat. Lika lite som det har med Nisses betyg att göra hur trevlig eller otrevlig han har varit. Om Nisses skolk har påverkat hans kunskapsinhämtning så syns ju det redan i betygen.

De elever som skolkar en hel del eller väldigt mycket, är jag fullkomligt övertygad om inte kommer att påverkas ett dyft – positivt – av ifall det syns i betyget. De vet redan i dag att de borde gå i skolan, men har av olika skäl inte förmågan att också göra det. Tvärtom bara stjälper det dem, eftersom det ju alltså kommer att synas i betygen. Alltså kommer de inte bara att med stor sannolikhet ha ganska dåliga betyg, utan dessutom också noteringar om omfattande skolkande. Låt oss gissa att det är många i den gruppen som inte fullföljer gymnasieskolan. I så fall blir det grundskolebetyget som de visar upp för sin tilltänkta arbetsgivare. Nu tror jag visserligen inte att det avgör anställningsfrågan särskilt ofta, men om det är så, att ingen egentligen kollar på grundskolebetygen, då är det ju ännu mindre rimligt att föra dit uppgifterna.

Ska jag ändå öppna för någon grupp där det möjligen skulle kunna ha “effekt” med registrerat skolk i betyget, så blir det för gruppen småskolkare, elever som sköter sin skolgång men vid enstaka tillfällen av olika skäl – egentligen egalt – tar sig friheten att utebli från någon eller några lektioner, eller en hel skoldag. Jag tror inte att den gruppen heller kommer att skolka mindre, men jag kan tänka mig att den på pappret kommer att göra det, men att man i stället har löst det på andra sätt.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag skolkade inte mycket på högstadiet. I själva verket knappt alls. Dock hade jag någon föräldrasanktionerad fakesjukdag, som ju förstås egentligen var skolk. Men det skolket skulle ju inte ha synts i betygen, varken nu eller då.

På gymnasiet däremot, särskilt i tvåan, skolkade jag en del. Vad som är mycket är en definitionsfråga, men jag ströskolkade säkert från i snitt någon eller ett par lektioner i veckan. Antingen för att jag helt enkelt inte ville gå, eller för att vi fastnat på Zorbas där vi käkade lunch alldeles för ofta, eller för att jag fått erbjudande om att jobba som krockade med skolan (dock kanske främst skedde i trean eller fyran – ja, jag gick fyra år, läste först social linje på två år, sedan ett tredje år med inriktning mot samhällsvetenskaplig linje, och därefter ett fjärde år där jag läste in naturvetenskaplig linjes kärnämnen). Hade min närvaro varit högre om skolket förts in i betyget? Kan jag inte tänka mig! Så välgrundade beslut byggde det aldrig på. Dessutom har jag mig veterligen aldrig visat upp mina gymnasiebetyg på sätt där någon brytt sig om dem, så det skulle verkligen inte ha haft någon betydelse.

Men skulle det ha förändrat mig som människa, påverkat min funktionalitet i yrkeslivet? Kan jag inte heller tänka mig, och jag har svårt att se mig själv som unik på den punkten. Jag har i varierande grad jobbat sedan 12-årsåldern. Morsan uttryckte det i samband med firandet av farsans 60-årsdag i lördags, som att jag varit självförsörjande sedan jag var 12. Det är att ta i, men inte en extrem överdrift. Först handlade det om att sälja jultidningar, följt av och kombinerat med söndagsförsäljning av Dagens Nyheter. Det gav ju inga större pengar, även om jag sålde rätt mycket jultidningar, men redan sommarlovet mellan åttan och nian jobbade jag en del på Volvo, i vad som var lite mer av ett “riktigt” sommarjobb. Första riktiga sommarjobbet var sedan som hudsaltare på SCAN efter nian, och där hade jag också hela åtta sjukfrånvarodagar (hur sjuk jag var kan diskuteras – slutkörd fysiskt och mentalt var nog vanligare). Men så var det också ett extremt krävande arbete. Ingenting jag gjort varken förr eller senare, kommer i närheten, och sedan det därefter alltid handlat om mer mänskliga arbeten, har jag inte heller en enda sjukfrånvarodag. Noll. Inte en enda sjukdag under tio år med kvällar, helger och somrar som köksbiträde i köket vid Smedängens sjukhem och senare sjukhusköket i Kalmar. Inte en enda sjukdag under något år med sporadiskt jobb på McDonald’s Giraffen (då det var en dipp med tillgängligt jobb vid sjukhuset). Inte en enda sjukdag under nu tio läsår som heltidsarbetande lärare (en dag har jag, men den syns inte för att jag tog den som komp). Så trots min något slappa inställning under delar av min gymnasietid – där jag ändå fick rätt bra betyg – så har jag blivit rätt väl fungerande i arbetslivet. Tittar jag på folk i min omgivning så ser jag liknande utveckling. Det fanns rätt gott om personer som inte fungerade särskilt bra i skolan under min högstadietid på Barkestorpsskolan, men det är extremt få av dessa som sedan inte blivit synnerligen välfungerande samhällsmedborgare och yrkesarbetare. Jag tror helt enkelt inte på det där sambandet, och skulle bra gärna vilja se mot vad Björklund lutar sig när han uppenbarligen tror att skolk så radikalt påverkar studieresultaten och hur du senare blir som person.

Det är också svårt att se dramatiken, av fler skäl. När du går i grundskolan och på gymnasiet så är det tydligen livsviktigt att alltid vara närvarande, om du inte är sjuk. Men om du sedan går vidare till högre studier så är dels den lärarledda undervisningen minimal, och dels är den absoluta majoriteten av den minimala lärarledda tiden, helt frivillig. Plötsligt är inte bara det personliga ansvaret totalt, utan även den personliga friheten. Är det rimligt med så vattentäta skott? På gymnasiet sker mycket av arbetet i projektform. Jag har bristfällig insyn, men föreställer mig att det knappast är ovanligt med skolk för att prioritera annat skolarbete. Sådant ser jag redan på högstadiet, så det tar jag för givet är vanligt på gymnasiet. Prioriteringar, egna beslut. Inget konstigt alls, kan tyckas. Och Björklund kan förstås aldrig veta varför Nisse eller någon annan skolkat. På högstadiet är det sällan öppet uttalat, men något man – jag – får reda på på omvägar, och det händer att elever är öppna med att de är eller har varit sjuka för att förbereda sig inför ett prov eller bli klara med en inlämning. Så länge det råder full transparens, så länge föräldrarna har hela bilden, så har jag ohyggligt svårt att moralisera över detta. Men tydligen måste tillvaron målas i svart eller vitt. Allt skolk ska brännmärkas. Frågan är om ens Björklund själv kan vara övertygad om förslagets förträfflighet. Det hoppas jag verkligen inte. Det skulle inte förvåna mig ifall det mer handlar om ett stort mått av plakatpolitik, att få uppmärksamhet och ännu mer befästa kontrollen över skoldebatten. Tragiskt.

Björklund och regeringen överväger dessutom att ytterligare skärpa kraven för studiemedel på gymnasiet, så att det redan vid mindre skolk än i dag kan dras in. En helt obegriplig inställning som bara luktar moralpanik. Det enda intressanta är förstås de levererade studieresultaten, betygen. Fixar eleven sina gymnasiebetyg så ska ingen jävel bry sig om honom eller henne. Grundskolan är som obligatorisk skolform förstås något annorlunda, men på gymnasiet finns det noll och inget skäl till en annan hållning. Men Björklund, han eldar på:

“– Det är inte okej att vuxna på en arbetsplats kommer och går precis som de vill. Då ska det inte vara det i skolan heller. Skolket är oacceptabelt stort och leder till sämre studieresultat och en uppluckrad studiemoral i skolan.”

Nåja. Skillnaderna är påtagligt större än likheterna. Arbetar gör du inte bara för dig själv, utan även för den som betalar ut din lön. Studerar gör du enbart för dig själv, tills du är myndig möjligen något också för dina föräldrar. Om en arbetstagare kommer och går som han eller hon vill, så är det förstås oacceptabelt ur ett arbetsgivarperspektiv, eftersom det är arbetsgivaren som bestämmer vad och hur det ska prioriteras på arbetsplatsen. Om en elev däremot kommer och går till gymnasieskolan, så är det dennes ensak så länge studieresultaten levereras. Där är det nämligen individen som vad och hur som ska prioriteras (som sagt, frivillig skolform och betygen det primära).

Prioriterar du integritet och rättssäkerhet och bor i Kalmar, så är detta valsedlarna för dig i riksdags- och kommunfullmäktigevalet. Bor du någon annanstans så finner du dina valsedlar genom att klicka på bilderna.

… En viss galen bloggare återfinner du som nummer fyra på kommunlistan.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, Expressen, Expressen, Expressen,  HD, HD, HD, SvT, SvT, Skånskan, SR, Sydsvenskan, GP, GP, BLT, BLT, Dagen, Dagen, NSK, LT, KB, LN, YH.

I bloggosfären: Alexandersson, Farmor Gun, Calandrella, Opassande, Rouhivuori, Viktualiebrodern, Alexandersson, Engström, Tianmi, Värmlandspiraten, Kjellberg, Futuriteter, Alexandersson, Gerson, Fredriks, Sjumil, Zac’s, Högberg, KP.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: piratpartiet, pp, politik, val, val 2010, valet, valet 2010, riksdagsvalet, riksdagen, kommunvalet, kommunfullmäktigevalet, kommunfullmäktige, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, betyg, skolk, jan björklund, björklund, folkpartiet, alliansen, allians för sverige, valmanifest, integritet, rättssäkerhet, kunskap, kultur, eu, eu-kommissionen, eu-kommissionär, cecilia malmström, malmström, swift, swift-avtalet, swiftavtalet, fra, fra-lagen, eu-parlamentet, europaparlamentet, terrorism, terrorismspöket, proportionalitet, enfrågeparti, partiprogram, rödgröna, frånvaro, ogiltig frånvaro, elever, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, högstadiet, rexnet, tieto, tietoenator, tieto enator, socialdemokraterna, ylva johansson, miljöpartiet, mats pertoft, pertoft, kunskap, närvaro, dokumentation, kontroll, övervakning

Svenska bloggar om: piratpartiet, pp, politik, val, val 2010, valet, valet 2010, riksdagsvalet, riksdagen, kommunvalet, kommunfullmäktigevalet, kommunfullmäktige, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, betyg, skolk, jan björklund, björklund, folkpartiet, alliansen, allians för sverige, valmanifest, integritet, rättssäkerhet, kunskap, kultur, eu, eu-kommissionen, eu-kommissionär, cecilia malmström, malmström, swift, swift-avtalet, swiftavtalet, fra, fra-lagen, eu-parlamentet, europaparlamentet, terrorism, terrorismspöket, proportionalitet, enfrågeparti, partiprogram, rödgröna, frånvaro, ogiltig frånvaro, elever, grundskolan, gymnasiet, gymnasieskolan, högstadiet, rexnet, tieto, tietoenator, tieto enator, socialdemokraterna, ylva johansson, miljöpartiet, mats pertoft, pertoft, kunskap, närvaro, dokumentation, kontroll, övervakning

Jag vågar påstå att jag konsumerar klart mer nyheter och samhällsinformation än genomsnittet. Jag är lite av ett nyhetsfreak, med tantaklerna ute åt ganska många olika håll. Ändå har jag aldrig någonsin tidigare hört talas om telefonnumret 1177.

Barometern har i onsdagstidningen en artikel som i huvudsak handlar om att många kontaktar sjukvården på ett felaktigt sätt, och i fel ordning. Många fall hamnar felaktigt direkt hos akuten. Inget nytt med det, inte det minsta förvånande, och jag har full förståelse för att det är ett organisatoriskt problem för sjukvården, även om jag samtidigt kan tycka att det, såväl den här gången som vid andra tillfällen, projiceras felaktigt. Även om det i någon mening är människornas, patienternas, “fel”, så hjälper det föga att ha den ingången. Det är knappast de sjukvårdsbehövande som kommer att fixa detta, med mindre än att sjukvården får oss att göra det.

Somligt är säkert en ren kunskaps- eller informationsfråga, men jag är rätt säker på att det också handlar om en god portion – kanske huvudportionen – bristande förtroende, i kombination med – korrekt eller inte – uppfattningen att primärvården inte är tillgänglig.

Jag har ganska begränsade erfarenheter av vården. Särskilt på senare år. Men trots det har även jag upplevt ett par exempel på det som man skulle kunna kalla vårdens moment 22.

Jag begriper mycket väl att det är viktigt för vården att avlasta sådana funktioner som akut- och specialistvården. Jag begriper också att öppna spjäll gentemot dessa funktioner skulle innebära problem för vården. Såväl organisatoriska som ekonomiska sådana.

Men om man omvänt försöker se det ur ett patientperspektiv, så blir det inte riktigt lika självklart. Mina bägge exempel handlar egentligen inte om akutvården, utan om specialistvården, men dilemmat där liknar det som akutvården brottas med.

Min första kontakt med de här sakerna hade jag i 18-årsåldern. Jag hade då rätt omfattande problem med nageltrång. Knappast något livshotande, men likväl jävligt smärtsamt. Jag vände mig till Smedängens vårdcentral i Smedby, som då var “min” vårdcentral. Där hamnade jag hos en läkare som verkade ha tagit till sin livsmission att dämpa floden av patienter till sjukhuset. Hans inställning var att han först skulle ha misslyckats tre gånger med mig som patient, innan jag kunde få en remiss in till sjukhuset.

Hans “lösning” på mitt nageltrång var att bedöva tån – försöka bedöva den, vilket jag strax återkommer till – och sedan klippa bort den trängande delen av nageln. Dels gjorde det något helt vansinnigt ont. Han hävdade nämligen, att eftersom tån var inflammerad, så tog inte bedövningen. Han tryckte i ett antal sprutor i tån – ja, en hel bunt, tån blev groteskt stor – utan att det hade nämnvärd effekt. Men så skulle det alltså vara enligt honom. Riktigt varför han alls bedövade begrep jag aldrig, dock.

Men som om inte det vore nog, så hjälpte dessutom inte hans klippande. Någon månad därpå var helvetet alltid tillbaka, med nytt vårdcentralsbesök som följd. Till slut hade han misslyckats sina tre gånger och jag fick äntligen min remiss till sjukhuset.

På sjukhuset använde de en helt annan metod. Eller, de använde samma metod, plus ytterligare ett moment. Där klippte de, precis som på vårdcentralen, bort den trängande delen av nageln, men därefter skrapade de ytan som varit täckt av nageln, samt behandlade den med någon slags syra (läkaren hade värsta skyddsdräkten på sig) som skulle göra så att nageln inte längre kunde växa åt sidan.

Det kan den inte heller. Det har gått minst 15 år sedan ingreppet, och den aktuella stortånageln växer helt enkelt inte åt sidan. Oavsett hur jag klipper den.

En fråga som oundvikligen inställer sig, är ifall vårdcentralsläkarens nitiskhet verkligen var resurseffektiv. Nu blev det tre vårdcentralsbesök och ett sjukhusbesök, i stället för max ett snabbt besök på vårdcentralen och sedan besök på sjukhuset. Det vill till att det stora flertalet aldrig behöver komma in till sjukhuset för att fall som mitt ska vara rimliga.

Men “roligast” med alltihop var kanske ändå detta med bedövningen. Vårdcentralsläkaren hävdade alltså att en inflammerad tå inte kunde bedövas, så när jag kom in till sjukhuset för “operation” av tån var min första fråga hur ont inte det skulle göra, med tanke på hur in i helvetes ont det mycket mindre ingreppet på vårdcentralen gjort. Läkarens förvånade svar var kort och gott att hon skulle bedöva, och att om jag efter det kände någonting, ja då var det något fel.

Hon bedövade. En spruta, inget mer. Sedan gick hon iväg i några få minuter. När hon kom tillbaka nöp hon mig i tån med en pincett, utan att jag ens kände det. Bedövningen inte bara tog, den tog något så in i helvete. Därefter klippte hon friskt i nageln och tån, skrapade rejält, samt behandlade med den mystiska syran. Utan att jag kände ett smack. Alltså, VAD sysslade vårdcentralsläkaren med??

Sedan dess har jag aldrig haft problem med den tån, men ett par år senare fick jag identiska problem med den andra stortån. Det skedde när jag gjorde lumpen, och således hamnade jag först hos regementesläkaren, som skickade mig vidare till en vårdcentral inne i Karlskrona. Vis av mina erfarenheter med stortå nummer ett var jag då rätt skeptisk, och gjorde högljutt klart för läkaren att jag ville få en remiss till Kalmar lasarett (som jag fått berättat för mig då var tämligen ensamma med syrametoden). Karlskronaläkaren lyssnade dock inte, utan förklarade att han inte likt Smedängenläkaren bara klippte bort det trängande, utan även skrapade tån. Visserligen ingen syra, men han övertygade mig om att skrapandet i normalfallet räckte, och mycket riktigt. Jag har sedan dess inte haft problem heller med stortånagel nummer två. Skönt, men varför skrapade inte alla vårdcentraler? Hur det är i dag vet jag inte, men då var det tydligen stora skillnader. Som dels orsakade onödigt lidande och onödiga besvär, och som dels slösade med sjukvårdens resurser.

Nästa erfarenhet av de här mekanismerna var allvarligare. Plötsligt fick jag rätt betydande problem med fingrarna. Jag fick rejält ont om jag bar ens halvtunga grejer, och jag hade rejäla inflammationsknölar på insidan av fingrarna. Knölarna tilltog i storlek så fort jag bar något tyngre.

Jag var då skriven vid Husläkarcentrum i Kalmar, och hamnade där. Min husläkare (detta mycket besynnerliga begrepp) ordinerade först salva, och förklarade att det mer effektiva, Voltarentabletter, det var väldigt starka grejer och något man skulle undvika så långt som möjligt.

Salvan hjälpte inte ett smack, så jag hamnade åter på vårdcentralen. Samma läkare skrev nu ut FEM tabletter Voltaren, och predikade åter hur väldigt starka de var och hur väldigt försiktig man skulle vara med dessa. Samtidigt remitterade han mig till en ortopedläkare på samma vårdcentral. Ortopedläkaren tog ett reumatologprov på mig, och skrev ut FEM nya tabletter Voltaren.

Efter en tid – jag minns inte riktigt, men det kan ha varit någon vecka – ringde ortopedläkaren hem till mig. Han förklarade att han fått provsvaret, och att min reumatologfaktor, som det kallas, var extremt hög. Jag kan ju inte ett skit om sådant, så jag frågade vad det innebar, och fick då svaret, att om man har en så hög reumatologfaktor så har man också någon reumatisk sjukdom. Punkt. Det var enligt honom hundraprocentigt, och det beskedet lämnade han utan vidare på telefon. Det kan jag i efterhand – även bortsett från det som jag strax ska återkomma till – tycka är en rätt tveksam hantering.

Ortopedläkaren träffade jag aldrig mer, tror jag. I stället remitterade han mig till reumatologen på sjukhuset. Dit var det superlång kö, men jag fick någon slags raketförtur och kom in på högst en vecka. Säger förstås en hel del om hur allvarligt han såg på saken. Över telefon skrev han dessutom ut nya Voltaren åt mig. Som jag nämnt hade jag dittills hela tiden fått fem tabletter åt gången (kan ha varit tio, plötsligt blir jag något osäker). Nu skrev han ut 5*100 tabletter. Receptet var på burkar om 100 tabletter, och gällde för fem uttag. Pang bom brak. Plötsligt kunde jag bada i Voltaren.

När jag kom upp till reumatologen var jag förstås rätt orolig. Reumatism är liksom inte något jag har positiva bilder av, och ortopedläkaren på vårdcentralen hade ju slagit fast att jag hundraprocentigt led av en reumatisk sjukdom. Oron stillades dock snabbt uppe hos specialisterna. Läkaren förklarade att det absolut inte går att säga att hög reumatologfaktor innebär att man har en reumatisk sjukdom. Det enda reumatologfaktorn syftar till är att utröna ifall det finns anledning till ytterligare provtagning, för utan en “positiv” reumatologfaktor kan man slå fast att man INTE lider av något reumatiskt.

Uppe på reumatologen tog de så en jävla massa prover, men samtliga var negativa. Man hittade inget reumatiskt, och hade egentligen ingen förklaring till mina inflammationer i fingrarna. Konsekvensen blev att jag under säkert ett par år knaprade Voltaren (formellt ett annat läkemedel, men identiskt, bara billigare). Inledningsvis fick jag alltså bara ut fem eller tio tabletter åt gången, tillsammans med strikta förmaningar. Nu kunde jag med ett enkelt telefonsamtal få ut nya recept på 5*100 tabletter, och ingen gjorde någonsin någon uppföljning, utan plötsligt tyckte jag bara själv att jag var symptomfri och sket helt sonika i att ta fler tabletter. Sedan dess är jag till minst 99 % fri från besvären. Det har någon enstaka gång hänt att jag efter tunga lyft känt förnimmingar av fingervärken och av inflammationsknölar, men det har alltid stannat vid extremt små och korta besvär. Dock har jag fortfarande inte en aning om varför jag hade så omfattande och långvariga inflammationsbesvär, vilket ju egentligen är rätt otillfredsställande.

Och precis som i fallet med mina nageltrångsbesvär, så är frågan om ifall sjukvårdens hantering av mina fingrar var resurseffektiv. Dels blev det ett rätt stort antal läkarbesök hos vårdcentralen, och dels visste ju uppenbarligen läkarna där inte ett jota om den sortens problem.

Nu när jag skrivit allt detta, slår det mig att jag ju faktiskt har ett tredje exempel. Jag fick för några år sedan plötsligt skumma utslag. Först i ena knävecket, senare även uppe på ena ljumsken. Det började alltså i ena knävecket, och det i form av väldefinierade röda och kliande cirkelformade utslag. Jag uppsökte min “husläkare” hos Husläkarcentrum, och han undersökte mig mycket snabbt. Domen löd att det var borrelia ELLER svamp. Inga prover togs, men han skrev ut penicillin mot borrelia och salva mot svamp. Helgardering, således.

Det hjälpte inte, utan i stället dök liknande utslag upp även på ena ljumsken. Precis som i knävecket kliade de initialt, och de var cirkelformade. Nytt besök på vårdcentralen, som nu remitterade mig till hudavdelningen på sjukhuset. Dit var det dock låååång kö, och jag fick verkligen inte en gräddfil á la den jag tidigare fått rill reumatologen. Konsekvensen? Jo, när jag väl kom upp till hud så var utslagen mer eller mindre borta. Det fanns spår av lite rodnad, inte mer. De hade därför svårt att ta prover på utslagen, förstås, så ingenting hittades. Men en tid efter att jag varit där dök utslagen upp igen, men kön till hud gjorde åter att utslagen i princip hade försvunnit. Till slut fick jag komma dit med kort varsel, med färska utslag, som jag dessutom fotograferat. Men proverna gav inget. De hade ingen som helst förklaring till vad utslagen berodde på. Utslag som dessutom med tiden nästan slutat att vara “aggressiva”, slutat att klia, men i stället i svag form finns där hela tiden. Fortfarande i dag. Även den gåtan har jag alltså aldrig fått besvarad. Med risk för att låta som någon slags kvällstidningshypokondriker så har jag dock en egen liten minihypotes. Den går ut på att det ändå är borrelia. Jag har under årens lopp flera gånger läst om att borrelia inte alltid kan detekteras, och inte alltid kan botas med vanliga penicillinkurer. Ibland klurar jag på att återväcka mitt “fall”, men då jag ju faktiskt är problem fri – om än med vissa obetydliga utslag – så har det aldrig blivit av.

Det här blev ju en jäkla evighetsbloggning, men jag har faktiskt en gång gjort just det som Barometernartikeln handlar om, alltså i onödan belastat akuten. Det var för några år sedan. Jag var min vana trogen och badade vid Supersvinö. När jag skulle ta mig ett dopp var det två barn vid stegen, och de tog en satans tid på sig. Jag tröttnade och bestämde mig för att hoppa i vattnet vid sidan om stegen. Men dels såg jag dåligt utan glasögonen, dels tänkte jag inte på att det till höger om bryggan är väldigt stenigt, och dels var det väldigt lågt vattenstånd. Det blev en satans smäll för den fot som jag slog i botten med (av någon orsak bara den ena foten). Satan i gatan så ont det gjorde, men jag bet ihop. Det gäller ju att inte tappa masken. Kidsen på stegen skrek, hörde jag, men jag bara gled upp till ytan och simmade omkring som om inget hade hänt. Men när jag skulle ta mig upp för stegen var det på håret att jag klarade det, och när jag ännu senare efter att ha legat och solat i kanske en timme, skulle ta mig upp och packa ihop, då var det knappt att jag klarade det. Och att gå till bilen och sedan köra den hem, det var ett helvete. På kvällen var vi några stycken som såg på fotboll, och min fot hade då passat på att bli en sådan. En fotboll. Stödja på den var inte att tänka på, och efter en del övertalning från polarna beslutade jag mig för att åka till akuten. Jag ringde inte i förväg, utan vi bara åkte dit. De kollade på foten lite snabbt, efter kanske en timmes väntan, och slog sedan fast att den inte var bruten. Jag fick ett par kryckor och uppmaningen att ligga högt med foten en tid framåt (ett råd som är ett helvete för en som inte kan sova på rygg), samt en del pikar om att jag inte borde ha kommit in alls till dem. Dessutom var sjuksköterskan – någon läkare träffade jag inte – nästan upprörd över att jag efter olyckan legat kvar och solat i någon timme. Det borde alla veta, menade hon, att sol var det sämsta vid en blödning. Dessutom borde jag ha haft förstånd att omedelbart linda foten och placera den högt. Inte fan visste jag det, men vad vet jag, det kanske alla människor utom jag känner till.

Men som sagt, ringde gjorde jag inte. Och nu ser jag i Barometern att det tydligen finns något telefonnummer, 1177, till sjukvårdsrådgivningen, som sjukvården tydligen nästan ser som självklart att alla känner till, och som man tydligen bör ringa innan man tar sig till akuten.

Alltså, det är bara att erkänna. Jag har ALDRIG hört talas om något jäkla 1177. Begreppet sjukvårdsrådgivningen har jag hört talas om, eller egentligen inte, utan jag hade för mig att det heter sjukvårdsupplysningen, men vilket nummer de har, ja det har jag aldrig någonsin hört. Var, när, hur, borde man ha snappat upp det?

Efter all denna text är det nu dags för kärnan i den här bloggningen. Jag tror inte att det spelar någon roll vad vi människor borde eller inte borde göra. Det är säkert så att det i en idealvärld skulle gå att organisera vården mycket effektivare än i dag, men hur ska man få människor att agera så att den effektiviteten kan uppnås? Dels ska alltså alla personer som likt mig inte hört talas om 1177, fås att lära sig det numret och den rutinen. Men även OM människor känner till detta, så är jag rätt säker på att det inte innebär att de kommer att göra som det förväntas av dem. Somliga kanske misstror vårdcentralerna, på goda eller oriktiga grunder. Somliga blir stressade när deras barn mår dåligt och sticker till akuten för vad som egentligen bara är en struntsak. Det är naivt att tro att vi människor ska fås att agera så rationellt som sjukvården helst skulle vilja att vi gjorde. Jag tror att det krävs att sjukvården antingen bygger upp en organisation utifrån vårt felaktiga agerande, eller att akutmottagningarna blir mycket, mycket hårdare med att avvisa “felaktiga” patienter.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: sjukvård, barometern, akuten, akutvård, akutmottagning, sjukvårdsupplysningen, sjukvårdsrådgivningen, 1177, personligt, vård, vårdcentral, smedängen, smedängens sjukhem, husläkarcentrum, sjukhus, lasarett, specialistvård, reumatologen, reumatism, reumatologfaktor, nageltrång, bedövning, voltaren, läkemedel, medicin, penicillin, borrelia, svamp, stukning, läkare, kalmar

Svenska bloggar om: sjukvård, barometern, akuten, akutvård, akutmottagning, sjukvårdsupplysningen, sjukvårdsrådgivningen, 1177, personligt, vård, vårdcentral, smedängen, smedängens sjukhem, husläkarcentrum, sjukhus, lasarett, specialistvård, reumatologen, reumatism, reumatologfaktor, nageltrång, bedövning, voltaren, läkemedel, medicin, penicillin, borrelia, svamp, stukning, läkare, kalmar

Det har varit en del skolfokus i Almedalen i dag. Dels var det Folkpartiets dag där, och de “äger” ju skolfrågorna. Särskilt i regeringen, men till stor del även i svensk politik. Och dels presenterade de rödgröna något av ett försök till samsyn på skolområdet, om än med vissa luckor.

I korta drag går de rödgrönas överenskommelse ut på följande:

… Betyg från sjuan.

… Skriftliga omdömen från årskurs ett – inte betygsliknande.

… 6 000 nya lärartjänster för att gå från 8,2 till 9 lärare per 100 elever, i syfte att kunna minska klasstorlekarna.

… Möjligheter för kommunala skolor att slopa timplanen.

… Bedöms kosta 3-4 miljarder, vilket de rödgröna menar ryms i de tolv välfärdsmiljarder som de tidigare utlovat.

… En utvärdering och analys av de stora skolreformernas effekter. Där verkar kommunaliseringen ingå som en beståndsdel.

Däremot råder fortfarande rödgrön oenighet kring huvudmannaskapet och vinstfrågan.

Major Björklunds reaktion blev som vanligt att skrika om betygen, som han menar måste komma i mellanstadiet. Tydligen är det dramatisk skillnad mellan att ge betyg med start i sexan, och att inleda med det i sjuan. Björklund sade bland annat:

“– Vi behöver betyg redan från mellanstadiet. Betyg ger information till föräldrar och för eleverna betyder det att skolan blir lite mer på allvar.”

Samma svar på allt som rör skolan. Betygen är Björklunds lösning på allt. Betygen får skolan att bli mer på allvar för eleverna, upprepar han så fort han får chansen, och mer därtill.

Jag tycker inte säkert bra om varken alliansens eller de rödgrönas skolpolitik. Jag tänkte börja med att kommentera punkt för punkt i den rödgröna överenskommelsen…

Betyg från sjuan

Tjaa, ingen stor fråga i min värld. Alliansens betyg från sexan ser jag också som en ickefråga. Jag älskar inte betygen – i en drömvärld skulle jag t.o.m. gärna se dem avskaffade, men det är inte realistiskt – men jag hatar dem inte heller. Jag går inte omkring och, som de rödgröna delvis verkar göra, ser betygen som skadliga. Det skulle inte ens vara skadligt med betyg ännu tidigare. Men det skulle inte heller ge något positivt.

Björklund talar om vikten av betyg utifrån att göra skolan viktig och allvarlig för eleverna. Jag tror extremt lite på det sambandet, och det bygger jag främst på mina erfarenheter som lärare. Jag har under mina tio år i yrket sett extremt få elever, för vilka betygen har varit den stora drivkraften, eller ens en påtaglig sådan. De ungdomar som har drivkraften kommer att plugga och leverera alldeles oavsett om de får betyg eller inte, och alldeles oavsett när de börjar få sådana. Ett tydligt exempel på det, som jag ser det, är att det är ungefär samma elever som har drivkraften till sina studier, som det är som har drivkraften till annat, såsom kör, elevråd, revy, och så vidare. Detta trots att det sistnämnda har mycket liten, ja närmast obefintlig, koppling till betygsättningen.

Jag kan också i sammanhang som dessa finna det intressant att tänka tillbaka på min egen uppväxt, utan att för det mena att jag skulle kunna fungera som något slags normexempel. Jag trivdes utmärkt i skolan genom hela min skolgång, men jag hade mycket svag studiedisciplin. Särskilt till läxläsning eller hemstudier inför prov eller liknande.

I skolan jobbade jag verkligen inte ihjäl mig. Jag hankade mig fram på någon slags grundkapacitet, och på att lyssna. En fördel var nog också att jag var intresserad av nyheter och samhällsfrågor. Inte så att jag engagerade mig, inte så att jag läste en massa facklitteratur, inte så att jag egentligen ens brann igång när det jobbades med sådant i skolan. Men jag slukade mycket nyheter, i tidningar och tv.

Jag gick ut högstadiet med högst mediokra betyg, för att inte säga direkt svaga (2,8). För mig hade alltså inte betygen fungerat som någon drivkraft, trots att det “på min tid” rådde en mycket starkare koppling mellan grundskolebetygen och intagningen till gymnasiet, jämfört med hur det ser ut i dag. När jag gick ut högstadiet krävdes det hyggliga betyg för att komma in på de stora teoretiska linjerna. I dag kommer du många gånger in på motsvarande program så länge du har betyg som gör dig behörig (läs: du har godkänt i matte, svenska och engelska, de behörighetsgrundande ämnena).

Jag kan inte för mitt liv se hur fler, tidigare eller på annat sätt annorlunda betyg skulle ha motiverat mig bättre i skolan under min grundskoletid. Min analys är i stället att det finns en inte oansenlig andel av våra ungdomar, som helt enkelt ännu inte “är där” under grundskolan. Jag har sett massor med exempel, som lärare och från min uppväxt, på personer som haft det svårt i grundskolan, men som sedan ändå vaknat till, senare. Min bedömning är att det är mycket få av dessa som det går att med reformer av skolan väcka till liv tidigare. Man ska därför inte låta bli att försöka, men man ska inte forma system utifrån tron att de ska ha den effekten.

Själv vaknade jag till åtminstone någorlunda under gymnasiet. Inte så att jag fick en lidnersk knäpp, men jag fixade åtminstone klart bättre betyg, vilket visserligen delvis berodde på att tvåårig social linje, som jag till slut gick – efter att ha kommit in som reserv, först gick jag tre dagar på handel och kontor – knappast var särskilt krävande. Därefter kompletterade jag med ytterligare två gymnasieår – ett där jag i princip läste in samhällsvetenskaplig linje och ett där jag läste in naturvetenskaplig linje – så en reflektion är att det för mig har varit avgörande att det har funnits fler, senare, vägar än standardvägarna. Nu var det ju inte riktigt vuxenutbildning jag kompletterade med, men jag ser det som helt förskräckligt att regeringen drar ner så mycket på den. DET slår ut folk, på riktigt. Låser in folk i fållor som de inte kan komma ur.

Skriftliga omdömen från årskurs ett

Det första som slår mig är att detta känns som en stor förändring av den rödgröna synen. Det är väldigt tydligt att Folkpartiet och Björklund har extremt starkt inflytande över hela den skolpolitiska agendan. De rödgröna har nu uppenbarligen känt sig tvingade att ta ett steg som detta, till en ställning som gör att jag tycker att skillnaderna mellan den folkpartistiska och den rödgröna synen på betyg, i stora delar har suddats ut.

De skriftliga omdömena ska visserligen inte få vara betygsliknande, och de ska vara framåtsyftande, enligt de rödgröna, men frågan är ändå vilket som för elever och föräldrar upplevs som mest bedömande, betyg eller skriftliga omdömen. Jag är inte så säker. Skriftliga omdömen har dessutom svagheten att de mycket lätt blir godtyckliga och i avsaknad av likvärdighet – svensk skola behöver tvärtom mycket MER likvärdighet – och att de är oroväckande resursineffektiva. Verkningsgraden för de skriftliga omdömena motsvarar enligt mig inte i tillräcklig grad det arbete som de kräver.

Men samma sak här som med betygen, jag tror inte att de skriftliga omdömena är skadliga. Men är det den rimligaste, mest effektiva lösningen? Jag tror att skillnaden mellan mängden och kvaliteten återkoppling som elever och föräldrar får av, å ena sidan skriftliga omdömen, och å andra sidan sådant som utvecklingssamtal och annan spontan kontakt/kommunikation, är mycket liten.

6 000 fler lärartjänster för att minska klasserna och öka lärartätheten

Det är förstås något positivt, på en rad sätt. Klasserna är ofta alldeles för stora i dag. Det skapar särskilt med tanke på att vi i dagens skola har en annan syn på inlärning än tidigare, och att vi i dag strävar efter en mycket större individanpassning. Men säg att vi lyckades minska klasserna med ett par elever i snitt. Eller ens fem elever i snitt. Skulle det dramatiskt förbättra och förenkla? Jag är inte så säker.

Jag tror egentligen mer på att ha ganska stora klasser, i botten, men att det ändå sällan bedrivs undervisning i den formen. Det som på allvar skulle förbättra situationen, är sådant som lokalernas beskaffenhet och tillgänglighet, sådant som tillgången till speciallärare, sådant som tillgången till elevassistenter, sådant som tillgången till och kvaliteten på it-utrustning och annan teknik.

Med bättre och större lokaler (främst i form av fler grupprum) skulle flexibiliteten och möjligheterna öka drastiskt, men verkligheten är i stället att svenska skolor oftast är för trångbodda, och inte alls byggda för dagens skola. 6 000 fler lärartjänster skulle kunna vara väldigt bra, om de användes vettigt: till att öka tillgången till speciallärare, till att öka lärarnas tid till för- och efterarbete. Men att öka antalet lärare med 6 000 för att rakt av minska klasstorlekarna, utan att öka tillgången till specialpedagogik och utan att i större grad säkerställa att lärarna har tid till för- och efterarbete, till planering av undervisningen, skulle ge mycket små effekter.

Möjligheter till slopad timplan

Det finns en hel del potentiellt bra saker med en sådan ordning, men det finns också påtagliga faror, svagheter. Dagens skola är i behov av större flexibilitet, det håller jag med om. Och alla behöver inte lika mycket av samma saker, det håller jag också med om.

Men en slopad timplan skulle riskera att ytterligare minska likvärdigheten i svensk skola, att försätta somliga ämnen i en trång sits, att medföra att det förs in ännu fler, nya grejer i skoldagen (det är redan lite av en epidemi att skapa nya grejer/ämnen som ska in i skolan, när vi egentligen har ett stort behov av att sålla och skära, peka ut vad det ska fokuseras på), att tid/resurser vigs åt sådant som är “roligt” snarare än åt sådant som är “viktigt” (även om roligt och viktigt förstås kan och bör gå hand i hand), och att det blir ännu otydligare vad som är undervisning, att planering och undervisning i ännu högre grad flyter samman.

Det talas om en kunskapsskola, men ibland undrar jag hur den kunskapen ska förmedlas när det aldrig prioriteras att ge tid till förberedelser.

Utvärdering och analys av de stora skolreformerna

Det är extremt mycket snömos över den där delen. Vad det innebär är milt uttryckt höljt i dunkel, men bara att föra upp kommunaliseringen på agendan är positivt. Nu är ju visserligen Folkpartiet tydliga förespråkare av att återförstatliga skolan – mycket tydligare än jag tror att något av de rödgröna partierna är – men Folkpartiet har ju inte sina allianspartners med på det tåget. De rödgröna har ju nu åtminstone kommit överens om att utreda saken, och det är ett mycket positivt steg.

Utöver ovanstående reflektioner så saknar jag följande, som jag ser som det viktiga att satsa på och att diskutera, när det gäller skolpolitiken

… Kompetensutvecklingen. Det satsas i svensk skola otroligt lite på kompetensutveckling. Jämför man med hur synen generellt är i andra delar av samhället, inom exempelvis privat företagande, så är skillnaden monumental. Det finns alldeles för lite pengar till fortbildning, och nästan allt satsas på gemensam sådan, i stället för på riktad fortbildning utifrån individens behov och intresse. Med tanke på att vi lärare ju faktiskt ska förmedla information och kunskap till eleverna – något som politikerna säger är viktigt – och att sådant knappast är beständigt – dels tillkommer det ju information och kunskap, och dels behöver du fräscha upp dina kunskaper – så är den rådande situationen både obegriplig och skrämmande.

… Yrkesstatusen. Lönen är inte allt, men om man ska kunna rekrytera rätt människor till skolan, så måste utbildning betala sig. Det är dessutom rimligt att förvänta sig att andra yrken eller samhällssektorer kommer att springa ifrån ytterligare. Det behövs dels en kraftig satsning på att kortsiktigt hämta igen statustappet, och det behövs dels en kraftig satsning på att långsiktigt kunna hålla jämna steg attraktionsmässigt.I botten handlar detta om att erbjuda arbetsvillkor, om att erbjuda inflytande, om att erbjuda utvecklingsmöjligheter, om att erbjuda lön, som upplevs som konkurrenskraftigt och attraktivt. Utan det kommer vi aldrig någonsin att kunna lösa svensk skolas problem. Det kostar, massor, men det är en ödesfråga.

… Lokalfrågan. Svensk skola måste verka i lokaler som är ändamålsenliga och tillräckligt stora. Det är nästan lika avgörande som punkten ovan. Utan vettiga lokaler är det mycket svårt att göra något åt svensk skolas problem.

… Teknik och IT – tillgången. Om svensk skola ska förbereda ungdomarna för att leva i dagens samhälle, för att verka på dagens arbetsmarknad, och för att kunna utvecklas i vidare, så måste skolan använda den utrustning som används i “verkligheten”. Datorer måste ses som lika självklara som kollegieblock, penna och sudd. Alla klassrum måste vara utrustade med modern teknik. Alla skolor måste ha heltäckande trådlös höghastighetsuppkoppling. Och utrustningen måste uppgraderas efter hand som utvecklingen går framåt.

… Teknik och IT – kompetensen. Dels lärarnas, personalens kompetens, dels elevernas. Alla såg det tidigare som självklart att en lärare kunde hantera en tv, en videobandspelare, en diaprojektor, ljudbandspelare, kassettbandspelare och till och med en filmprojektor. Och så vidare. Det måste vara lika självklart att lärare i dag kan hantera en dator och dess programvara, är bekant med internet och det som följer av det, kan med en digital skrivtavla och en projektor, kan hantera en DVD-spelare, och så vidare. Och det måste vara självklart att den kompetensen säkerställs i lärarutbildningen, och att den sedan inom ramen för lärarens fortbildning hålls levande. Jag ogillar egentligen starkt allt tal om att hitta på nya skolämnen eller lägga nya saker på skolans axlar, men kan ändå inte låta bli att tycka att teknik/it/internet/datorer – man kanske skulle kunna kalla det för “Vårt digitala liv”, borde ges mycket större utrymme i dagens skola, ja kanske vara ett eget ämne.

… Studiebesök, resor och utbyten. Svensk skola ska vara kostnadsfri. Punkt. Det är en självklarhet. Tidigare har vi förvisso sagt att skolan är kostnadsfri, men sedan ändå i praktiken tagit ut avgifter. Numera gör vi lyckligtvis inte det. Det har blivit uppenbart att det inte är förenligt med skollagen. Gott så, men en negativ bieffekt har blivit att det i dagens skola genomförs dramatiskt färre studiebesök och resor, utbyten och så vidare. Det finns helt enkelt inte pengar till det. Här måste något göras.  Svenska skolelever måste ges möjlighet att se “verkligheten”, att träffa människor i olika sammanhang.

… Planeringstid. Undervisning kräver planering. Det heter ibland att dagens undervisning och pedagogik innebär att lärare inte behöver planera lika mycket som tidigare. Det är struntprat. Det som måhända kan sägas ha inneburit ett minskat sådant behov, hämtas med lätthet in i den ökande individualiseringen. Dessutom förespråkas det arbeta ämnesövergripande, att samarbeta. Det kräver också planering. Samtidigt förs det hela tiden in ytterligare uppgifter i svenska lärares scheman och arbeten. Även om den direkta undervisningstiden kanske inte ökat mer än marginellt – hittills! – så planeringstiden i relation till undervisningstiden, tappat mark kraftigt. Ska vi kunna erbjuda kvalitet, kunna leverera en kunskapsskola, så måste detta åtgärdas.

… Dokumentationen. En del i problematiken i punkten ovan, är havet av dokumentation. Det är skriftliga omdömen, det är individuella utvecklingsplaner, det är den vanliga betygsättningen, det dokumentation av incidenter, det är pedagogiska rapporter/bedömningar av olika slag, och så vidare. Mycket är vettigt och har stärkt kvaliteten i svensk skola samt ökat föräldrars och elevers insyn och insikt, men någon måste göra en bedömning av verkningsgraden. Tidigare har Jan Björklund talat om att skrota IUP:erna. Om han står fast vid det fortfarande i dag vet jag inte, men det skulle kunna vara ett steg i rätt riktning. Det går inte att göra ALLT, det måste också ske ett sållande. Så länge inte svensk skolas resurser är oändliga, så länge vi inte lyckats utöka dygnet med fler timmar, så måste det göras avvägningar.

Som jag inledde bloggningen så är min uppfattning att tyvärr inget av våra bägge regeringsalternativ erbjuder oss en bra skolpolitik. Den uppfattningen har dessutom stärkts i dag.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen,  SvT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: almedalen, gotland, visby, val 2010, valet, valet 2010, riksdagen, riksdagsvalet, politik, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, sossarna, mp, folkpartiet, rödgröna, alliansen, regeringen, jan björklund, björklund, skolminister, betyg, skriftliga omdömen, omdömen, timplanpengar, resurser, ekonomi, kommunaliseringen, kompetens, kompetensutveckling, fortbildning, kunskap, lön, yrkesstatus, attraktionskraft, teknik, it, datorer, internet, kommunikation, lärare, lärarutbildning, vårt digitala liv, studiebesök, resor, utbyte, planering, planeringstid, tid, undervisning, undervisningstid

Svenska bloggar om: almedalen, gotland, visby, val 2010, valet, valet 2010, riksdagen, riksdagsvalet, politik, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, sossarna, mp, folkpartiet, rödgröna, alliansen, regeringen, jan björklund, björklund, skolminister, betyg, skriftliga omdömen, omdömen, timplanpengar, resurser, ekonomi, kommunaliseringen, kompetens, kompetensutveckling, fortbildning, kunskap, lön, yrkesstatus, attraktionskraft, teknik, it, datorer, internet, kommunikation, lärare, lärarutbildning, vårt digitala liv, studiebesök, resor, utbyte, planering, planeringstid, tid, undervisning, undervisningstid

På det stora hela har jag inte jättemycket till övers för Vänsterpartiet, och som jag tagit upp ett antal gånger på bloggen så ser jag det som ett stort strategiskt misstag att de togs in i det rödgröna samarbetet. Särskilt på det sätt som de togs in.

Nu utgör i stället Vänsterpartiet ett potentiellt knepigt problem vid regeringsbildningen efter valet. Inget kan förstås uteslutas, men det får sägas vara tämligen sannolikt att den rödgröna treklövern inte förmår samla en riksdagsmajoritet, ens om de i någon mening ändå vunnit valet. Det kan mycket väl landa i att det krävs samtal med ett vågmästarparti (Piratpartiet hoppas jag ju förstås i så fall, även om oddsen naturligtvis i dag talar till Sverigedemokraternas fördel). I ett sådant läge skulle nog Vänsterpartiet göra varken till eller från. Samtalen med Piratpartiet skulle inte försvåras av dem – i våra fokusfrågor är de ju tvärtom tillsammans med Miljöpartiet dagens riksdags strimma av hopp – och några samtal med Sverigedemokraterna skulle det självklart inte bli tal om oavsett konstellation.

Men det kan ju mycket väl antingen över huvud taget inte finnas något vågmästarparti, eller handla om att med blocköverskridande lösningar manövrera ut ett sådant (läs: Sverigedemokraterna), och DÅ skulle Vänsterpartiet vara en kraftig börda som man först skulle få göra sig av med, med en viss – om än inte stor – risk för att Miljöpartiet i stället avknoppar sig och glider över till Alliansen.

… Det är ur alla aspekter en stor gåta varför sossarnas inre krets tvingade Sahlin att bjuda in Vänsterpartiet i stugvärmen.

Mycket av Ohlys och Vänsterpartiets dag i Almedalen kom också att handla om förväntade grejer, och då nästan uteslutande om naiva eller astronomiskt kostsamma drömmar. Det är fint och viktigt att drömma, att ha visioner, men om man ska uppfattas som seriös så måste drömmar och visioner tydligt separeras från det man går till val på som prioriterade reformer. Av det jag tagit del av i dag verkar ju som vanligt Ohly måttligt intresserad av att resonera om vad allt han vill göra skulle kosta. Det är inte direkt något som stärker de rödgröna.

På stranden lyssnade jag i lurarna till en debatt om Afghanistan, mellan Ohly och försvarsminister Tolgfors. Min hållning i frågan om den svenska Afghanistanstyrkan är, som jag tagit upp tidigare, att det vore vansinne att lämna Afghanistan vind för våg. Jag ser alternativen som väldigt mycket av pest eller kolera, men lutar åt att vi måste stanna kvar i Afghanistan. Det har varit min hållning, och är det fortfarande, men Ohly ska ha att han i debatten bidrog till att ge min hållning lite av en törn. Jag minns inte exakt vad han sa, och fixar inte nu att leta reda på det, men resonemanget gick i grova drag ut på att kriget i Afghanistan inte kommer att kunna vinnas militärt, och att det då inte heller är rimligt att vi är kvar där med våra trupper. Visst, tänker jag, kan man säga att vi borde vara kvar eftersom Afghanistan är i behov av militär hjälp för att inte kastas tillbaka in i något ännu värre än det de befinner sig i i dag, men man kan också, som Ohly, säga att eftersom kriget inte kommer att kunna vinnas militärt, så är det inte heller rimligt att vara kvar. Varken vi eller någon annan skulle ha gett oss in militärt i Afghanistan på det sätt som skedde, men när så ändå skedde så är det risk att det under överskådlig tid inte finns något som kommer att föra saken framåt. Alla alternativ är behäftade med kraftiga brister, samtidigt som de allihop nästan helt saknar fördelar. Skitsvårt.

Men, som rubriken på den här bloggningen antyder så gillade jag – på riktigt – en sak i Ohlys tal i Almedalen: hans tal om en tandvårdsreform.

Det är både en principiellt extremt viktig fråga, och något som naturligtvis skulle kunna genomföras mer eller mindre inom dagens ekonomiska ramar, även om det vore ännu rimligare att använda reformutrymme till saken.

Vill man köra med ett nollsummespel så är det förstås “bara” att justera egenavgifterna inom vården till en nivå som skulle göra det möjligt att föra in också tandvården under vårdparaplyet. Det skulle innebära påtagligt högre avgifter inom vården, vilket man förstås på goda grunder kan ifrågasätta, samtidigt som den sortens kritik också kan bemötas med att de som då skulle få svårt att ha råd med sin sjukvård, i dag ännu mycket mer måste ha svårt att ha råd med sin tandvård. Och, som Ohly säger:

– Tänderna är en del av kroppen. Man behöver tänder för att tugga maten precis lika mycket som man behöver en mage för att smälta den.

Tandvård ÄR sjukvård. Punkt. Det är oändligt sjukt att vi fortfarande, år 2010, har ett system som särskiljer tandvård från övrig sjukvård. Det är helt otillständigt.

Men visst, det skulle vara rimligt att något dämpa de skadeverkningar som en sådan reform skulle riskera att medföra för utsatta människor, så visst tycker jag att en del reformutrymme borde användas till att minska behovet av avgiftshöjningar inom vårdsektorn.

Sedan hur man rent praktiskt och organisatoriskt ska genomföra ett inkorporerande av tandvården under sjukvårdsparaplyet, det är jag dels inte lämpad att avgöra, och dels inser jag att det säkert finns ett stort antal sätt att sköta det på. Det som spontant känns rimligast, och kanske enklast, är att hantera ersättningen till tandvårdskliniker på samma sätt som vi i dag hanterar ersättningen till privata vårdcentraler och kliniker. Men det finns säkert fler varianter. Det viktigaste är inte vägen dit, utan målet.

USA har haft (det är ju delvis löst) sjukförsäkringsfrågan som sin stora grej. Här i Sverige borde tandvårdens status i vårdkedjan vara den stora grejen.

Relaterat: SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, SvT, SvT, SvT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: riksdagen, riksdagsval, val, val 2010, valet, lars ohly, vänsterpartiet, ohly, almedalen, tal, tandvård, tandvårdsreform, vård, sjukvård, afghanistan

Svenska bloggar om: riksdagen, riksdagsval, val, val 2010, valet, lars ohly, vänsterpartiet, ohly, almedalen, tal, tandvård, tandvårdsreform, vård, sjukvård, afghanistan

Vaknade i morse till Sveriges Radios P1:s rapportering kring en Migrationsverketanställds facebookande. Ansvariga på Migrationsverket är inte nådiga i sin kritik mot mannen och talar öppet om att han enligt dem inte kan jobba kvar.

Det den anställde ska ha skrivit på Facebook, är bland annat (citerar här Aftonbladet, som är de som återger det mest heltäckande citatet):

“Kan ingen ansvarig skicka dessa förstörande element från Rinkeby med rötterna i andra länder hem till sina mor- och farföräldrar för att lära sig lite ödmjukhet? …att vara i ett sargat Somalia där rövarband o muslimska terrorligor härskar är säkert snäppet värre än att inte “ha ngt att göra” i ett förortsområde i Sverige.”

Det sägs överallt att det ska handla om en rad Facebookinlägg, men ingenstans redogörs det för mer än inlägget ovan, så resonemanget måste föras utifrån det som framgår där, och i den intervju P1 har gjort med mannen.

Vi kan börja med att konstatera att den anställde utifrån det han säger i radio, och det som framgår av Facebookinlägget, knappast gör anspråk på att bli raketforskare, och en första reflektion blir att det känns sådär att det tydligen inte ställs högre krav för att bli handläggare på Migrationsverket. Han säger sig ha jobbat i 30 år på myndigheten. Plötsligt blir han alltså helt olämplig för jobbet, enligt Migrationsverket. Ska det tolkas som att det här är något som dykt upp helt plötsligt, efter 30 år som handläggare? Känns inte särskilt troligt.

Från min horisont är inlägget primitivt och förkastligt, men knappast rasistiskt eller över huvud taget grund för att Migrationsverket som arbetsgivare ska agera. När verket nu reagerar så starkt som det gör, så blir i stället känslan att de försöker undvika kritik genom att såga sin anställde. För mig är det intressantare att diskutera hur han blivit anställd, och hur han kunnat förbli anställd i 30 år utan att det här tidigare framgått. Det känns dessutom som att Migrationsverket har en helt orimligt hög andel anställda med suspekta åsikter eller andra tveksamheter. Vad är orsaken till det? Det diskuteras inte nu, utan i stället fokuseras det på den anställde, som ju faktiskt måste sägas ha täckning för sitt argument att han talar om individerna och inget annat.

Men Migrationsverkets kommunikationschef, Jonas Lindgren, säger till SR:

“– Vi handlägger ärenden som påverkar människors liv, och att i det läget ta ställning till olika folkgrupper låter sig inte göras. Den här typen av åsikter är inte förenliga med att jobba för Migrationsverket, det är inte den andan vi jobbar i.”

Och Lindgren fortsätter…

“– Det är väl faktiskt inte bara upp till en person att avgöra om han eller hon kan skilja på sak och person, och på privatliv och yrke. Här har vi uppenbarligen en person som har starka privata åsikter mot olika folkgrupper. Det gör i min värld givetvis den personen djupt olämplig att handlägga ärenden som rör inte bara den folkgruppen, utan alla folkgrupper.”

Åsikter om folkgrupper? Var talar den anställde om folkgrupper? Han talar svepande om människor med rötter i andra länder, och exemplifierar visserligen med Somalia, men han pekar knappast ut någon enskild folkgrupp eller riktar missaktning mot någon specifik sådan.

Lindgren fortsätter ytterligare:

“– En fråga vi ofta resonerar kring internt är: Kan man vara rasist och jobba på Migrationsverket? Nej, inte om det tar sig den här formen, då är man inte lämplig att handlägga ärenden som rör andra människor.”

Här går alltså Lindgren så långt som till att klassa den anställde som rasist. Inte ens bara främlingsfientlig, utan fullt ut rasist. Vad har han för täckning för det? Om det inte finns grövre Facebookinlägg  – vore helt sjukt ifall man då inte refererat till dessa – så finns det inte tillstymmelse till täckning för att kalla mannen rasist. Han kan säkert vara det, men det vet vi inte utifrån detta. Inlägget räcker för att jag som privatperson ska se honom som förkastlig, men det är något annat än att hans arbetsgivare ska agera. Om det inte finns mer material så borde den här rasistanklagelsen kunna drivas av mannen. Han har stämplats som rasist av sin arbetsgivare. Helt oacceptabelt.

P1 Morgon har även samtalat med Christina Werner, Migrationsverkets vice generaldirektör. Det är en rätt sorglig intervju. Hon säger en väldig massa lullull, bland annat:

“- Det här är någonting man har gjort i sitt privata liv, och i sitt privata sfär och inte på arbetet. Då kan man ju tänka att jag har ju rätt att yttra mig. Jag har rätt att ha min åsikt. Jag har rätt att, ehh, de vanliga grundlagsskyddade rättigheterna, så att säga.”

Javisst, särskilt som det som hittills återgetts näppeligen kan sägas vara juridiskt antastligt.

Werner fortsätter:

“- Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan arbeta hos oss med, om man har de åsikterna, utifrån den starka värdegrund som myndigheten har, hur vi ska, både möta människor, hur vi ska stödja människor, och så vidare. Vi har alltså en otroligt stark värdegrund där vi är mycket måna om just att människor skall mötas med respekt. Man ska ha, ehh, mötas med empati. Vi ska stödja de sökande att ta tillvara sin rätt, och jag förstår inte hur man klarar av att arbeta med våra frågor om man har de åsikterna.”

Det kan säkert vara så att mannen är olämplig för att jobba som handläggare på Migrationsverket, men nu har ju faktiskt verket anställt honom. Jag är mer intresserad av kritik mot rekryteringsprocessen. Det duger inte att göra en undermålig rekrytering och sedan försöka komma runt det genom att angripa den anställde för åsikter som utan tvekan ryms i vår åsiktsfrihet.

Werner fortsätter:

“- Uppenbarligen är det ju så att man tycker att våra människor från främmande kulturer kanske inte ska vara i vårt land.”

Men snälla söta rara. Kommunikationschefen kallar den anställde rasist, och verkets vice generaldirektör säger att den anställde inte vill att människor från främmande kulturer ska vara i vårt land. Vad har Werner för grund för det påståendet? Det ryms över huvud taget inte i det citerade Facebookinlägget. Där talar han om människorna bakom våldsamheterna, inga andra.

Sedan ställer reportern en fråga om hur Werner ställer sig till att den anställde säger att det han skrivit inte är rasistiskt, eftersom det riktade sig till de ungdomar som deltog i våldsamheterna. På det svarar Werner:

“- Jag kan inte kommentera det. Vi ska starta en utredning nu på måndag, och när det gäller det enskilda fallet så att säga, så får den utredningen ha sin gång, och så får vi se vad som kommer fram där. Jag funderar mer så att säga på, var går gränsen för det privata, och var går gränsen för min anställning och för det anställningsavtal som jag faktiskt gått in i när jag anställdes på verket.”

Verket kan alltså klassa mannen som rasist och av åsikten att vi inte ska människor från främmande kulturer i Sverige, helt utan täckning, men Werner kan inte bemöta den anställdes argument. Det är inte seriöst, det är helt oacceptabelt. Det han har skrivit på Facebook är otrevligt och moraliskt förkastligt, men arbetsrättsligt eller i övrigt juridiskt solklart helt oantastligt. Och det känns det som att Werner i själva verket inser.

Hon fortsätter:

“- Men svårigheten är detta, var går en arbetsgivares gräns när det gäller just ett socialt media som vi inte, så att säga, rår över, och som du gör på din privata tid.”

Det är inte så jävla svårt, egentligen. Sker det på fritiden så är knappast den “värdegrund” som gäller på arbetet grund för att en arbetsgivare ska kunna agera. Då måste det krävas mycket mer än så. Det här med värdegrund är naturligtvis väldigt viktigt, och på det stora hela självklarheter, men kan ibland tassa in på farliga marker och övergå i något slags motiverande av agerande vid sidan av ordinarie juridik eller arbetsrätt. I skolans värld har det ibland förts resonemang om att underkänna elever i exempelvis So eller samhällskunskap, för att de inte lever upp till skolans värdegrund (då alltid utifrån ett resonemang kring främlingsfientlighet eller rasism), även om den bristande värdegrunden inte ens yttrats i undervisningen. Hittills har sådana dumheter stoppats kvickt, men det finns en något oroväckande tendens, kan jag tycka. Värdegrund ska vara riktlinjer och ambitioner, inte sådant som man tar till för att komma åt människor när exempelvis lagar eller arbetsrätt inte räcker till. Då får vi ett flummigt moralsystem, och det vore helt förkastligt.

Ett sista utdrag ur intervjun med Werner:

“- Återigen, har vi som arbetsgivare rätt att styra våra medarbetares åsikter? Jag tror inte det. Jag är övertygad om att vi inte har det, för det är ändå så att de grundläggande rättigheterna i det här landet, det är att vi har en åsiktsfrihet, vi har en yttrandefrihet. Jag kan inte styra, och ska inte styra, och får inte styra, andra människors åsikter.”

Här kommer det slutligen. När hon talat i omkring sex minuter kommer hon plötsligt fram till det solklara. Arbetsgivare har inte rätt att styra de anställdas åsikter. Vi har åsikts- och yttrandefrihet. Det enda rimliga är att Migrationsverkets utredning mot den anställde inte leder till något som helst mot denna. Dock borde han själv överväga att agera mot sin arbetsgivare, som dels kallat honom rasist, och dels hävdat att han tycker att vi inte ska ha människor från främmande kulturer i vårt land. Helt utan grund.

Vi har rätt att vara idioter. Faktiskt. Ibland är det jävligt irriterande, som här, men det finns inget alternativ.

Relaterat: DN, Expressen, SvT, Sydsvenskan, GP.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: migrationsverket, migration, invandring, rasism, främlingsfientlighet, etnicitet, kultur, facebook, statusuppdatering, sociala medier, internet, kommunikation, åsikter, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, arbetsrätt, juridik, lagar, regler, lag och rätt, värdegrund, sr, sveriges radio, p1, p1-morgon, p1 morgon, rinkeby, jonas lindgren, lindgren, christina werner, werner, generaldirektör, kommunikationschef

Svenska bloggar om: migrationsverket, migration, invandring, rasism, främlingsfientlighet, etnicitet, kultur, facebook, statusuppdatering, sociala medier, internet, kommunikation, åsikter, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, arbetsrätt, juridik, lagar, regler, lag och rätt, värdegrund, sr, sveriges radio, p1, p1-morgon, p1 morgon, rinkeby, jonas lindgren, lindgren, christina werner, werner, generaldirektör, kommunikationschef

Det formligen regnar opinionsundersökningar. En kanonad av sällan skådat slag. Har svårt att tro att gemene man är intresserad av ens tillnärmelsevis så många och så täta opinionsundersökningar, men tydligen måste alla medieaktörer göra sina egna sådana, av någon outgrundlig anledning.

Jaja, snackar vi opinionsundersökningar om väljarsympatierna så får man ju säga att de faktiskt talar sitt tydliga språk. Det råder ganska kraftig medvind för den borgerliga alliansen. SCB må vara tunga och stora, men det råder nog inte mycket till snack om att de den här gången hade en stor dos otur. Deras mätperiod är ju ganska lång i sammanhanget, och när vi väljare numera rör på oss mycket mer och mycket oftare, så finns förstås risken att det hinner hända så mycket under en SCB-mätperiod, att resultatet blir missvisande. Visst, någon obskyr mätning för någon dag sedan indikerade ju rödgrön ledning – en mycket knapp sådan – men dels befäste även den undersökningen den rådande trenden, rent rörelsemässigt, och dels har det varit så många andra undersökningar som visat det omvända, så den tar jag med en nypa salt.

Det gör jag dessutom eftersom det känns logiskt att regeringen seglar i medvind. Den får förhållandevis lite kritik, det går förhållandevis bra för Sverige som helhet, och vad man än tycker om dess politik så får man säga att de till tämligen stor del har levererat det de gick på val på. En del siffror går dem emot, som ungdomsarbetslösheten och utanförskapet, och kan bli potentiella krutdurkar i slutspurten av valrörelsen, men hittills har inte de rödgröna förmått att få tillräckligt genomslag för sin kritik på de punkterna.

Det avspeglar sig också i förtroendeläget, och det är där vi kommer till det schizofrena svenska folket. Regeringen krossar de rödgröna i fråga om förtroende, och har egentligen så gjort under nästan hela mandatperioden. Med skillnaden att de nu uppvisar formidabla raketsiffror.

… 64 % av de tillfrågade tycker att alliansregeringen gör ett bra eller ganska bra jobb.

… 18 % av de tillfrågade är missnöjda med regeringen.

… 28 % svarar att de tror att en rödgrön regering skulle göra ett bättre jobb än alliansregeringen.

Samtidigt ser partisympatierna ut som de gör. Visst, Moderaterna går framåt som tåget, och visst seglar alliansen som helhet (om vi blundar för spärren) i medvind, men det är ju ändå hyggligt jämnt. De rödgröna är på intet sätt slagna, och leder ju t.o.m. i enstaka undersökningar. Samtidigt som varenda undersökning indikerar att vi är nöjda med dagens regering, och att vi har förtroende för den. Obegripligt.

… Väg sedan in förtroendesiffrorna för de bägge statsministerkandidaterna, så blir det om möjligt än konstigare. Reinfeldt krossar ju Sahlin så det sjunger om det.

Hur går det där ihop?

Jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsatser. Det är ju helt orimligt att en folkmajoritet som har starkt förtroende för sin regering, och dess statsminister, samtidigt är nära att luta åt att byta ut dem. För att inte tala om det skruvade att en massa människor uppenbarligen verkar svara att de ska rösta på ett rödgrönt parti, samtidigt som de säger sig vara nöjda med regeringen, säger sig tycka att den gör ett bra jobb och säger sig tro att de rödgröna skulle göra ett sämre jobb. Bisarrt.

Min slutsats blir att läget är så komplext att jag inte riktigt vågar lita på siffrorna. Plus att vi ju tveklöst är rekordrörliga, numera. Mycket ytterligare kan hända, och kommer säkert att hända. Läget känns makalöst osäkert inför valdagen.

… Ska man lita på förtroendesiffrorna eller partisympatisiffrorna?

… Hur kommer opinionsläget att förändras under tiden fram till valet?

… Klarar Kristdemokraterna riksdagsspärren?

… Klarar Centerpartiet spärren?

… Klarar Vänsterpartiet spärren?

… Kravlar sig Sverigedemokraterna in i Riksdagen?

… Kan integritets- och kommunikationsfrågorna vakna och ge Piratpartiet åtminstone en skjuts framåt?

Trots min osäkerhet kring siffrorna så känns det uppenbart att de rödgröna har det tufft för tillfället. Några punkter är det oundvikligt att skjuta in sig på:

… Mona Sahlin. Jag vet inte vem som skulle ha gjort, eller skulle göra, jobbet bättre. Men hennes förtroendesiffror är helt ohållbara. Landets historiskt alltid största parti, och ännu i dag kanske fortfarande största parti, med anspråk på regeringsmakten och vars ledare är det regeringsalternativets enda tänkbara statsministerkandidat, kan förstås inte ha dunderkatastrofala förtroendesiffror. Det fungerar bara inte. Jag kan tycka att siffrorna är oförtjänt låga, även om också jag tycker att Mona är medioker, men det spelar liksom ingen roll. Siffrorna är som de är.

… Vänsterpartiet. Jag slog fast det redan då det skedde, och står fast vid min ståndpunkt då. Det var ett katastrofalt misstag att ta in Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet. Dels sände det fel signaler – att Mona inte är tillräckligt stark som ledare, att Mona inte har partiet bakom sig och att de rödgröna inte kommer att stå för en modern politik – och dels var det onödigt. Vänsterpartiet skulle dels aldrig ha kunnat fälla en S-Mp-regering, med risken för nyval och där tappat väljarstöd, eller en borgerlig regering. Dels skulle Vänsterpartiet ha kunnat plockas in i samarbetet efter valet, och då ges mycket mindre inflytande över politiken. Därutöver var det olämpligt utifrån en flexibilitetssynpunkt. Mycket tyder på att vi kommer att ha ett unikt parlamentariskt läge efter valet. Ingen vet vad som händer med Kristdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. Att plocka in Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet gjorde det svårare att på ett bra sätt kunna tackla ett läge där ingetdera klassiskt block nått en riksdagsmajoritet. Om det ska vara möjligt att hitta lösningar tillsammans med exempelvis Folkpartiet och/eller Centern (om de finns kvar i Riksdagen) så kommer man först att vara tvungna att sparka ut Vänsterpartiet. Om Sossarna och Miljöpartiet stått ensamma så skulle det dels ha varit mycket lättare att locka till sig något annat parti, och dels ha varit mycket mindre risk att Miljöpartiet lockats till den borgerliga sidan.

… Skatterna. Själv har jag inget emot höga skatter om så är nödvändigt, men politiskt tror jag att det är mycket svårt att gå till val på höjda skatter. För stor andel av befolkningen har det helt enkelt för bra, och löper helt enkelt för liten risk att hamna i exempelvis arbetslöshet. De rödgrönas föreslagna skattehöjningar är egentligen begränsade, men uppfattas nog av många som mer omfattande än de är. Kommunikativt imponerar verkligen inte oppositionen.

… Stockholm. En potentiell krutdurk. Vi kan aldrig ha haft en större diskrepans mellan väljaropinionen i Stockholm och väljaropinionen i övriga landet. Säkert logiskt och smått oundvikligt – människors liv “på landet” skiljer sig helt enkelt väldigt mycket från livet i Stockholm – men knappast optimalt. Det vore väldigt uppseendeväckande ifall de rödgröna lyckades vinna regeringsmakten, med bibehållet opinionsläge i huvudstaden.

… Ungdomar. Det ska bli intressant att se utfallet i valet ur ett åldersperspektiv. Jag vågar nästan slå fast att vi kommer att få ett val med rekordavvikelse mellan hur unga röstar och hur äldre röstar. De klassiska betongpartierna har det inte lätt, och även om det alltid råder en rätt stor skillnad mellan hur unga och äldre röstar, så känns det som att vi närmar oss ett läge där gapet kan ha blivit så stort att de traditionella partierna inte kommer att kunna parera det över tiden.

Striden är inte förlorad för de rödgröna. Det råder ingen tvekan om att en stor, stor andel av befolkningen står nära partier på bägge sidorna av det klassiska blockstrecket, samtidigt som vi vet att vi i dag är rörligare än någonsin.

… Det där gör att jag trots läget inte ens är beredd att säga att läget är kört för Piratpartiet. Läget ser tufft ut, men det är inte omöjligt. Och för framtiden är det busenkelt att se stora möjligheter. Vi är trots allt ett parti som närmar oss vårt andra riksdagsval, och vårt första kommunval. Det sistnämnda dessutom fortfarande i under tio procent av landets kommuner. Sett ur det perspektivet har vi kommit extremt långt redan.

Förbannat intressant är alltihop onekligen!

Relaterat: SvD, SvD, DN, Aftonbladet, SvT, SR, GP, GP.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: val, valet, val 2010, val 10, riksdagen, riksdagsval, politik, inrikespolitik, alliansen, regeringen, rödgröna, förtroende, opinion, opinionsundersökningar, mona sahlin, sahlin, fredrik reinfeldt, reinfeldt, statsminister, vänsterpartiet, kristdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, centern, centerpartiet, folkpartiet, sossarna, socialdemokraterna, mp, kd, fp, piratpartiet, pp, sd, sverigedemokraterna

Svenska bloggar om: val, valet, val 2010, val 10, riksdagen, riksdagsval, politik, inrikespolitik, alliansen, regeringen, rödgröna, förtroende, opinion, opinionsundersökningar, mona sahlin, sahlin, fredrik reinfeldt, reinfeldt, statsminister, vänsterpartiet, kristdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, centern, centerpartiet, folkpartiet, sossarna, socialdemokraterna, mp, kd, fp, piratpartiet, pp, sd, sverigedemokraterna

I dag tog jag årets tredje dopp. Det första “riktiga”, där det inte handlade om att i stort sett bara doppa sig, utan faktiskt var ett riktigt bad. Det var skönt, men något kallare än jag hade väntat mig efter den senaste tidens sol och värme, och rapporter från omgivningen.

Samtidigt passade jag på att ånyo dokumentera Svinö, naturreservatet från helvetet. Av en slump, naturligtvis – SÅ stor betydelse tillmäter jag mig inte – såg jag på väg till jobbet dagen efter min förra bloggning, att man höll på med vad som såg ut att vara uppröjande nere på parkeringsplatsen (slumcampinglägret mer eller mindre ända ute i sundet gjorde man förstås inget åt).

Då var det lite svårt att se vad detta innebar, och en snabbtitt senare i veckan gav inte tillfredsställande svar, så i dag fick det bli en lite grundligare “inspektion”.

Det första man måste konstatera är att ansvariga på kommunen inte verkar vara några snillen.

Man har visserligen skrapat över ytan vid parkeringen, och ytan framför/öster om densamma. Nu finns “bara” två homogena högar (se pilar ovan), men…

1. Högarna/skiten är alltså kvar. I den stora högen, den till höger i bilden, syns en satans massa bråte om man granskar den på lite närmare håll (syns nog åtminstone delvis om man zommar i den större bilden som man når genom att klicka på bilden).

2. Bägge högarna är snillrikt placerade just vid varsin stig. Konsekvensen? Jo, om man inte önskar ett parti kombinerad gyttjebrottning och gyttjebad, så måste man göra en rejäl kringgående rörelse för att ta sig djupare in på Svinö, alternativt ta sig därifrån. Den största av de bägge högarna blockerar nu den gångstig som jag vill hävda är den flitigast – normalt, när Svinö inte är gyttje- och soptipp – frekventerade stigen in på Svinö, över huvud taget. Den som promenerar eller springer på Svinö, och önskar springa Svinö runt, måste nu trixa rejält, eller springa över tidernas skräp- och jordhög, och då samtidigt få sig ett rejält gyttjebad.

3. Det KAN ju vara så att man faktiskt bara lämnat kvar högarna temporärt. Det får vi innerligen hoppas, för nu ser där förjävligt ut, fortfarande. Men om man tänkt att högarna ska ligga kvar, så har man tveklöst valt de två absolut sämsta placeringarna.

Pilen som pekar nedåt visar en alternativ plats för särskilt den stora högen, som skulle ha varit dramatiskt mycket bättre. Där skulle den inte ha legat i vägen, och den skulle fortfarande ha varit minst lika lätt att komma åt som på den nuvarande platsen, om kommunen nu tänker sig att flytta högarna.

… Vid en permanent placering finns det en ännu bättre plats, som jag återkommer till senare.

Pilen som pekar åt höger pekar mot parkeringsytans centrum, som jag trodde att jag skulle få med på bild. Där ser det inte roligt ut. Man har alltså skrapat av ytan, men dels är underlaget nu helt värdelöst (stampad jord, skulle man bäst kunna beskriva det som), och dels är det i centrumområdet fullt med veritabla kratrar. Tanken måste bara vara att man ska göra ytterligare insatser, för som det ser ut nu är förbättringen högst marginell.

Erkänn att räcket är ett arketektoniskt konststycke!? Verkligen representativt för Kalmar.

Pilen pekar på den plats borde vara den självklara placeringen av skiten ifall man – groteskt – tänkt sig att permanent lämna kvar högarna. Då borde man förstås placera skiten under bron. Där skulle det dels ligga minimalt i vägen, och dels störa som minst visuellt.

Men förmodligen, och förhoppningsvis, har man tänkt sig att forsla bort skiten, men då kvarstår den fullkomliga gåtan varför man dragit ihop skiten just där den är som mest i vägen. Vanvettigt.

Här ser vi ytan framför/öster om parkeringen. Den ser inget vidare ut. Utanför bild ser den dessutom ännu värre ut. Innan man dumpade astronomiska mängder snö och skit på platsen, så var där visserligen inte en klockren gräsyta, men ytan var åtminstone ängs-/parkliknande. Nu vet i fan vad man ska kalla den.

Men jag kan informera den församlade världspressen om att man på badplatsen har satt upp en sprillans ny livboj (någon sådan har jag aldrig tidigare sett på platsen), tillsammans med en sjuhelvetes hög illröd stolpe, med en fin röd vimpel i toppen. Så de som trotsar gyttje- och skithelvetet och tar sig till Svinös badplats, kommer att kunna bada rekordsäkert. Den som missar bojen eller stolpen behöver iltransport till närmaste optiker.

… Det gäller att prioritera det riktigt viktiga.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: kalmar, kalmar kommun, snö, snöröjning, snödepå, svinö, svinö naturreservat, naturreservat, miljö, campingläger , öland, turism, ölandsbron, bild, foto, bilder, personligt, bad, badplats, gyttja, skräp, skit, strand, strandskydd, hundbad, kalmarsund, östersjön, livboj, livräddning

Svenska bloggar om: kalmar, kalmar kommun, snö, snöröjning, snödepå, svinö, svinö naturreservat, naturreservat, miljö, campingläger , öland, turism, ölandsbron, bild, foto, bilder, personligt, bad, badplats, gyttja, skräp, skit, strand, strandskydd, hundbad, kalmarsund, östersjön, livboj, livräddning

Barometern har i dag en artikel om en av Vänsterpartiets kandidater i kommunvalet i Kalmar, som av något slags nationalistiskt nätverk kallat Kalmargardet (aldrig hört talas om dem innan), i flygblad hängs ut som AFA-aktivist med flera politiskt färgade och, som de beskrivs, tämligen osmakliga attentat på sitt samvete. Jag har ingen som helst aning om hur det står till med skuldfrågan – själv nekar han fullständigt till anklagelserna – och jag vet inte ett smack om vilka som döljer sig bakom Kalmargardet.

Rent generellt är dock min uppfattning att den här sortens spridning av rykten/information är populistisk och skadlig, ovärdig en demokrati och rättsstat, alldeles oavsett hur det står till med sanningshalten, och alldeles oavsett om det som här handlar om politiskt aktiva kandidater till förtroendeposter, eller om det handlar om påstått skyldiga/dömda till det ena eller andra brottet.

Antingen är man dömd i domstol för något, eller så är man det inte, och väl efter avtjänat – eventuellt – straff, har man sonat sitt brott. Det är den enda civiliserade hållningen.

Men visst, också jag inser att den här sortens analogt spridande av uppgifter i dag inte går att tillmäta samma allvar som tidigare. Internet badar i rykten och spridning av det här slaget. På gott och ont. Mest ont. Det centrala är att det, vad man än tycker om det, är omöjligt att stoppa. I ljuset av det blir jag samtidigt inte superupprörd av flygbladet.

Tillbaka till Barometern och artikeln. I artikeltexten citerar Barometern ur flygbladet. Jag citerar Barometerns citat:

“Jag är den Afa-aktivist som planerade och tillsammans med min gode vän N.N. den 7/5 satte en yxa i dörren hos en ung kvinna på grund av hennes åsikter”

Där har Barometern alltså anonymiserat den gode vännens identitet. Gott så, säkert helt i linje med svensk pressetik, och något jag till fullo sympatiserar med, men det blir lite underligt när man klickar på den avbild av flygbladet, i sin helhet, som Barometern lagt upp i direkt anslutning till artikeln.

Där är samma stycke inte blurrat, anonymiserat. Där kan man, i skrivande stund, utläsa den gode vännens namn, för och efternamn, och det är med all säkerhet inte många som delar det namnet i sin helhet, så man får säga att personen i fråga är svårslaget identifierbar.

Så har artikeln nu sett ut under hela lördagen, utan ändring. Kanske har Barometern helt enkelt tänkt sig att det ska vara så, vad vet jag. Men det känns väldigt, väldigt motsägelsefullt i så fall. Vad tjänar då anonymiseringen i texten till?

Och om det är ett misstag att inte blurra avbilden, så känns det väldigt amatörmässigt.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: barometern, barran, kalmar, tidning, morgontidning, dagstidning, gammelmedia, media, massmedia, mediekritik, journalistik, artikel, namn, namnpublicering, utpekande, aktivism, afa, antifascistisk aktion, vänsterpartiet, kalmargardet, nationalism, nationalister, val 2010, val, kandidat, kommunvalet, kommunfullmäktige

Svenska bloggar om: barometern, barran, kalmar, tidning, morgontidning, dagstidning, gammelmedia, media, massmedia, mediekritik, journalistik, artikel, namn, namnpublicering, utpekande, aktivism, afa, antifascistisk aktion, vänsterpartiet, kalmargardet, nationalism, nationalister, val 2010, val, kandidat, kommunvalet, kommunfullmäktige

Det här blir en rätt knepig bloggning. Jag gillar inte riktigt min egen reaktion här. Jag har själv jävligt svårt för gnällande, vilket man absolut kan uppfatta detta som.

Jag är egentligen inte särskilt estetiskt sinnad, och verkligen ingen naturmänniska. Jag är mer en praktiker, lite som en robot. Skulle man få för sig att bygga en nattklubb på tomten utanför min lägenhet så skulle det inte bekomma mig ett smack. Jag bor centralt med allt som kommer med det, och är dessutom jävligt svårstörd.

Men när det kommer till träskhelvetet på Svinö så slår min gnällspikssida till. Det är dessutom obegripligt att det får vara som det är på Svinö, alldeles oavsett hur mycket eller lite det stör mig.

Svinö är ett naturreservat, och ligger dessutom som inte så lite som Kalmars skyltfönster mot Ölandsturisterna. I Sverige är det ofta ett jävla liv om strandskyddet – vilket jag till stor del sympatiserar med – och vi har ett digert regelverk kring byggnationer, där färger och annan utformning ska passa in i samhällsbilden. Ofta är det vansinnigt fånigt.

… Det kan till och med bli ett herrans liv om något så trivialt som en rosa dörr. Läs HÄR och HÄR. För att bara ta ett exempel på dårskapen.

Men på Svinö finns det tydligen inga gränser för vad som plötsligt kan vara helt i sin ordning. På Svinö kombineras i dag en soptipp, ett campingläger och ett skrotupplag. Om man tar sig en liten promenad i området så tror man att man teleporterats till någon slumförort till någon mångmiljonstad i någon fattig del av världen. Det ser helt enkelt förjävligt ut, och är alltså dessutom obegripligt även utifrån andra aspekter.

… Svinö är ett naturreservat.

… Svinö är Kalmars skyltfönster för hundratusentals (miljontals?) turister som färdas över Ölandsbron.

… Svinö ligger som namnet antyder, precis vid havet.

… Och där kaoset är som störst ligger egentligen ett hundbad.

Men snö och ölandsbroreparationer motiverar tydligen vad som helst. Helvetet på Svinö har nämligen två orsaker:

… Att man som vanligt reparerar Ölandsbron (den här gången ska man tydligen vara klara julen 2011, men om jag inte missminner mig så skulle då något annat ta över och pågå till 2013).

… Och att Kalmar kommuns enda plats för dumpande av snö är parkeringsplatsen på Svinö. Varför platsen blivit just den, kan ju någon gärna förklara för mig. Jag är som sagt ingen naturmänniska, men människor i min omgivning som både kompetensmässigt och emotionellt är att lita på i de här sammanhangen, beskriver det som en miljömässig gåta att man dumpar snö precis intill Kalmarsund. När kommunen skulle snöröja Fredriksskans (till det obegripliga priset 300.000 kr – som dessutom inte skulle ingå i det Kalmar FF betalar för att få spela på planen) så fick ju inte snön puttas ut i vattnet, trots att den förstås var exceptionellt ren, men på Svinö är det samtidigt ok att dumpa astronomiska mängder snö med allsköns innehåll (AV MILJÖSKÄL). Spännande.

I dag tog jag mig en promenad i slummen. Här följer mitt bilddokument från denna “upplevelse”…

Här ser vi bägge orsakerna till helvetet. Parkeringen ser ut som kriget, och minst 90 % av den kan i dag helt enkelt inte brukar. Längst bort i bild ser vi Byggcamp Ölandsbron.

Så här trevligt ser det fortfarande ut på själva badplatsen.

Här får man en tydlig bild av hur nära vattnet camping- och materiallägret ligger. Förklara gärna för mig varför personalen som jobbar vid bron måste bo så nära sin arbetsplats. Andra människor pendlar till sina jobb, men här ska man tydligen ha husvagnen placerad så att man kan ta ett morgondopp i Kalmarsund bara genom att hoppa ut genom husvagnsdörren.

Egentligen nästan samma sak med materialet. Måste det vara placerat SÅ nära bron/arbetsplatsen?

Ja jag känner mig verkligen jävligt välkommen. Eller inte.

Menar kommunen verkligen att hundbadet är att betrakta som brukbart i dag?

Visst ser det inbjudande ut, så säg…

Det här skåpet tyckte jag såg lite roligt ut, mitt i allt elände.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: kalmar, kalmar kommun, snö, snöröjning, snödepå, svinö, svinö naturreservat, naturreservat, miljö, bygge, arbetsplats, byggarbetsplats, vägbygge, renovering, reparation, öland, turism, ölandsbron, bild, foto, bilder, personligt, strand, strandskydd, hundbad, kalmarsund, östersjön, regler

Svenska bloggar om: kalmar, kalmar kommun, snö, snöröjning, snödepå, svinö, svinö naturreservat, naturreservat, miljö, bygge, arbetsplats, byggarbetsplats, vägbygge, renovering, reparation, öland, turism, ölandsbron, bild, foto, bilder, personligt, strand, strandskydd, hundbad, kalmarsund, östersjön, regler