Det är alltid i de här sammanhangen lika bra att börja med det självklara, så att diverse stollepellar åtminstone får svårare att klassa mig som terroristkramare, eller vad det nu kan handla om för epitet. Kritiserar man Israel så är floran av knasigheter som kan förväntas komma flygande, diger. Men, alltså:

… De palestinska bombningarna av Israel är oacceptabla, särskilt som de mer eller mindre uteslutande drabbar civila (om än hittills i princip helt i form av infrastruktur).

Sedan kan man förstå grunden till att bombningarna (ett inte helt optimalt ordval) sker, men de är likväl ur alla perspektiv oacceptabla. De är oacceptabla eftersom de drabbar civila människor, och de är oacceptabla för att de är helt kontraproduktiva. De kan aldrig leda till, eller bidra till, något som helst positivt, för någondera part i konflikten.

Däremot är palestiniernas rätt till väpnat motstånd mot Israel – den illegala ockupationsmakten Israel – fullkomligt glasklar. Men precis som det för Israel gäller att rikta sitt försvar mot de palestinier som står för våldshandlingarna, så gäller det för palestinierna att rikta sitt motstånd mot staten Israel, mot dess militär, inte mot civila.

Man bör dock hela tiden betänka att den palestinska floran av tänkbara vägar till motstånd – sitt legitima motstånd – är högst begränsat, och man bör betänka att grundproblemet – det i stort sett enda problemet – är den israeliska ockupationen, som dessutom sker i form av formidabelt terroriserande av hela den palestinska befolkningen, särskilt de civila.

Jag må förvisso, som sagt, skriva under på att den palestinska raketbeskjutningen av Israel inte kan bära frukt, ur något perspektiv, men samtidigt återstår för oss – även för mig, men särskilt för de som ohämmat ställer sig på Israels sida och närmast förbehållslöst slår fast dess rätt att agera som de gör – att formulera HUR vi menar att palestinierna någonsin ska kunna få sin rätt tillgodosedd. Särskilt om vi – vilket vi förhoppningsvis alla gör – erkänner palestiniernas rätt till en egen stat, erkänner att den israeliska ockupationen är olaglig, och erkänner att grunden till en palestinsk stat måste utgå från 1967 års gränser. Vi fördömer palestiniernas förtvivlade försök till motstånd, men säg samtidigt att palestinierna helt lade ned sitt väpnade motstånd, skulle det då någonsin kunna bli tal om ett bildande av en rättvis palestinsk stat? I ett tillstånd av fred, lugn och trygghet – för Israel och för det israeliska folket – vad skulle det då finnas för anledning för Israel att lämna ifrån sig de ockuperade områdena och aktivt bidra till bildandet av ett fritt Palestina?

Det är synnerligen naivt att tro att Israel frivilligt kommer att släppa Västbanken och östra Jerusalem, öppna upp Gazaremsan och medge någon form av helhetslösning för kommunikationen och sammanhållningen mellan de palestinska områdena, så att man kan nå något som kan kallas en sammanhållen och fungerande statsbildning. Det finns egentligen bara två vägar till den självklara utvecklingen; att Israel av säkerhetsskäl finner det nödvändigt att gå med på detta, eller att Israel av politiska – utrikespolitiska – skäl, upplever detta som nödvändigt. Säkerhetsmässigt kommer rimligen aldrig palestinierna att kunna utgöra ett tillräckligt stort hot för Israel, för att Israel ska dra den slutsatsen. Således återstår egentligen bara en framkomlig (?) väg, att vi i omvärlden sätter sådan press på Israel att de helt enkelt tvingas ge palestinierna sin självklara rätt.

Vägen dit är inte heller enkel, milt uttryckt. Inte ens vi själva, Sverige, klarar ju att vara tillnärmelsevis så tydliga som vi borde vara gentemot Israel. Och då ska vi inte tala om USA eller stora delar av västvärlden i övrigt.

… Möjligen kan Obamas övertagande av presidentposten leda till en öppning. Det vet jag verkligen inte, och egentligen har jag inte sett tillstymmelse till tecken i någondera riktningen. Men likväl är det vårt hopp, kanske vårt enda hopp.

SvD:s Bitte Hammargren sammanfattar det så oerhört motsägelsefulla i hela “vår” hantering den palestinska frågan, på ett träffande och ganska heltäckande sätt:

“Samtidigt som Hamas är en stor del av problemet i konflikten – men märk väl en rörelse som är född under ockupation – finns det ingen hållbar lösning som inte inkluderar Hamas, som vann valet 2006 under parollen “Reform och förändring” (i ett val som Bushadministrationen pressade fram, mot Fatahs önskan).”

Det är inte nog med att vi “vi” aldrig ens snuddat vid att godta palestiniernas demokratiska val, utan dessutom är det också “vi” själva som har drivit fram det. Och nu försöker “vi” lägga hela skulden på det. Fantastiskt!

Nu i dag har alltså Israel “svarat” (ja jävlar, det kan man kalla SVAR – och då är det ändå sannolikt inte ens nära hela svaret) på de palestinska raketbeskjutningarna, genom att med stridsflyg massivt attackera olika delar av Gazaremsan och döda en stor mängd palestinier.

… Som svar på raketbeskjutningar som hittills (sedan den brutna vapenvilan) – lyckligtvis – inte ens lett till ett enda dödsoffer (jo, i dag tydligen – efter Israels “svar”).

Man talar ofta om proportionalitet i de här sammanhangen. Ordet proportionalitet finns sannolikt inte ens med i den israeliska militärens ordböcker. Israel har aldrig över huvud taget snuddat vid att använda proportionerligt våld som vedergällning eller som metod för att säkerställa (kul) sin säkerhet.

Om man vill fundera lite över detta med proportionalitet, så kan man lämpligen kika lite på siffrorna här intill. De kommer från den ISRAELISKA människorättsgruppen B’tselem, och visar på dödsoffer i konflikten från slutet av september 2000, till och med utgången av november i år.

Jag har adderat lite, för att åskådliggöra det hela en aning…

* Palestinier dödade av israeler: 4.897 st

* Israeler dödade av palestinier: 1.062 st

I en konflikt där Israel vill utmåla sig som den utsatta parten, som mer eller mindre helt beror på den ena partens olagliga ockupation, och där alla former av lösningar och förutsättningar ligger i händerna på den ockuperande och säkerhetsfokuserande parten, går det alltså 4,61 dödsoffer på den svaga och ockuperade sidan, på varje dödsoffer på den sida som säger sig vara den utsatta och i behov av säkerhet, och som därutöver är den olagliga ockupanten och folkrättsförbrytaren.

… Dessutom kan naturligtvis inte ockupationens och konfliktens konsekvenser mätas i enbart direkta dödsoffer. Mäter vi det utifrån annat, såsom levnadsstandard, trygghet, frihet, och så vidare, så blir naturligtvis ojämvikten än mer uppenbar.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur någon kan försvara Israels förbrytarpolitik. Det talas ofta om Israel som den enda demokratin i området. Riktigt vart man vill komma med det är det svårt att förstå. För mig blir den omständigheten bara försvårande. Det faktum att Israel är en i stort sett fungerande och fullvärdig demokrati, innebör ju faktiskt att den israeliska befolkningen – de oskyldiga civila – har full möjlighet att med sina röster förändra sakers tillstånd. Redan så snart som i februari kan det israeliska folket med sina röster välja något annat än olaglig ockupation, apartheidpolitik och folkrättsbrott. Den möjligheten  har samma oskyldiga civilbefolkning på den palestinska sidan bara delvis. De valde förvisso Hamas i sitt senaste fria val (då var ett olämpligt val förkastligt och skäl nog till isolering av palestiniernas styre, men när israelerna gör olämpliga val leder det inte till några fördömanden eller något isolerande från omvärldens sida), men dels förslog inte alternativet direkt (med ett korrumperat och av omvärlden förlöjligat och bakbundet Fatah som enda egentliga alternativet), och dels måste man sätta saker och ting i sitt sammanhang. Palestinierna har en ny demokrati (i den mån vi ens i dag kan tala om en palestinsk demokrati längre) och ett samhälle i civilt och politiskt kaos. Israel å sin sida, är numera en mogen och erfaren demokrati, i ett välordnat och fungerande samhälls, såväl civilt som politiskt.

… Med Israels delvis demokratiska särställning i regionen, kommer naturligtvis också större krav. Krav på att göra mogna och acceptabla val (de kraven såg “vi” ju oss t.o.m. ha anledning och rätt att ställa vid palestiniernas val, trots de uppenbara skillnaderna). Så länge man inte förmår att leva upp till det så är det knappast meriterande att vara “regionens enda demokrati”, som det många gånger heter.

Israels “svar” i dag, är sinnessjukt och ska och kan bara fördömas.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, DN, DN, DN, DN, Dagen, DB, VG, VG.

Bloggat: Jinge, John Johansson, My dad read Kirkegaard, annarkia, Scaber Nestor, Svensson, Radar, Röda Malmö, Fredrik Axelsson, Tubbo’s.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,