Sanslös bloggningslucka. Tappade dels kraften efter det intensiva bloggandet kring valet, och dels är detta en period då jag som lärare har en massa annat att stå i. Tillsammans orsakade det en lååång tystnad, som nu bryts. I’m back!

Det finns massor att reflektera kring i efterdyningarna till valet i söndags. Så mycket att jag inte vet om jag här kommer att få med allt jag tänkt få med. Men jag kör, så får vi se var det slutar…

En reflektion rör att de partier som varit mest stenåldersmässiga i sina nomineringar också är de som har straffats hårdast. Med stenåldersmässiga nomineringar avser jag kandidaternas energi, plattform och bakgrund, lite flummigt. Det handlar inte om ålder, men inte heller inte inte om ålder. Varken i meningen att det alltid är rätt eller piggt att nominera unga kandidater, eller att det alltid är fel eller grått att nominera äldre sådana. Det handlar om mixen.

Därför kunde det förstås vara en framgångsfaktor av Kristdemokraterna att nominera Alf Svensson, lite snyggt placerad på nionde plats. Han är ur ett kortsiktigt kristdemokratiskt valresultatsperspektiv aldrig fel. Aldrig någonsin. Dock är han naturligtvis långsiktigt fel – OM partiet vill utveckla sig, OM partiet långsiktigt vill överleva – men samtidigt hade naturligtvis Kristdemokraterna över huvud taget inte fått någon representation i Europaparlamentet den här gången om det inte vore för Affe. Nu fixade de ett mandat med nöd och näppe, och i all den här sörjan ryms förstås hela partiets monumentala problem (för oss andra möjlighet). Affe krävs för att partiet fortfarande ska kunna klara de spärrar som krävs i respektive val, men samtidigt kväver han förstås all utveckling. Fast utveckling och utveckling. Affe har ju den här gången inte direkty ställts mot något monstruöst motstånd. Milt uttryckt. Ella Bohlin saknar bred plattform (inom partiet är den säkert tillräcklig, men på bredden räcker den inte långt – hur många vet vem hon är?), hon saknar i stort sett erfarenhet från rikspolitiken, hon var i valrörelsen den toppkandidat som var tydligast FÖR integritets- och frihetsinskränkningar, och hon är kreationist. År 2009 har alltså Kristdemokraterna en toppkandidat som sagt följande:

“Jag är kreationist. Men jag tycker inte att skolorna helt ska svänga om och ersätta Darwins lära med bibeln. Men jag tycker att man ska presentera båda förklaringarna utan att ta ställning för vilken av dessa läror som är korrekt. [...] Jag anser att Darwins teori inte är tillräckligt underbyggd för att kunna säga att det är en lära. För säger man att det är en lära, då är det ju mera eller mindre sanningen. [...] Men om du tar gravitationsläran, det handlar ju om naturlagar, det är inte så motsägelsebart som Darwins teori är. Jag anser att Darwins lära inte har lika starka belägg som gravitationsteorin har. [...] Jag tycker kreationismen är minst lika intressant som Darwins teori.”

Jesus! Och det här är bara en droppe i havet, både sett til den här intervjun och till vad mer som hur lätt som helst går att hitta. Det är snällt, mycket snällt, att klassa nomineringen av Ella Bohlin som stenåldersmässig. Om Ella Bohlin är tänkt som Kristdemokraternas framtid, ja då kommer haveriet att inträffa mycket, mycket snabbare än ens jag vågat hoppas på. Om de nu inte mäktade med mer än drygt fyra procent, med Alf Svensson som lokomotiv, HUR ska de då ens ha en chans att klara riksdagsspärren nästa höst? Vad ska de gå fram med för politik som kan åstadkomma det? Vilka kandidater ska de nominera som kan boosta partiet? En gåta. En total gåta!

Med detta vill jag ha sagt att Alf Svensson förvisso är mossig, men att Ella Bohlin trots sin ålder är ännu mycket mossigare, och att Alf Svensson går utanför ramen för sådana här bedömningar. Han är en institution i sig själv. Kristdemokraternas valresultat var visserligen lågt, men sett i ljuset av verkligheten en formidabel succé.

**************

Ett annat parti som det är intressant att diskutera kring är Vänsterpartiet. Så här såg toppen av deras valsedel ut:

1. Eva-Britt Svensson, Kronoberg, Kanslisekreterare
2. Hanna Löfqvist, Stockholm stad, Politisk sekreterare
3. Mikael Gustafsson, Stockholm län, Trafik o klimatpolitiker
4. Berivan Öngörur, Stockholm län, Internationell sekreterare
5. Erik Berg, Göteborg, Arkitekt
6. Mussie Ephrem, Örebro län, Statsvetare
7. Jöran Fagerlund, Göteborg, Grafisk formgivare
8. Lena Olsson, Dalarna, Vårdbiträde
9. Per Andersson, Göteborg, Metallarbetare
10. Monalisa Norrman, Jämtland, Socionom

Herregud! Och så där bara fortsätter det. Vad ÄR det för nomineringar!?!? Jag vill hävda att jag har ett sjuhelvetes intresse för politik och samhällsfrågor, och att jag konsumerar extremt mycket nyheter och liknande, men jag har ALDRIG hört talas om Vänsterpartiets kandidater. Med två undantag inte om NÅGON. Och de två undantagen förslår verkligen inte. Toppnamnet Eva-Britt Svensson hade jag lite vagt hört namnet på innan valrörelsen, och i valrörslen blev man ju tyvärr varse henne desto mer. Mycket mer kan man som väljare inte skrämmas bort än av Eva-Britt Svensson. Hon var komplett värdelös i varenda debatt, och i SvT:s valvaka framstod hon mer eller mindre som ett ufo. Hon var alltså Vänsterpartiets toppkandidat, och kommer också att bli den som får besätta partiets enda mandat. Rena skräcken, och en gåta hur ett av våra etablerade partier kan ha ett toppnamn som jag innan valrörelsen knappt hört talas om.

Den andra kandidaten på Vänsterpartiets lista som jag tidigare hört talas om, är nummer 28, “Jacqueline Dovblom, Kalmar län, Socionom”. Men, henne hade jag inte hört talas om i rollen som politiker, utan bara i yrkesrollen, så egentligen fanns det på Vänsterpartiets lista EN enda person som jag – mycket vagt – hört talas om som politiker. Det är rena chocken. Visst, Vänsterpartiet ogillar ju detta med personröster, så på det sättet är det förstås logiskt att de för fram en lista med namn som är tokanonyma. Men för jösse namn, vi skriver år 2009! Personröstandet har slagit igenom, och även om det inte hade gjort det så är det förstås viktigt för ett parti att ha kandidater som väljarna kan personifiera sig med och känner till.

Nu fick Vänsterpartiet blott dryga fem procent och mer än halverades, och som ett brev på posten sitter de nu och gnyr om att deras väljare inte går och röstar i europaparlamentsvalen. Det där köper jag inte för fem öre. Jag vet förstås att det är i områden och bland grupper där exempelvis Vänsterpartiet är som starkast, som vi har det lägsta valdeltagandet, men hur kunde då Junilistan 2004 nå hela 14 procent? Och har det ökade valdeltagandet vid det här valet bara hamnat i grupper där de borgerliga partierna dominerar? Hur förklarar man i så fall Moderaternas katastrofval? Enligt den vänsterpartistiska logiken röstar tydligen inte de som är emot EU – de fjorton procenten som röstade på Junilistan gick tydligen upp i rök, eller vad menar Vänsterpartiet att de röstade på i år? – men samtidigt röstar ju i så fall tydligen inte heller de mest EU-vänliga väljarna, med tanke på att Moderaterna trots ökat valdeltagande knappt ökade från sin katastrofnotering från 2004. Jovisst, Piratpartiet tog nu drygt sju procent, och Miljöpartiet gick fram rejält, men det täcker inte luckorna på långa vägar. Vänsterpartiet saknar självinsikt. Totalt.

Dessutom börjar det tydligen också knorras över Lars Ohly inom partiet. Det är förvisso inte en dag för tidigt, men skälen och tidpunkten är svårslaget ologiska. Det är ju knappast Ohly som drivit igenom nomineringarna till europaparlamentsvalet. Och valet att envisas med sitt nej till EU kan verkligen inte Ohly ensamt lastas för. Som partiledare är hans betydelse dessutom begränsad i ett val som detta. Här och där ser jag att till och med Ohlys kommunistiska förflutna dras upp, men om det skulle vara ett skäl till att byta ut honom så borde han naturligtvis ha bytts ut för flera, flera år sedan (och ja, det borde han – att så sent som han gjorde, kalla sig leninist, det är svårsmält). Nu är ju den frågan helt stendöd, så vad det i dag har för betydelse övergår helt mitt förstånd.

Men så här är det hela tiden med Vänsterpartiet. Allt sker för sent. Efter alla andra. Och på fel sätt. Ohly borde ha bytts ut för åratal sedan (aldrig ens valts), och partiets nej till EU är sedan länge helt överspelat och bara en belastning.

Och även det, partiets envetna nej till EU, hörs det nu också rörster som menar att man borde ompröva. Ja ni ser ju. allt sker med kniven mot strupen, allt sker för sent. Miljöpartiet genomförde sin förändring på ett värdigt och självständigt sätt. Om Vänsterpartiet nu plötsligt bestämmer sig för att skrota utträdeskravet så kommer de inte att kunna tillgodoräkna sig några pluspoäng alls. Vem kan ta det seriöst? Tvärtom kommer detbara att skada partiet, förstärka stämpeln av Vänsterpartiet som ett parti som inte gör självständiga val av egen fri vilja. Det är lätt att skylla sitt dåliga valresultat på att de EU-kritiska väljarna inte går och röstar (vilket de som sagt gör i mycket högre utsträckning än partiet påstår), men samtidigt måste man faktiskt erbjuda väljarna något som de vill ha. Vänsterpartiet har med sin nomineringspolitik och hela sin hantering av valet och valrörelsen sänt ut den tydliga signalen att valet till Europaparlamentet inte är något viktigt, inte är något Vänsterpartiet bryr sig om. Tacka fan för att väljare då stannar hemma. Miljöpartiet kräver visserligen numera inte svenskt utträde ur unionen, men har ändå en inställning till EU som ligger väldigt nära Vänsterpartiets. Trots det har de varit pigga, nominerat piggt och tungt och valt att se möjligheter i stället för problem. Det belönades av väljarna. Oerhört enkelt.

**************

Ett annat parti med extrema identitetsproblem, och ett hysteriskt uselt valresultat, är Socialdemokraterna. De har visserligen nominerat lite, lite piggare (främst sett till kandidaternas plattformar) än Vänsterpartiet, men samtidigt hade de, trots att de som parti är extremt EU-positiva, på valbar plats (topp fem) hela TVÅ (minst, har inte stenkoll på alla deras kandidater) EU-kritiker. Vad fan sänder det ut för signaler till väljarna? Är Socialdemokraterna positiva eller negativa till EU? Rena schizofrenin. Somliga skulle säkert kalla det lyhört. Att partiet tar till sig att många av deras väljare (garanterat mycket färre än tidigare, och än man lätt kan tro) är negativa till EU-medlemskapet. Jag säger tvärtom. Någonstans måste man sätta ner foten, våga visa vägen, våga leda. Socialdemokraterna ville äta äpplet men ändå ha det kvar. Dessutom är Marita Ulvskog inte bara ett problem utifrån att hon är EU-skeptisk. Utöver det är hon helt värdelös på att argumentera och förklara, låter tråkigare än en gråsten, och är dessutom tydligt deporterad till Europaparlamentet. En klassisk landshövdingsdeportering i modern tappning. Tidigare blev alla ulvskogare deporterade till att bli landshövdingar, som tack för lång och trogen tjänst och för att bli av med dem och lite få dem att hålla sig lugna i periferin. Numera finns det ytterligare en nivå – Europaparlamentet – dit man kan skicka det övre skiktet av de som måste deporteras. Med Ulvskogs meritlista och status inom rörelsen (som EU-kritiker och norrlänning måste hon behandlas snyggt) kunde hon inte sidsteppas hur som helst, och landshövdingsutnämningarna har ju Socialdemokraterna i dag inget inflytande över. Då deporterar man henne i Europaparlamentet. Logiskt men rena katastrofen.

Nu blev resultatet historiskt låga dryga 24 %. Socialdemokraterna tappar därmed 0,15 procentenheter jämfört med valet 2004, trots ett markant högre valdeltagande (vilket “alltid” ska gynna partier som Socialdemokraterna). Det är lite som med Vänsterpartiet, exceptionellt och symptomatiskt. Visar man inte att man bryr sig om valet opch Europaparlamentet, ja då lyckas man inte engagera väljarna. Då stannar de hemma eller röstar på något annat. Socialdemokraterna har visserligen några intressanta och pigga namn på sin valsedel, exempelvis “Hillevi Larsson, Riksdagsledamot, 35 år, Malmö”“Ardalan Shekarabi, Jurist, 31 år, Nacka” och , på platserna sju och åtta. Men de drunknar förstås i en valrörelse och på en valsedel, som toppas av Marita Ulvskog och som har två EU-skeptiker på topp fem. Det kan aldrig ge avtryck i valresultatet.

Som väntat kastas nu skiten där det är som enklast att kasta den, på Mona Sahlin. Och Mona ska ha skit. Massor med skit. För att hon är otydlig i somliga frågor, för att hon trots att hon ofta säger bra och genomtänkta saker ändå inte kan låta engagerad och pigg, för att hon tyckte att valresultatet var bra, och så vidare. Men om vi bortser från det sista, beskrivningen – den helt sinnessjuka berskrivningen – av valresultatet, så saknas det koppling till det här valet. I stort sett. Och en del av otydligheten är ju tvärtom andras fel. Som detta med samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som ju först var tänkt att bara vara med Miljöpartiet. Det måste andra inom partiet och andra delar av rörelsen ta på sig. Mona gick ut och var tydlig – ovanligt tydlig – och hon gick ut med helt rätt strategi (betongmänniskorna som sedan tvingade henne att plocka in Vänsterpartiet bör sitta rätt nervösa nu), men tvingades ändra sig. Sedan dess är allt en salig röra. Vilken politik kommer gälla? Hur ska man komma överens? Hur ska man hantera eventuellt nya riksdagspartier, som exempelvis Sverigedemokraterna (med Vänsterpartiet elimineras ju möjligheterna till en blocköverskridande lösning)? Och så vidare.

Mona är ingen dröm som partiledare, men hur ser alternativen ut? Jag kan inte komma på mer än ett enda namn som ens teoretiskt skulle kunna göra skillnad, kunna lyfta partiet. Det namnet är Margot Wallström, men VAD tyder på att hon skulle ta uppdraget? Förmodligen ingenting. Dessutom är tiden extremt knapp. Det går liksom inte att byta partiledare i februari nästa år.

… Jämtin? Hehe, ja hon lyckas ju verkligen strålande i Stockholm. Eller inte.

… En man? Sluta skoja med mig!

**************

Leijonborg avgår. Inget konstigt med det. Snarare en lite underlig lösning att efter att ha lämnat ifrån sig partiledarposten, fortsätta som minister, och det med sin efterträdare och f.d. underhuggare som chef. Som att be om att hamna i total anonymitet. Annars har Leijonborg förstås betytt väldigt, väldigt mycket för Folkpartiet. Mycket av det han kom att genomföra och personifiera tycker jag väldigt illa om, men utan partiets nya politik i invandrings- och skolfrågorna hade de fått mycket svårt att överleva som riksdagsparti.

… Ser att somliga spekulerar kring att Leijonborgs efterträdare kan bli Carl B Hamilton. Verkar helt och hållet vara spekulationer, men det är ändå lite intressant. I så fall ser vi ännu en extremtråkig rekrytering. Tråkig, intetsägande, grå, äldre man. Säkert jättekompetent, men vem går igång på Carl B Hamilton? Och hur ska han få massmedialt genomslag?

**************

Efter valet har det snurrats en del om att en hel del av de som röstade på Piratpartiet, enligt SvT:s Valu annars skulle ha röstat på Sverigedemokraterna. Jag vägrar tro att det skulle handla om något större antal, men självklart man man säga att Piratpartiet räddade oss från att få in Sverigedemokraterna i Europaparlamentet. Dels skulle förstås tillräckligt många som nu röstade på Piratpartiet annars ha röstat på Sverigedemokraterna, men dessutom skulle naturligtvis Sverigedemokraterna utan Piratpartiet ha fått mycket större genomslag i valrörelsen. Den sortens kopplingar känns både trevligare och mer relevanta än taffliga försök att försöka smeta på Piratpartiet att ha högerextrema sympatisörer.

Vad detta betyder för nästa års val och valrörelse? Tjaa, detta påverkas av samma frågetecken som omgärdar Piratpartiet även i stort. Om gammelpartierna lär sig något av det här valet och ändrar sin politik så kommer det att bli extremt svårt för Piratpartiet i riksdagsvalet, och då kommer säkert större utrymme att finnas för Sverigedemokraterna. Men samtidigt tyder allt på att målet mot killarna bakom Pirate Bay kommer att vara synnerligen levande även i september nästa år, plus att vi har Telekompaketet och Datalagringsdirektivet som säkert också kommer att vara levande frågor också då. Dessutom kan vi säkert räkna med att herr Pontén och hans maffiapolare kommer att hitta på lite av varje under det dryga år som återstår, så jag finner det inte det minsta osannolikt att Piratpartiet kan få genomslag också i det valet.

… Och i så fall bidra till att rädda oss från Sverigedemokraterna i riksdagen, OCH kanske själva ta plats där. Vad som vore problemet med det har jag jävligt svårt att förstå.

**************

Avslutningsvis blir det intressant att se hur Moderaterna hanterar sitt valresultat. Reinfeldt och Sahlin verkar ju drabbade av ungefär samma sjuka. Reinfeldt visserligen i något mindre utsträckning. Trots allt är ju deras valresultat ur ett historiskt perspektiv klart mer lättsmält än sossarnas, men samtidigt måste Moderatarna som vårt mest uttalade EU-vänliga parti egentligen prestera bättre i europaparlamentsvalen än i riksdagsvalen, för att det ska vara ok. Nu gick det lite bättre än 2004, men mycket sämre än 2006, och sett till hur många moderater lät bara någon vecka innan valet – där det drömdes om klart över 30 procent och att bli största parti – så är förstås resultatet en katastrof. Moderaterna är dessutom regeringsbärande och har vunnit extremt mycket på krishanteringen. Det kan snabbt visa sig slå tillbaka mot dem, men än så länge har det – något oväntat – nästan bara inneburit pluspoäng, och hur det då kan sluta så illa som valet nu gjorde, det borde Reinfeldt och hans strateger ligga och grubbla något vansinnigt över.

En förklaring är garanterat av samma karaktär som för så många andra av partierna: nomineringsförfarandet. Hökmark? Hallå! En skittråkig, butter, äldre gammelmoderat. Jag förstår över huvud taget inte vilka man hoppats skulle rösta på Moderaterna med honom som toppnamn. Hökmark får t.o.m. sägas vara en värre nominering än självaste Bosse Lundgren skulle ha varit. Lundgren har ju ändå hunnit hyfsa till sitt rykte lite och skaffa sig en ny plattform. Hökmark måste de absolut flesta fortfarande förknippa med Moderaterna som partiet var tidigare.

**************

Allt det här, och diverse annat som jag inte snuddat vid, borgar för en sanslös valrörelse nästa år. Det är helt galet många osäkerhetsfaktorer. Själv hoppas jag mest av allt på att den satans blocklåsningen sprängs sönder och samman. Sker det som en konsekvens av att Piratpartiet blir vågmästare så vore det rena drömmen. Sker det för att Sverigedemokraterna blir vågmästare så vore det extremt olyckligt, men en liten positiv bieffekt av allt det negativa.

… Och en bunt befintliga riksdagspartier får det jääävligt svettigt.

Bloggat/läsvärt: Ravenna, Varför inte?, Varför inte?, Opassande, Erlandsson, Projo.

Relaterat: Dagen, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: politik, personligt, inrikespolitik, utrikespolitik, eu, europaparlamentet, val, rösta, valresultat, analys, personröst, personkryss, kandidat, valsedel, europaparlamentsvalet, eu-valet, piratpartiet

Svenska bloggar om: politik, personligt, inrikespolitik, utrikespolitik, eu, europaparlamentet, val, rösta, valresultat, analys, personröst, personkryss, kandidat, valsedel, europaparlamentsvalet, eu-valet, piratpartiet