Det blir allt mer uppenbart att Socialdemokraternas problem och otakt med tiden, är av abnorma mått. Håkan Juholt var en hårsmån från att bli Socialdemokraternas partisekreterare. Jag har en gång blivit guidad av honom i Riksdagen, och tyckte då att han var fantastisk. Det har jag visserligen sedan länge insett att han inte är, men det är först nu jag inser att han är direkt farlig. Lokalblaskan Östran hade för några dagar sedan en intervju med honom. Den är rena skräckläsningen.

Men först en annan grej:

“Valdeltagandet i valet till Europaparlamentet låg på 43,8 procent i Sverige, en förbättring med 6,7 procent jämfört med 2004.”

Så gott som hela Mediesverige har äntligen lärt sig att hålla isär procent och procentenheter, men på Östran befinner man sig tydligen fortfarande på stenåldersnivå. Dessutom verkar de inte ens kunna läsa innantill.

… Valdeltagandet var 43,8 procent, hävdar artikeln. Nej, det var det inte. Det var 45,53 %.

… Östran hävdar att valdeltagandet ökat med 6,7 %, och menar då garanterat egentligen med 6,7 procentenheter (men egentligen var ökningen 7,68 procentenheter). Det innebär att de menar att valdeltagandet 2004 var 37,1%. Det var det inte. Det var 37,85 %.

… Om man använder Östrans siffror så var ökningen i år 18,06 %, jämfört med valet 2004 (inte 6,7 %, som de skriver).

… Om man räknar med de riktiga siffrorna så var samma ökning 20,29 % (inte 6,7 %, som Östran skriver).

Hur jävla svårt kan det egentligen vara?

Det skadar inte att släppa greppet om procentbegreppet, och i stället tala konkreta siffror.

… I europaparlamentsvalet 2004 röstade 2.584.464 personer.

… I europaparlamentsvalet 2009 röstade 3.227.561 personer.

… Det betyder att den lite abstrakta ökningen med 7,68 procentenheter – som ju inte låter superdupermycket – i konkreta siffror betyder att hela 643.097 fler personer röstade nu i juni, än i motsvarande val 2004.

… DET är FLER än det totala antalet röstberättigade (625.813) i hela Stockholms kommun.

… Från ett val till ett annat har vi alltså fått mer än en hel extra huvudstad att pallra sig till vallokalerna. Jag vägra se det som en liten obetydlig ökning. Det är en remarkabel ökning!

Men det här, det är rena katastrofen enligt riksdagsledamot Håkan Juholt. Sedan han kritiserats för sina uttalanden i intervjun har Juholt visserligen försökt få det till att han där talar om andra länder än Sverige, men samtidigt kopplar han i intervjun tydligt det han säger till specifika svenska omständigheter:

“Vid valet 2004 kom Junilistan in i Europaparlamentet, i år var det Piratpartiets tur. Det menar Juholt är ett bevis för hur lättvindigt svenska folket tar på valet.

- Det är partier som aldrig skulle ha en chans att komma in i riksdagen. Junilistan är ett rent missnöjesparti och Piratpartiet tycker att det är okej att stjäla det någon annan äger. Det är väldigt många som inte tar det här valet på allvar.“

Suck och stön. Så mycket dumhet i tre meningar. Nästan imponerande. Först detta med Piratpartiets inställning till stölder. Juholt faller i idiotgropen. Man kan inte stjäla något med mindre än att någon annan har blivit av med något. Det är helt i sin ordning, om än obegåvat, att vara emot fildelning av upphovsrättsskyddat (en upphovsrätt som dessutom måste förändras) material, men då måste man bygga det på andra grunder än att kalla fildelningen för något den inte är, stöld. Vi kan ta ett fiktivt exempel formulerat utifrån en icke-digital verklighet. Säg att jag någon gång, exempelvis 1984, vid ett besök i en bokhandel, med en analog kamera hade fotograferat av ett par sidor ur en bok. Ingen hade då ens tänkt tanken att kalla det stöld. Lika lite är det år 2009 stöld att duplicera något som kan digitaliseras.

Sedan detta med att väljarna enligt Juholt inte skulle ta europaparlamentsvalen på allvar. Låt mig säga så här; han har garanterat inte rört sig särskilt flitigt i de digitala miljöerna. Är det några väljare som det här valet har varit engagerade så är det Piratpartiets. Juholt må ogilla grunden för detta engagemang, men det är knappast varken hans, min eller någon annans uppgift att recensera det. I vår demokrati och rösträtt ligger förstås att vi själva fritt definierar vad vi tycker är viktigt, vad vi finner engagerande, hur vi gör våra val.

… Utöver allt nytt, för Juholt förmodligen svårbegripligt engagemang i den digitala världen, så känner jag till flera exempel på klassiskt engagemang i den anda som människor som Juholt föredrar och kan identifiera sig med. Jag känner till en kille som efter knappt någon sömn ägnade valdagen åt att täcka en hel kommuns alla vallokaler, runtskjutsad av sin mamma – som tydligen passade på att sova lite vid varje pitstop – eftersom han själv saknade körkor. Och jag känner till en annan kille som mer eller mindre helt på egen hand drev Piratpartiets valrörelse i en medelstor svensk kommun. Men det är förstås inget värt enligt en gammelpolitiker av Juholts slag.

Ska jag ägna Junilistan lite utrymme så får det handla om att också deras engagemang förstås var både äkta och värt att respektera (hur mycket jag än själv personligen må ogilla dem och det de står för). De gjorde sitt raketval i juni 2004, bara nio månader efter EMU-folkomröstningen. En folkomröstning i vilken – snabb uppskattning – omkring 80 % av Riksdagen förespråkade något som en markant lägre andel av befolkningen höll med om, samtidigt som väldigt många såg det som en mycket viktig fråga. Där missbedömde gammelpartierna opinionen och sprängkraften totalt, och lade därmed upp rena smashbollen för det nya partiet Junilistan att nio månader senare i ett val som lätt kunde kopplas till det folkomröstningen handlat om, göra braksuccé. Hur enkelt och logiskt som helst. Om gammelpolitikerna den gången hade valt att förankra i stället för att utgå från att folk fogligt skulle göra som gammelpolitikerna sade åt dem att göra, så skulle Junilistan aldrig haft en chans att ta sig in i Europaparlamentet. Det var förmodligen en av de första gångerna gammelpolitiken fick smaka på den nya tidens anda, där de inte längre bara kan säga åt sina väljare hur de ska tycka. I dag är vi inte lika underdåniga som tidigare, vi har inte längre samma auktoritetstro som innan. I dag är vi mycket mer självständiga, och jag garanterar att det dessutom bara är början. Med tiden kommer den utvecklingen att bara förstärkas, och det är något jag törs lova att Juholt och Socialdemokraterna INTE gillar.

Nu hade vi en motsvarande situation, med tillhörande total felbedömning av gammelpolitiken. Om gammelpolitikerna bara insett att de saknar folkligt stöd för att begränsa vår frihet och hämma teknikutvecklingen, så skulle förstås aldrig ett parti som Piratpartiet kunnat sticka nosen över vattenytan.

Men detta begrep de inte, och frågan är om de ens nu efter valet har kommit till insikt. Nu menar alltså Juholt att Piratpartiet “…aldrig skulle ha en chans att komma in i Riksdagen.” Jag säger inte att han garanterat kommer att få fel. Jag säger inte ens att jag tror att han kommer att få fel. Dock säger jag att han mycket väl KAN få fel, och att sannolikheten för det är mycket, mycket större än Juholt uppenbarligen tror och hoppas.

Frågan är vad Juholt säger om detta…

Det är förstås väldigt svårt att dra tydliga slutsatser av de här siffrorna, men samtidigt visar de en hel del. Man skulle ju kunna avfärda dem som starkt påverkade av europaparlamentsvalet, men hur förklarar man i så fall Socialdemokraternas och Moderaternas siffror, som här radikalt avviker från valresultatet? De siffrorna indikerar starkt att de som besvarat undersökningen har gjort en tydlig åtskillnad mellan europaparlamentsvalet och riksdagsvalet.

… Juholt kan mycket väl få rätt, men det borde skrämma honom en hel del att Piratpartiet i en undersökning som så tydligt går att separera från europaparlamentsvalet, ändå gör stora framgångar, och i slutet av mätperioden t.o.m. låg över riksdagsspärren.

Just Socialdemokraterna och Moderaterna måste verkligen både förskräckas och dra en lättnadens suck av de här siffrorna. Egentligen särskilt Moderaterna. Vad drar de för slutsatser av att de som vårt med marginal mest EU-vänliga parti, och dessutom ett parti vars väljare är mer benägna att rösta i europaparlamentsvalet än många andra partiers väljare, i valet till Europaparlamentet – med kraftigt ökat valdeltagande, vilket traditionellt gynnar Moderaterna – nådde tio procentenheter sämre resultat än när människor tillfrågas om hur de skulle rösta om det vore riksdagsval? För mig är det helt ologiskt. Det finns ingen logik i att Moderaterna gör sämre ifrån sig i europaparlamentsval än i riksdagsval. Särskilt med tanke på att vi i dag är klart mer EU-vänliga än på mycket, mycket länge (än någonsin?). Det är klart att Moderaterna med de här siffrorna kan dra en suck av lättnad och tolka det som att allt är i sin ordning inför nästa års valrörelse, men någonstans rymmer detta frågetecken kring hur människor uppfattar dem som parti. Dessutom balanserar två av deras regeringskollegor på gränsen till riksdagsspärren (Kd tar jag för givet åker ur, medan C bör klara sig, om än verkligen inte säkert), samtidigt som två andra partier allvarligt knackar på dörren. Jag har sagt det förut: satan i gatan vilken valrörelse och vilket val vi står inför nästa år! Det blir skithäftigt.

Tillbaka till Juholt:

“- Ett alternativ är att låta varje parlament utse dem som ska representera sitt land i Europaparlamentet. På så sätt blir det 100 procent demokratiskt förankrat i stället för för kanske 15-20 procent som valdeltagandet ligger på i vissa länder nu.”

Jag är inte lika kritisk till det här som en del andra jag sett kommentera Juholts uttalande. Jag förstår tanken, men håller inte med honom, och anser också att Juholt egentligen bör lämna åt andra att dra eventuella sådana slutsatser. Juholt och de etablerade partierna bär ansvaret för att valdeltagandet ser ut som det gör. Då är det inte rimligt att de också ska dra eventuella slutsatser om att begränsa eller förändra våra val. Nu orsakar Juholt och hans gelikar människors ointresse för europaparlamentsvalet, och tar sedan det till intäkt för att resonera om att begränsa, eller om man så vill, förändra hur våra parlamentariker ska utses. Det är inte en rimlig tågordning.

Dessutom har Juholt samtidigt mage att raljera över, och förminska, de nya partier som förmår att engagera sina sympatisörer och därigenom driva upp valdeltagandet.

Juholt och gammelpolitikerna måste bestämma sig. Vad är viktigast? Att människor röstar eller att människor röstar så som gammelpolitikerna önskar? Utan Junilistan och Piratpartiet så skulle vi garanterat ha haft markant sämre svenskt valdeltagande vid de två senaste europaparlamentsvalen. Vad drar Juholt för slutsatser av det? Tydligen att det viktigaste är att öka legitimiteten för den politik och den kommunikation som valresultaten med all tydlighet visar att väljarna upprepat gett underkänt.

Jag håller med Juholt om att det är förkastligt att inte använda sig av sin rösträtt, om att det med våra rättigheter också följer skyldigheter och ansvar. Men Juholts analys, “självinsikt” och orsakssamband köper jag inte för fem öre.

… Sedan fattar jag inte hur det står till med den juholtska matematiken. Han menar att det med hans variant skulle bli 100 procent demokratiskt förankrat. Hur då? Vi har ju inte mer än drygt 80 % valdeltagande i våra riksdagsval, så var hittar Juholt de andra knappa 20 procentenheterna? Dessutom säger han att valdeltagandet i vissa länder nu ligger på 15-20 %, när det i själva verket bara är ett land som, med  nöd och näppe, någon decimal, ligger på under 20 %. Det blir billig argumentation.

Juholt och hans parti har extremt stora problem att brottas med. Socialdemokraterna saknar framtidspolitik, saknar sjukdomsinsikt, förstår inte den nya tekniken, saknar karismatiska ledare, och har noll koll på hur unga människor ser på samhället och på politiken. Delar av detta delar de med de andra etablerade partierna, men just Socialdemokraterna (möjligen med Vänsterpartiet som ännu mer illa däran) är extra hårt drabbade. Detta säger jag trots att jag i någon mening ser mig själv som socialdemokrat, utifrån hur jag själv definierar socialdemokratisk politik och att vara socialdemokrat.

**************

Men Juholt är verkligen inte ensam om att ha problem. Inom rörelsen finns fler med grava problem. Martin Lindblom, redaktör för LO-tidningen, är ett sådant exempel. Han har efter valet knåpat ihop en skräckinjagande text. Lindblom drar i sin text igång i ett furiöst tempo:

“Det sägs ofta att införandet av personval har vitaliserat det politiska livet. Det tycker inte jag. Jag tycker den tilltagande personfixeringen i politiken är fjantig.

Jag tycker inte heller vårt personvalssystem är särskilt demokratiskt. När partierna fastställer sina valsedlar väljer de kandidater som tillför skilda kompetenser och erfarenheter. Det stora flertalet av ett partis väljare accepterar den rangordning som partiet gjort.

Men så som vårt personvalssystem fungerar räcker det med att sex procent av väljarna kryssar en kandidat för att köra över de 94 procent som är nöjda med valsedelns utformning. Varför ska en så liten minoritet kunna sätta den stora majoritetens vilja ur spel?

Nu brukar turligt nog personkryssen inte spela någon större roll i valen. Folk väljer parti, som statsvetaren Sören Holmberg brukar framhålla, främst efter ideologisk övertygelse och politiska värderingar. Skrällframgången för Piratpartiet i årets val är ett tydligt bevis. Här handlade det om starka övertygelser, inte om personer.”

Du store! Här är bristen på insikt tydligen t.o.m. större än hos Juholt.

… Personvalet är hemskt.

… Det stora flertalet väljare accepterar partiernas rangordning av kandidaterna.

… Sex procent kan köra över 94 procent som är nöjda med valsedeln.

Det här är riktigt farligt. Människor – väljarna – ska styras, trots att de enligt Lindblom ju egentligen inte behöver styras. Den logiken går inte av för hackor. Lindblom låter som många Socialdemokrater lät tidigare – numera hör man lyckligtvis inte ofta sådan här dumhet från sossar – och som många vänsterpartister fortfarande låter.

Lindblom fattar uppenbarligen ingenting om hur moderna människor fungerar och resonerar. Valsedlarna är sammansatta av partimedlemmar – i praktiken dessutom av en mycket begränsad krets av de dessutom väldigt få partimedlemmarna. Denna ordning älskar Lindblom. Han muttrar om att sex procent kan bestämma över 94 procent, men med hans ordning är det ju lååångt under sex procent som i praktiken bestämmer. Härlig logik!

Dessutom är det förstås skitsnack att sex procent kan bestämma över resten, liksom det är skitsnack att det stora flertalet accepterar partiets rangordning. I så fall, varför nyttjar fler och fler sin möjlighet till personkryss? Och varför lägger en rungande majoritet av dessa sitt kryss på en annan kandidat än toppkandidaten?

Jag verkligen älskar den här meningen av Lindblom:

“Varför ska en så liten minoritet kunna sätta den stora majoritetens vilja ur spel?”

Haha, den säger allt! Han är verkligen övertygad om att han och hans parti tänker och tycker precis som deras väljare gör, att PARTIET minsann vet bäst. Det är en sådan ovanifråninställning, fullt öppet. Skrämmande.

Lindblom förstår inte att man som väljare faktiskt kan kombinera att rösta efter ideologisk övertygelse och politiska  värderingar, OCH efter person. Jag kan ta mig själv som exempel. Det finns omständigheter då jag skulle kunna tänka mig att rösta på Socialdemokraterna, men det finns inte en chans i helvetet att jag skulle kunna tänka mig att rösta på dem om jag samtidigt vore tvungen att lägga min röst på Marita Ulvskog. Jag VÄGRAR tvingas att rösta på Marita Ulvskog. Och egentligen nöjer jag mig inte med att kunna kryssa någon annan, för tyvärr är det ju fortfarande så att min partiröst gynnar toppkandidaten Ulvskog, även om jag kryssat någon annan.

Det enda rimliga vore ett system helt utan spärrar. Gärna även helt utan i förväg rangordnade valsedlar. Då är vi tillbaka vid tekniken igen. I dag vore det naturligtvis en barnlek att ordna ett system där vi som väljare på en dator kan välja bland partiernas kandidater, som antingen listats slumpmässigt eller i bokstavsordning. Det vore genialt, och då skulle man kunna kombinera partirösten med ett obligatoriskt aktivt val av kandidat. Rösten går helt enkelt inte att slutföra innan en kandidat är vald.

… Men blotta tanken på sådan frihet för väljarna lämnar personer som Lindblom sömnlösa.

Lindbloms dumhet fortsätter, nu om piratpartiet:

“Partiledningen består dock av gamla folkpartister. Hur länge kommer den att kunna tämja sina ungdomliga väljare?”

Har även Falkvinge ett folkpartistiskt förflutet? Jaja, det kanske stämmer, det vet jag faktiskt inte (och skiter i det gör jag högaktningsfullt). Grejen är ändå att partiet redan på andra plats på sin valsedel hade Amelia Andersdotter, som ganska klart måste definieras som vänsterorienterad, och som fick nästan dubbelt så många personkryss som partiledaren Rick Falkvinge, och dessutom förhoppningsvis också kommer in i parlamentet. Avgörande blir ifall Lissabonfördraget går igenom.

… Så var det med den folkpartidominansen.

Avslutningsvis lite om hur Lindblom resonerar kring nomineringar och utnämningar. Han visar väldigt tydligt på den problematik som garanterat drabbade flera av de etablerade partierna väldigt hårt i det här valet. Jag tänker då på hur nomineringar och utnämningar används som pusselbitar i ett spel där man vill göra sig av med människor, men inte riktigt kan göra det eftersom de har en så tung bakgrund inom respektive parti. Mest drabbade av väljarnas oacceptans för den här sortens nomineringar var i det här valet garanterat Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna (om än på lite annorlunda vis). I sin text beskriver Lindblom (utifrån hans egna spekulationer):

… Att Per Westerberg blev talman eftersom Moderaterna inte ville ha honom som minister.

… Att Alf Svensson sattes som kandidat till Europaparlamentet eftersom han inte kunde bli talman.

Han beskriver det dessutom så att det framstår som att han ser det som något naturligt. Det är det säkert också, och det var förstås utifrån liknande resonemang som Marita Ulvskog blev sossarnas toppkandidat i valet. Samma sak med Moderaternas Gunnar Hökmark, och på något skruvat sätt med Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson.

Den där sortens deporteringar är ett säkert sätt att skrämma – tvinga – bort väljarna. De som nominerat med andra utgångspunkter har också gjort bättre valresultat. Lindblom och personer med åsikter som honom, måste inse att partierna inte längre kan styra oss människor.

Jag har en allt starkare känsla av att den svenska politiska kartan är på väg att ritas om rejält. Människor som Juholt och Lindblom bara förstärker den känslan.

Bloggat/läsvärt: Alexandersson, Swartz, Swartz, Sigfrid, Piratpartisten, Fridholm.

Relaterat: Aftonbladet, Expressen, Expressen, SvD, SvD, SvD, DN.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,