I ett antal år nu har Folkpartiet, främst personifierat av Jan Björklund – numera utbildningsminister – nästan undantagslöst kunnat räkna hem pluspoäng på sin mycket häftiga retorik i skolfrågorna. Det har till mycket stor andel handlat om hårdare tag, även om det till stor del har varit väldigt mycket snack men lite konkretisering.

… Det är nämligen lätt att luddigt skrika om hårdare tag och mer disciplin, men blir snabbt knepigare när det ska omsättas i verklig politik och förändring.

Verklig politik i skolfrågorna har vi hittils inte sett särskilt mycket av från Björklund och alliansregeringen. En del småjusteringar har det blivit, men helt förståeligt och önskvärt har de stora penseldragen låtit vänta på sig.

Men nu brinner det i knutarna. Björklund och alliansen vill förstås inte upprepa de rödgrönas misstag – de lyckades ju aldrig komma överens om en ny skollag och lämnade därmed fältet fritt för firma Björklund&Co, kanske svensk inrikespolitiks största praktmisstag i modern tid – så att en ny skollag skulle komma innan valet nästa höst har varit givet.

Och först nu befinner sig Jan Björklund i ett läge där han måste ta ansvar, måste leverera, och där människor inte bara har att förhålla sig till visioner uttalade i högt tonläge, utan till verklig politik, verkliga förändringar.

… Det kommer pö om pö, med allt tätare mellanrum, signaler som bara kan tolkas som att den björklundska hyllningskören har tappat i styrka. För inte så länge sedan var det svårt att hitta Björklundskeptiker utanför den organiserade politiska vänstern, men nu ser vi ofta kritiska röster i allsköns sammanhang.

Kanske börjar folk vackla. Jag tror förvisso att det fortsatt finns ett starkt stöd för att reformera den svenska skolan – och mycket behöver verkligen förändras – men samtidigt har jag aldrig riktigt fått ihop ekvationen svenska folket plus hårda tag i skolan, lika med sant. Jag känner till väldigt få människor som ger uttryck för en sådan inställning till skola och utbildning, eller till uppfostran för den delen. Jag tar mer de strömningar som vi sett på senare år som ett uttryck för en frustration över hur svensk skola utvecklat sig, som ett gripande efter ett halmstrå. Efter en massa års politiskt skolvacuum så dök plötsligt Björklund upp, ungefär samtidigt som svenskarna började tappa sin tilltro till Göran Persson och Socialdemokraterna, och snabbt kunde Björklund ta sig ett extremt utrymme, bygga en svårslagen politisk profil på skolfrågorna.

Och jag menar alls inte att Björklund är helt ute och cyklar. Men effektsökeriet, behovet av att sticka ut från mängden och tydligt markera en förändring, skruvar mycket till en nivå bortom vad vi behöver, och bortom vad som är önskvärt.

En ny skollag innehåller ju en sjuhelsikes massa, och jag har verkligen inte satt mig in i alltihop. Men jag betar av det som har uppmärksammats mest, och som Björklund själv verkar se som det viktigaste.

Harmonisering av friskolor och kommunala skolors förutsättningar. Alla steg i den riktningen ska premieras. Samtidigt har jag inte sett tillräckligt mycket för att riktigt kunna bedöma vad det här kommer att innebära. Jag har sett att friskolorna kommer att få krav på sig att hålla med skolbibliotek och att ha tillgång till elevhälsa, att man ska förtydliga eventuella oklarheter kring hur elevpengen räknas fram (dock har jag aldrig riktigt fått kläm på hur det där i dag skulle missbrukas), och att friskolorna i princip ska följa samma regler som de kommunala skolorna vad gäller kursplaner och lärarbehörighet. Samtidigt talas det kryptiskt om fortsatta möjligheter till undantag. Oroväckande, men om de möjligheterna hålls väldigt begränsade så är det här en förändring som jag sympatiserar med.

Fortsatt tillåtet med konfessionella friskolor. De konfessionella friskolorna ska visserligen stramas upp, med bl.a. större separering mellan undervisning och trosutövning, men det blir kosmetiskt. Problemet är inte och har aldrig varit människors tro. Men när unga människors liv mer eller mindre helt formas kring ett val som någon annan – de djupt troende föräldrarna – gjort åt dem, då är vi farligt ute. Problemet är också den segregerande effekt som de konfessionella friskolorna har, och den kvarstår i oförändrat skick även med de nu annonserade förändringarna. Sedan är förstås även saklighetsfrågan viktig, och ett potentiellt problem – hur ska kontrollen någonsin kunna fungera? – men segregeringen är det viktigaste att bekämpa.

Ökad rättssäkerhet genom vidgade möjligheter att överklaga diverse beslut. Alltid lovvärt, men problemet med den här sortens verktyg på skolområdet är förstås att allt aldrig kommer att gå att dokumentera, överföra till den som ska hantera ett överklagande. Det här kommer att fungera och vara bra i fråga om skolskjutsärenden, placerings-/insatsbeslut och liknande, men kring mer abstrakta saker som exempelvis åtgärdsprogram är det svårare att se hur det ska fungera.

Mer potent skolinspektion i och med vitesverktyget. Inga krusiduller, bara lovvärt.

Behållen timplan i grundskolan. Också bra. Experimenterandet och det oreglerade tillståndet har förstärkt problemen med att nå en likvärdighet i skolan.

Lagstiftad rätt till tillgång till skolbibliotek. Finemang, självklart!

Krav på att elevhälsan också omfattar tillgång till psykolog och kurator. Självklart alldeles strålande!

Kraftigt begränsade möjligheter till befrielse från obligatorisk undervisning. Förenat med en del problem och något som det är svårt att komma åt genom att peka med hela handen, men ambitionen är lovvärd.

Krav på näringsriktig skolmat. Klockrent!

I vissa fall förlängd skolplikt till tio år. Lite klurigt. Först uppfattade jag det här som att skolan ska kunna besluta, tvingande, att en elev ska bli kvar ett ytterligare år i grundskolan, och uppfattade det då som någon slags bisarr substitut till gymnasieskolans IV-program, som ju ska skrotas. Nu har jag insett att det inte riktigt är så det är tänkt, utan att det extra skolåret ska gälla elever som gått om ett år eller börjat skolan senare. Jag håller med om att det finns anledning att i större utsträckning låta elever gå om ett år, och jag gillar regeringens tankar om att detta ska ske så tidigt som möjligt, men detta får inte visa sig bli regeringens “lösning” på IV-dilemmat, vilket jag egentligen inte har några indikationer på att man tänker sig.

Stoppade möjligheter att läsa upp gymnasiebetyg på komvux. En konstig del i skollagen. Känns väldigt kontraproduktivt. Björklund kallar den här sortens uppläsning för slöseri med samhällets resurser. Ett extremt märkligt, ja rent syniskt synsätt. Menar verkligen Björklund att samhället vinner något på att vi säger åt människor att om de inte från början tagit tag i sina liv, så ska de inte heller senare göra det? Själv lever jag ju i tron att det alltid är både lovvärt för individen OCH samhällsekonomiskt bra att människor kommer till insikt och läser in kunskaper och behörigheter. Nästan oavsett när det sker. Nu ska vi dock lite undvika brösttoner kring detta, för en jättedramatisk förändring handlar det inte om i och med att möjligheten att tenta av kurser kvarstår. Det är mest att det känns onödigt, och att det indikerar att Björklund och hans åsiktsfränder lever i tron att om vi bara talar om för ungdomar att det är lite nu eller aldrig som gäller, så kommer de att ta sig i kragen. Lite som att somliga ungdomars slapphet, eller vad vi ska kalla det, skulle vara ett genomtänkt rationellt val de gör, och inte något som orsakas av mer komplexa omständigheter. Känns mossigt.

Komvux är dessutom ett problem redan innan de nya påfunden. Eller egentligen vuxenutbildningen i stort. Det är svårt att förstå regeringens ljumma inställning till vuxenutbildning, särskilt i rådande ekonomiska tider. Jag fattar liksom inte vad samhället vinner på den förda politiken på området.

Avstängningar har jag också sett att det talas om, men jag har inte riktigt fått kläm på vad det handlar om. Dock gissar jag att det handlar om något kopplat till den här formuleringen: “Utökade befogenheter för huvudman, rektor och lärare att vidta åtgärder för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero.” Också klurigt. Jag håller med om att dagens ordning där det knappt alls, egentligen, går att stänga av elever från skolan/undervisningen, inte fungerar. Men det är samtidigt naivt att tro att avstängningsverktyget någonsin kommer att kunna innebära annat än ett sätt att tackla en akut situation. Någon långsiktig positiv effekt kommer det aldrig att ha. Jag har, trots att han i många år nu talat om avstängningar, aldrig sett Björklund förklara på vilket sätt det skulle vara ett effektivt verktyg. Vad gör det för nytta, i längden?

**************

Ok, utifrån allt detta låter det ju som att jag är nöjd med skollagsförslaget. Det både är jag och är jag inte. En första reflektion är att förslaget, lite som väntat, inte alls ligger i nivå med det tonläge som vi under några år hört från utbildningsminister Björklund. Vi ser nu att det är lättare sagt än gjort att strama upp skolan. Frågan är vad det kommer att betyda för opinionsläget. Det kan ju både betyda att människor som tidigare skrämts av Björklunds tonläge omvärderar honom och alliansens skolpolitik i positiv bemärkelse, och att människor som lockats av Björklund och alliansens tal om hårdare tag och mer disciplin i skolan, blir besvikna.

Sett rent till själva förslagets förändringar så är jag som synes ganska positiv, men ett problem är det svårt att smälta. Björklunds förslag till ny skollag innehåller en väldig massa som direkt eller indirekt kommer att kosta mycket stora summor pengar. Men ingenstans ser jag något om hur finansieringen av allt detta är tänkt att ske. Det kan ju visa sig att staten tillför kommunerna medel motsvarande de kostnader som följer av förändringarna, men det är samtidigt svårt att se varifrån staten skulle ta de pengarna. Särskilt i de ekonomiska tider som råder.

Nej, tills jag motbevisas väljer jag att tro att regeringen ämnar påföra kommunerna allt detta utan kompensation. Det vore dels principiellt orimligt, och dels skulle det med stor sannolikhet innebära att allt det nya i realiteten blev papperstigrar. Kommunerna har förstås inte de här pengarna. Det är ju liksom inte så att kommunerna i dag satsar de pengar de satsar på skolan för att de gör bedömningen att det är den optimala pengapåsen för uppdraget, det skolan behöver. Nej, självklart handlar det om krassa ekonomiska överväganden. Ska man tillföra allt det som nu föreslås så måste antingen pengar sparas in på annat håll i skolverksamheten, eller så måste andra delar av den kommunala verksamheten få stryka på foten så att skolans del av kommunens ekonomiska kaka växer. Ingetdera känns realistiskt, ingetdera känns rimligt.

En “lösning” (nåja, alla problem skulle ju inte per automatik gå upp i rök) vore förstås att återförstatliga skolan. Det skulle placera ansvaret och ekonomin hos de som beslutar om ramverket. Dessutom skulle det påtagligt förbättra möjligheterna att nå en hygglig likvärdighet i kvalitet och bedömning. Andra positiva effekter skulle vara att avståndet mellan verksamhet och politik ökade, och att skolfrågan – rimligen – skulle hamna på mer kompetenta människor än i dag. I dag finns det ganska stora brister i relationen mellan politik och verksamhet, särskilt i små kommuner.

… Men, det där är tydligen en politisk omöjlighet. Tyvärr.

Bloggat/läsvärt: Christermagister, MT, Peter Andersson, Gerdau..

Relaterat: Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Newsmill.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: skola, utbildning, undervisning, skollag, skollagen, lagar, regler, friskolor, konfessionella friskolor, religiösa friskolor, jan björklund, björklund, utbildningsminister, regeringen

Svenska bloggar om: skola, utbildning, undervisning, skollag, skollagen, lagar, regler, friskolor, konfessionella friskolor, religiösa friskolor, jan björklund, björklund, utbildningsminister, regeringen