Det har inte blivit mycket seriöst bloggande på sistone, tyvärr. Inte för att det är något fel på det mer lättsamma bloggandet, eller att jag skulle vilja dra ner på den delen, men balansen är viktig och jag vill blogga minst lika mycket om “tunga” saker. Dock har kombinationer av olika omständigheter – som exempelvis att det sommartid sker mer av det mer lättsamma slaget i ens liv – gjort att det nu ett tag blivit lite väl stor övervikt åt det lättsamma. Även denna bloggning kommer att falla in i det facket, men jag ämnar pö om pö korrigera obalansen. Jag har en del grejer på lut, såsom Stockholmspaketet, Piratpaertiet, cannabisfest, krogsprit, betaltjänster på nätet, straff och Björn Runström (oj, det sistnämnda allt annat än tungt), som vi får se i vilken grad jag förverkligar i bloggform.

Även själva bloggningsfrekvensen har varit under all kritik en tid nu. Jag har verkligen ambitionen att bättra mig. Under fem bloggningar per vecka ska det egentligen aldrig vara, men ibland funkar inte ambition, verklighet och inspiration felfritt ihop.

**************


(folkparksspelning med Metallica i Hultsfred, det är inte dålig humor det)

I lördags hade jag en heldag i Hultsfred, på Sonisphere med bl.a. Metallica. Det här var aktuellt redan för ett par månader sedan, då en del polare började planera för att åka dit, men då var jag dels inte riktigt mentalt redo för ett beslut, dels osäker på om jag var tillräckligt lockad av att se Metallica ännu en gång, och dels spelade nog smålänningen i mig in lite. Men mitt under brinnande Listerby Open fick jag ett SMS från Mörbylångas Stig Helmer som genom att provköra Seat-bilar kommit över en massa friplåtar (under dagarna därefter visade det sig att smått sagt “alla” i bekantskapskretsen legat och provkört Seat-bilar och därför satt på en massa biljetter) och erbjöd mig en sådan. Hmmm, gratis är gott, heter det ju. Visserligen krockade detta med KFF:s hemmamatch mot Brommapojkarna – alltid ett trauma att missa en hemmamatch – så jag begärde ett dygns betänketid, men sedan kändes det omöjligt att tacka nej. Metallica är trots allt Metallica, Hultsfred är trots allt Hultsfred, Brommapojkarna är bara Brommapojkarna och ett antal andra band på Sonisphere kändes också lockande.

Metallica, ja. Fullkomligt flippat minne som jag har så kan jag inte riktigt säkert hålla räkningen, men jag har sett dem åtminstone fem gånger nu, kanske sex. Hultsfredsspelningen i lördags rankar jag högt (trots ömmande fötter och att vi smet innan det var slut), främst för att det är jävligt häftigt med stora utomhusspelningar. Det kan vara den näst fetaste av konserterna jag sett med dem. Visserligen var det ungefär lika många när jag såg dem på Stockholms Stadion, men då fanns det ju folk på läktare, och dessutom ÄCKLIGA löparbanor (vem uppfann sån skit??), så kompaktheten blev inte optimal. I Hultsfred i lördags var det omkring 35.000 samlade i en enda stor massa framför scenen, och det är jävligt svårslaget. Nackdelen med utomhusspelningar, särskilt om de som i lördags sker intill en sjö, är att trycket liksom går upp i rök (lex Fredriksskans), så jag tror sammantaget att det är jämnt skägg mellan Stadion och Hultsfred.

Etta är det dock inget snack om vilken spelning som är. Det är min första konsert med dem, på Gentofte Stadion utanför Köpenhamn 1991. Där var allt optimalt. Dels var det första gången, vilket alltid ger ett nostalgiskt skimmer. Dels var det i Danmark, vilket p.g.a. Lars Ulrich är jävligt speciellt. Det var galet. Spelningen var en del i Monster Of Rock-konceptet (kan liknas en hel del med Sonisphere, en endagarshappening med ett gäng band), med egentligen AC/DC som headliner, men det var aldrig något snack om vilka som var störst där och då. Säkert 90 % var där för Metallica, hela Köpenhamn kryllade av Metallicafans och annat Metallicainspirerat, och trycket under konserten var helt sjukt. Dessutom var det en jävligt tight arena, i all sin enkelhet. Man hade jävligt mycket folk ståendes (och vi lyckades ta oss innanför den främre avspärrningen – hade man väl kommit in där en gång så hade man sedan tillträde dit med armband, sjukt häftigt), och de som satt var placerade tätt inpå.

Jag åkte dit med en klasskompis på gymnasiet (som var helt insnöad på AC/DC, något jag aldrig varit riktigt), och vi bodde i hans mormor och morfars (eller om det var farmor och farfars) kolonilott i Landskrona. Redan detta bidrog rejält till helhetsintrycket. Jag hade visserligen sett Iron Maiden i Scandinavium innan detta (1990, tror jag), men det skedde genom en organiserad bussresa. Det här var nog första gången jag gjorde en resa som denna helt på egen hand, fri som en fågel. Och vi hade jävligt roligt. Det måste vara preskriberat nu, så jag kan avslöja att vi satt och drack rätt hårt med min polares morföräldrar (eller om det var farföräldrar) kvällen innan konserten. De gjorde sanslöst starka groggar på flädersaft och stämningen var på topp. Dessutom hade de förmodligen världens mest välskötta gräsmatta (inklusive Wimbledons), vilket jag fascinerades rejält av.

Till Köpenhamn tog vi oss med någon skön liten färja från Landskrona, och sedan hängde vi ett tag inne i centrum innan vi rörde oss mot arenan. Först försökte vi ta bussen, men vi kan säga att vi och de danska busschaufförerna inte riktigt kommunicerade klockrent med varandra. Eller, åtminstone inte vi med dem. Vi begrep inte ett ord, utan gav upp. I stället högg vi en taxi. Vi trodde ju att arenan var stor och välkänd, men taxichauffören såg ut som ett frågetecken när jag berättade var vi skulle. Gentofte Stadion hade han aldrig hört talas om. Det har jag än i dag lite svårt att förstå, men så var det. Lösningen fick bli att jag fick sitta med en taxiatlas som han hade under passagerarsätet, och slå som en galning. Det var en sjuhelvetes bibel, tjock som satan, och jag var nog inte helt med på noterna, men till slut hade jag fått honom att förstå var han skulle köra oss. Då hade vi dock irrat omkring så mycket, så sista stunden – en rätt lång sträcka – stängde han av taxametern. Utanför arenan såg det inte mycket ut för världen. Kanske inte som Tingbyskans i Smedby, men inte mycket mer. Vi var säkra på att han släppt av oss fel, och den känslan förstärktes nog av att det eftersom vi var jävligt tidigt ute var ganska ensamma på platsen. När vi kom in insåg vi visserligen att allt var i sin ordning, men många var det där inte, och inte blev intrycket av arenan dramatiskt bättre för att vi kom in. Gammalt, slitet och spartanskt, men som sagt jävligt intimt, och när det fylldes på märktes svagheterna inte längre.

På Gentofte Stadion i Köpenhamn fick jag för första gången i mitt liv bekanta mig med begreppet bajamajor. :-)

Konserten i Köpenhamn 1991 ägde dessutom rum innan den globala releasen av Metallica/The Black Album. Själv hade jag visserligen redan skivan, eftersom den svenska underavdelningen av skivbolaget brutit mot direktiven och släppt skivan i förväg, men egentligen var den alltså inte släppt då, och danskarna var mäkta imponerade när man berättade att man hade den. Det trycker jag gärna på, att jag såg dem live innan den monstruösa hypen slog till med full styrka (BoIS-Svante såg dem dock redan 1986 – och kanske även ännu tidigare, minns plötsligt inte – och inte nog med det, utan dessutom Cliff Burtons sista spelning i livet, på Olympen i Lund – det är nog bland det största jag kan tänka mig). Men ännu viktigare är att jag alltså fann Metallica innan det svarta albumet. Det kan synas fånigt, och är förstås tämligen trivialt, men det är inte utan att jag trivs med att ha börjat lyssna på dem innan masshysterin slog till.

Dessutom fann jag dem helt på egen hand. Andra band har jag inspirerats av andra att börja lyssna på, men Metallica var jag först med i bekantskapskretsen, och kanske t.o.m. lite av inspiratör till. Sånt är viktigt på ett lite barnsligt sätt. I alla fall, det hela började faktiskt på Stadsbiblioteket i Kalmar. Jag hade en del tid att slå ihjäl innan bussen skulle gå hem till Smedby, och stegade därför in dit. De hade sedan inte så länge skivor som man kunde låna och lyssna på på plats (jag tror inte att man då kunde låna hem skivor). Jag bläddrade igenom skivorna, som inte var särskilt många, men fann inget som föll mig i smaken, så jag högg tag i And Justice For All med Metallica och satte mig med hörlurar i en soffgrupp. Poff tjoff, det var en sjuhelvetes upplevelse, rena käftsmällen. En helt ny upplevelse. Fram tills dess hade jag mest lyssnat på tämligen lättillgänglig hårdrock, typ Iron Maiden, Def Leppard och Bon Jovi, och lite Ozzy Osbourne. Det här var något helt nytt för mig, och jag blev jävligt exalterad. Opolerat, rått, snabbt. Fantastiskt! Väl tillbaka i Smedby hade jag svårt att smitta med min nyvunna entusiasm. Oxhags-Göran hade faktiskt skivan, men var högst ovillig att spela den. Själv köpte jag den på vinyl tämligen omgående (då hade jag inte någon CD-spelare), men när jag tidigt sommaren 1991 köpte min första CD-spelare, en “dubbeldeckare”, var det första jag därefter gjorde – direkt efteråt, samma dag, innan jag åkte hem från stan – att köpa fyra CD-skivor. Samtliga Metallicas dittills släppta skivor: Kill ‘Em All, Ride The Lightning, Master Of Puppets och And Justice For all (hmm, kanske snålade jag och köpte bara de tre första, eftersom jag redan hade And Justice For All – minns inte säkert). Inget spridande av skivköpen här, inte. Mina första CD-skivor över huvud taget var alltså tre eller fyra Metallicaskivor, och SOM jag blev frälst.

Först var jag mest såld på Ride The Lightning och Master Of Puppets, som i sammanhanget är lite mer lättillgängliga än Kill ‘Em All och And Justice For All. And Justice For All hade jag senare en ganska lång period där jag inte lyssnade alls mycket på skivan, och även Kill ‘Em All spelades länge ganska sporadiskt. Men numera har jag svängt. I dag håller jag Kill ‘Em All som etta och And Justice For All som tvåa. Kill ‘Em All är en helt genial skiva, ett formidabelt mästerverk och fullkomligt stilbildande. Innan den fanns det verkligen inte mycket musik som ens kan sägas vara liknande. Jag älskar det råa, opolerade, arga, men samtidigt inte okontrollerade. Det blir helt enkelt inte bättre. Det finns nog sådant som är jämförbart, men inte bättre.

Den svarta är sedan också ok, och detsamma gäller även enstaka låtar från nyare album, men redan den svarta har tappat en del av själen, och efter den är avsaknaden av själ påtaglig. Rebellstämpeln och det nydanande är som borta. Det är för polerat, välordnat. Därför är jag synnerligen nöjd med att ha hittat dem innan de blev ett av våra absolut största band alla kategorier.

Och i lördags spelade alltså dessa giganter i lilla Hultsfred, bara någon timmes bilfärd från Kalmar. Det är banne mig inte kattskit. Här följer lite bilder från Sonisphere i lördags…

Ute i raggarförorternas raggarförort hämtade vi Innebandy-Tomas, som vanligt stenhård och välrustad, men i bakgrunden smolkas rockerfasaden en aning, för inte kör en riktig rocker familjebil! :-)

Redan innan vi lämnat raggarförorternas raggarförort så inträffade något minnesvärt. Inte nog med att det en morgon på väg till konsert kunde lyftas en fråga om tillgång till hudkräm, utan dessutom visade sig Mörbylångas egen Stig Helmer ha sådan i sin packning. Familjebil må inte vara rock’n'roll, men hudkräm är ännu mycket värre! :-)

Här har vi en av monsterparkeringarna som varit en följetong i lokalpressen de senaste månaderna. Den här var den “närmast” festivalområdet. Den man passerade precis intill denna hade de när vi kom ännu inte hunnit börja fylla på med bilar på. Man ska väl inte klaga överdrivet med tanke på att vi snackar lilla Hultsfred och ett arrangemang av helt unikt slag trots erfarenheterna av festivalarrangemang, men visst fanns det en del ytterligare att önska och somligt att förvånas över. Ifall Rockparty avlönar sin parkeringspersonal så förstår jag att de har svårt att få sina arrangemang att gå ihop sig, för det kan bara ha varit marginellt färre parkeringsvakter än bilar. I bild ser ni fem parkeringsvakter, sex med skuggan nere i vänstra hörnet, och precis utanför bild finns ytterligare två som också var engagerade i dirigerandet på just den här platsen. Och då var det alltså de som var placerade just där bilarna för tillfället skulle parkeras. På vägen fram dit snackar vi åtminstone 4-5 stycken ytterligare. Vad alla vid själva parkeringsplatsen gjorde för nytta tror jag aldrig att jag kommer att förstå. Hur svårt kan det vara, liksom? Men de var dedikerade uppgiften och en av dem kan ni se hade t.o.m. en pinne som man använde för att få rätt avstånd mellan bilarna. Verkligen supernödvändigt. Not. En tredjedel så många hade varit överdrivet många.

Det syns inte på bilden, men här och där på de stora parkeringsytorna med stampad jord fanns det utplacerade stolpar med strålkastare. De trodde man ju var tänkta att använda för att underlättta på natten när alla skulle hem, men icke. När vi på natten kom tillbaka till bilen så fanns där varken några parkeringsvakter (DÅ hade de ju kunnat fylla ett behov, till skillnad från förmiddagen) eller något strålkastarljus. Nu funkade det visserligen ändå fint för oss, eftersom vi smet innan konserten var slut och därför slapp det stora kaoset, men jag kan mycket lätt föreställa mig hur det måste ha varit någon halvtimme senare. Tusentals bilar som står tätt, tätt och ska lämna samma plats i TOTALT mörker. Verkligen skitbra planerat.

Parkeringarna låg 2-3 kilometer från konsertområdet. Det var säkert nödvändigt, men satan i gatan som mina fötter plågades när vi promenerade tillbaka till bilen på natten (till festivalområdet tog vi buss från parkeringen). Efter att ha stått upp nästan uteslutande under 14-15 timmar var fötterna i allt annat än toppform, men det ska sägas att det funkade bättre att gå än att stå stilla. Under Metallicas spelning var jag flera gånger på väg att kasta in handduken p.g.a. smärtan i fötterna. Fortfarande i förmiddags i dag måndag, alltså 1,5 dygn efteråt, hade jag känningar av prövningen. Var det någon som sa elitidrottsman? :-D

Här köar jag och Mörbylångas egen Stig Helmer för att få våra armband och komma in på området. Här tyckte jag att vi befann oss i kön från helvetet, men dels gick den faktiskt ganska snabbt och dels visade det sig senare under dagen/natten att det här var en drömkö i sammanhanget.

Dead By April hade jag inte ens hört talas om innan, men jag fick en lektion av Davve som berättade att de bl.a. gjort musiken till årets upplaga av Expedition: Robinson. De var bra, verkligen. Skön musi, lite egen.

Här fattade jag inte riktigt vad som pågick, men det var något slags videoprojekt, så mycket begrep jag.

Vildsvinskebab! Vilken festivalnostalgi! Dock gjorde jag bort mig som satan och tog den här gången ingen kebab hos dem, utan gick i stället vidare till Lángosståndet. Det strafffade sig gruvligt, för resten av dagen/kvällen/natten var köerna till matstånden – ALLIHOP – helt vansinniga. Innan Metallica gick upp köade jag i minst 1,5 timme för en oxköttrulle. Den var visserligen god, men knappast värd köandet. Jag tror att köer är något av det värsta jag vet. Jag verkligen hatar att någon annans långsamhet stjäl min tid. I andra sammanhang har man ju friheten att välja något annat ställe ifall köerna blir förjävliga (lex Kullzzzzzzzzzzzenska och sentida Skafferiet) – tvingar man mig att köa så kan man köra upp sina grejer där solen aldrig skiner, då drar jag någon annanstans – men här hade man ju inte mycket till val, ja det vill säga så länge man faktiskt tänkte sig att äta något. Här misslyckades arrangörerna och matstånden totalt. Arrangörerna bär förstås ansvaret för vilken kapacitet de släppt in på området – det skulle naturligtvis lätt gåttt att ha fler matställen – och matställena bär ansvaret för att ha en sammansvetsad organisation. De matställen som jag nyttjade under dagen – Lángos, Hamburgare och Oxköttrulle – var samtliga pinsamt oorganiserade. Särskilt oxköttrulletältet var rena skämtet. Det hade med samma bemanning och utrustning gått att nära på dubblera hastigheten/volymen, och om man bara hade spetsat bemanning och utrustning en aning så skulle det garanterat gått att tredubbla volymen. Lite svårbegripligt. Ok om de skiter i att jag och andra får köa och blir förbannade, men de borde ju åtminstone vilja sälja så mycket som möjligt – eller, optimalt mycket, förhållandet köer/volym/bemanning/utrustning – men det verkar inte ha bekommit aktörerna här. Som det nu var är jag övertygad om att tiotusentals måltider som vid bättre kapacitet skulle ha konsumerats, aldrig blev sålda. Måhända folkhälsogynnande, men knappast ekonomiskt rimligt för den som driver en affärsverksamhet och vill tjäna så mycket som möjligt.

Här ser vi Davve vid Lángoskön. Kanske är det kaffet som speedat upp honom. I alla fall så gjorde plötsligt han och Mörbylångas egen Stig Helmer här ett avhopp och stack bort till någon slags grekisk vagn. Kvar blev jag och SYO-Lennart (som synnerligen lovvärt stod för köandet!!). Trots alla festivaler jag varit på genom åren så var det här faktiskt första gången jag åt denna festivalklassiker. Lángos visade sig klart godkänt. Både gott och mättande.

Här har vi en liten tilldragelse inifrån områdets stora öltält/tak- och sittplatsförsedda alkoholservering. Vid tillfället regnade det som satan, så folk hittade som synes på lite annat för att roa sig. En och annan mugg blir det, kan man säga. :-)

När vi kommit en bit längre bort från akrobatstapelbordet så steg plötsligt jublet och jag var tvungen att vända mig om. Tillsammans kan människor uträtta underverk! :-)

Som sagt, ute stod regnet som spö i backen, och då hade det ändå lugnat sig lite när jag knäppte bilden.

Vilka det här var minns jag ärligt talat inte. Minns bara att jag inte tyckte de var någon vidare höjdare.

Här har vi två spexare: Davve och okänd näveuppsträckare.

Här har vi väl sannolikt samma band igen…

När vi kom var området torrt och fint. Det går snabbt utför när underlaget domineras av stampad jord.

The Hives var visserligen inte helt nya för mig, förstås, men någon vidare koll hade jag inte på dem. Det var dock en jävligt bra spelning, och även musiken var helt ok. Live höll de absolut toppklass.

Davve ser märkbart plågad ut, men Innebandy-Tomas är tvärtom i sitt ässe! Hatten, jag säger bara hatten! Snacka om rock’n'roll! :-)

Här drar Metallica igång. Många kameror och mobiltelefoner är det i havet! :-)

 

 

En jävla stämning var det. Visserligen svalde det öppna området med den intilligande Hulingen en hel del av både volym, tryck och publikstämning (lex Fredriksskans), men det gick ändå inte av för hackor. Inledningen, med först Creeping Death och därpå Battery, var vansinnigt effektiv. Två klassiska mästerverk, och blytunga sådana.

Men NU ska jag sova!

Bloggat/läsvärt: Slavestate Magazine, Die My Darling, Caroline Rosén, Mamma Till En Ängel, A Day Late, 20initiativet, Succé i Norge, Rock N Blogg med Svensson.

Relaterat: Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,