Jag har inga problem med att förstå mekanismen bakom att Göran Hägglund och hans Kristdemokraterna försöker bryta ny politisk mark. Det är de helt enkelt tvingade till. Med sin nuvarande väljarbas klarar de med mycket stor säkerhet inte riksdagsspärren. Så långt inget konstigt, inte alls.

Och egentligen är väl inte heller valet område eller åsikt, för att bryta ny politisk mark, särskilt ologiskt. Kanske tvärtom, snarare. Det är ju inte så att det här nu plötsligen så oerhört kommunicerade Kd-hatet mot vad de ser som vänsterkultur, eller vad fasen man ska kalla det, är något nytt. I stället är det klassisk kristdemokratisk politik, men nu placerad i en förpackning som ska se folklig ut.

Klassisk värdekonservatism försöker man sälja utifrån att man tror sig ha identifierat en folklig upprördhet kring exempelvis viss kulturelitism (vad fasen det nu är). Väldigt förenklat ställer man sig nu på barrikaderna mot tung och abstrakt konst och klutur.

Det är möjligt att det finns en hygglig grupp människor i det här landet som verkligen ogillar den sorts konst och kultur som Hägglund och Kd nu ger sig ut på häxjakt mot. Det indikerar om inte annat de reaktioner vi har kunnat se i anslutning till den senaste tidens uppmärksammade “kulturfall”, i bloggar, i tidningars artikelkommentarer, och så vidare. Och jag märker ju även i min omgivning att sådant som detta, exempelvis Anna Odell eller tunnelbanevagnsgraffiti, får många människor att gå i taket.

Men steget därifrån till att det ska gå att locka till sig väljare på de frågorna, det har jag verkligen svårt att se. Och det kanske även Hägglund och Kristdemokraterna har svårt att se, i och med att man försöker bredda frågan med tal om “politiska dumheter”, “verklighetens folk”, “åsiktseliten”, “lagar, regler och tvång”, och så vidare. Det låter folkligt, och de första liknelserna sompoppar upp i mitt huvud är Ny Demokrati och Sverigedemokraterna. Politikerna är inte som “vanligt folk”, de lyssnar inte, och så vidare. Det är ett frestande område att beträda, men ack så farligt.

Dels är ju Hägglund och hans parti verkligen själva, med hull och hår, überexempel på just detta; del av makten, del av politiken, del av det ickefolkliga. Det ändras ju knappast bara för att Hägglund står och bräker lite om folklighet. Om folk verkligen på allvar sökte förändring, något nytt, ja då skulle de garanterat sopa bort Hägglund och Kristdemokraterna i det första kvasttaget.

Dels är det oansvarigt att spä på politikerföraktet. Vi har valt våra politiker i öppna och fria val. Det står vem som helst fritt att starta ett parti eller att engagera sig i ett befintligt sådant. Hägglunds svepande kritik blir dels en ovärdig extra vedklabbe på politikerföraktets brasa, men också ett öppet förakt mot de val människor har gjort (exempelvis deras val av Hägglund och Kristdemokraterna). Det är möjligt, om än i så fall beklagligt, att oetablerade partier kan slå sig fram med den sortens retorik – exempelvis Sverigedemokraterna – men att Kristdemokraterna ska kunna boosta sig med den sortens dravel har jag ytterligt svårt att se.

Det visar om inte annat på en inom Kristdemokraterna stark tro på oss människor såsom dumma. För det minsta man kan begära är förstås att ett parti som plötsligt slår sig för bröstet och skriker om det ena med det tredje, själva lever som de lär. Men Kristdemokraterna?

Hmm, jag ska börja med att plocka lite gottiga Kd-fraser i denna dess nya linje:

… Politiska dumheter.

… Verklighetens folk.

… Åsiktseliten.

… För stor tilltro till lagar, regler och tvång.

… Vanligt folk.

… Kulturvänstern.

… Radikal elit.

… Återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt.

… Den politiskt korrekta eliten.

… Höghästade kvällstidningskrönikörer.

… Ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat.

… Den breda del av Sveriges befolkning som lever ett vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand.

… Inte tid att förhålla sig till konstigheter.

Och så några längre citat (HÄR & HÄR):

“Jag har talat om verklighetens folk. [...] Det är människor som är fjärran från att vilja ägna sin energi åt att lägga andras liv tillrätta. Och det är människor som förväntar sig och också har rätt att förvänta sig att politiker, journalister och andra proffstyckare respekterar deras egna livsval.”

“Den respekten har sedan länge mönstrats ut ur det offentliga livet. Överallt tillåter man sig att baktala människors relationer, val av bostadsort, utbildning, musiksmak eller shoppingmönster.”

“Problemet för verklighetens folk är förstås att det är personer med inflytande över både debatt och politik som tycker så där. Personer som utan att blinka vill ta till politikens maktmedel för folkuppfostran och reglering.”

“Vi ska vara de politiker som visar respekt för att människor väljer sina relationer. Och vi förväntar oss att de ska vara vuxna nog att själva bestämma över sitt liv och sitt ansvarstagande.”

“Jag oroar mig allt mer för den klyfta som jag tycker mig se mellan proffstyckareliten och vanligt folk.”

“Vi ska ge människor förutsättningar. De ska få valfrihet i ordets rätta bemärkelse. Eller snarare får utrymme för egna beslut. Egna intressen. Egna val i livet. Det handlar om livsfrihet.”

“Hur formulerar vi en politik där staten inte tar så mycket ansvar att vi snart inte har något eget ansvar?”

“Hur stärker vi vår samhällssyn utan att hänfalla till vänsterns och liberalernas vurm för pekpinnar och åtgärder?”

“Samhällseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks.”

Haha, jag vet knappt var jag ska börja. Har det släppt totalt för Hägglund!

… Respektera egna livsval?

… Politiska dumheter?

… För stor tilltro till tvång?

… Återupprätta det sunda förnuftet?

… Inte vilja lägga andras liv till rätta?

… Respektera människors livsval?

… Baktala människors relationer?

… Förvänta oss att folk är vuxna nog att själva bestämma över sitt liv och sitt ansvarstagande?

… Klyfta mellan proffstyckareliten och vanligt folk?

… Ge människor förutsättningar och valfrihet?

… Ge människor utrymme för egna beslut och egna intressen?

… Ge människor utrymme för egna val i livet, för livsfrihet?

… Formulera en politik där staten inte tar så mycket ansvar att vi snart inte har något eget ansvar?

… En samhällselit som lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks?

Jösses! Om jag inte visste att allt detta hade just Kristdemokraterna och Göran Hägglund som AVSÄNDARE, så skulle jag ta för givet att det var någon som försökte beskriva just Kristdemokraterna.

Jag avslutar i all enkelhet med att lista lite kristdemokratiska påfund eller käpphästar, och låter sedan dessa stå där i kontrast till citaten här ovan:

… Abortmotstånd.

… Krav på abortregister.

… Motstånd mot inseminationer för lesbiska par eller singelkvinnor.

… Vurmande för höga alkoholskatter, och ibland t.o.m. för ännu högre sådana än i dag.

… Motstånd mot samkönade äktenskap.

… Krav på kraftigt sänkta alkoholinförselkvoter.

… Vurmande för alkoholmonopolet.

… Motstånd mot homosexuella adoptioner.

… Vurmande för vårdnadsbidrag.

… Krav på vidgat snusförbud, så att det omfattar även Sverige.

Och så vidare, och så vidare…

Ja jävlar i mig, Kristdemokraterna är verkligen ett parti för vanligt folk!! :-D

… Om det här Kd-experimentet slutar med succé så är det ett mirakel. Förvisso ett tragiskt mirakel, men likväl ett mirakel.

Relaterat: Expressen, GP, GP, SvD, SvD, DN, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, HD, HD.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , ,