Sent i går kväll nåddes jag av nyheten att årets Hultsfredsfestival ställs in. För få sålda biljetter  är den krassa orsaken, och det är det väl kanske inte så mycket att säga om. Beskedet kunde ha kommit tidigare, men samtidigt uppger festivalen att det ekonomiska stålbad som man genomgått gjort att man slimmat organisationen så till den grad att man skulle gå runt med blott 13.000 besökare. Andra år har man gått med stora förluster trots omkring det dubbla, så det verkar som att arrangörerna har gjort ett förbannat seriöst jobb. Att på två veckor kunna gå från sålda 5.000 till 13.000 festivalpass, känns dessutom inte heller som en utopi, så jag har förståelse för att handduken kastades in så sent.

Det hela är en tragedi, nostalgiskt och för bygden. Jag bevistade festivalen sex (eller sju, minns fan inte säkert) år i rad för ett antal år sedan, och älskade varje sekund. Initialt var musiken det viktigaste – absolut det som fick mig att börja åka på Hultsfred – men efter hand blev campinglivet en minst lika viktig faktor. Det var befriande att under en vecka – de sista åren kom vi flera dagar innan festivalen började – leva fullständigt primitivt. Och då menar jag verkligen fullständigt primitivt. Den som inte live upplevt festivallivet på exempelvis den delen av Hultsfredsfestivalens campingområde som ligger närmast sjön Hulingen, tror jag faktiskt inte kan föreställa sig graden av primitivitet.

Man bara hängde, och drack säkert skadliga mängder alkohol. Mitt i ett hav av tält, människor, sopor och lera. Jag har aldrig ens kommit i närheten av att befinna mig på en plats med så hög andel kufar och original.

Och det var otroligt lugnt. Hultsfred har ju genom åren fått en hel del uppmärksamhet för kravaller, för bråk, för narkotika och andra våldsbrott. Visst såg jag något under mina år på festivalen, men i stort sett ändå ingenting. Väger man in situationen, berusningsgraden och antalet människor på den lilla ytan, så måste Hultsfredsfestivalen ha varit en av planetens fredligaste platser.

Jag blev inte vittne till en enda incident som jag skulle kalla någon form av våldsbrott. Jag såg bråk, men de nådde aldrig den graden. Mitt första år på festivalen blev det kravaller kring en bro – en del som senare år kom att inkorporeras i festivalområdet – men trots att vi hade vårt tält bara 50-talet meter därifrån, så märkte jag ingenting under natten.

En gång under mina år på festivalen kom jag “i kontakt” med narkotika. Det var några killar från Malmö som bodde i närheten av oss, som hade hasch. Annars såg jag inte tillstymmelse till narkotika under alla mina år på festivalen.

Men nu är det över. Tragiskt. Jag hade inte givit upp taken på en comeback i framtiden, särskilt som man ju nu flyttat festivalen till början av juli. Men att det efter gårdagens besked ska gå att väcka liv i festivalen, det ser jag som uteslutet. Åtminstone på överskådlig tid. Det fungerar inte att ställa in en festival med omkring en veckas varsel, äventyra biljettköparnas pengar, och sedan köra ett nytt försök nästa eller något annat år. Vem kommer att våga köpa biljett? Vem kommer att våga skriva på för festivalen? Vem kommer att våga investera i eller kring festivalen? Nej, det går inte. Det är över. Spiken i kistan.

Och nu får vi se vilken betydelse festivalen har haft. För människor, för kommunen, för bygden. Under årens gång har det med jämna mellanrum klagats rätt friskt över främst Hultsfreds kommuns direkta eller indirekta ekonomiska åtaganden i festivalen. Det är ungefär samma sorts människor som är upprörda över byggandet av Kalmar FF:s nya arena, Guldfågeln Arena. De förmår inte att lyfta blicken från själva företeelsen. Kalmar kommun ska förstås inte vara en aktör vid byggandet av en arena, för att de vill vara snälla mot Kalmar FF, lika lite som Hultsfreds kommun ska stödja en musikfestival för att de vill vara snälla. Det handlar om att utveckla bygden, och det handlar om evenemang/etableringar som inte skulle kunna ske utan åtminstone perifert kommunalt stöd.

I fallet Hultsfred har naturligtvis festivalens betydelse varit enorm. Hur många skulle över huvud taget känns till Hulktsfred om det inte vore för just festivalen? Hultsfred är landets 160:e största kommun invånarmässigt. Kommunen ligger i obygden, ganska långt från närmaste större stad, befinner sig i en av landets största kommunikationsskuggor, och saknar helt kust. Det är inte lätt att hitta orsaker att besöka Hultsfred, eller ännu svårare, att hitta orsaker att flytta dit.

… Hultsfred placerar sig mätt efter andelen av befolkningen som är i åldern 0-17 år, på blott 256:e plats bland våra kommuner.

… Hultsfred har högst ohälsotal i Kalmar län.

… 2008 placerade sig Hultsfred på plats 280 av 290 i rankingen över var det är bäst att bo.

… De rankingar av kommuners skolor som jag hittar placerar också Hultsfred lågt. Alla lägger inte ut hela sin ranking, men Föräldraalliansen placerade 2007 Hultsfred som nummer 284!

… Inte heller har de något hejdundrande företagsklimat. Plats 243 år 2007.

Och nu dör alltså Hultsfredsfestivalen. Frågan är vad det på sikt kommer att betyda för annat som växt fram som ringar på vattnet kring festivalen, med utbildningar, skolor och så vidare. Det känns inte som att Hultsfreds framtid är särskilt ljus.

Men varför gick det då som det gick? Det är det förstås oerhört svårt att säga något säkert om. Mycket påverkar. Hultsfred var tidiga och nydanande när de dök upp. Då fanns det inte mycket till konkurrens på festivalområdet. I dag är floran av mer eller mindre obskyra festivaler oändlig.

En annan sak som jag tror påverkat Hultsfred negativt, är det jag upplever som människors förändrade bekvämlighetstänkande. Det är ungefär samma utveckling som driver på utvecklingen med nya och moderna fotbollsarenor. Människor i dag kräver komfort. Åtminstone måste det finnas möjlighet att kräva komfort, och det måste finnas möjlighet att vara bekväm. Där är min känsla att Hultsfred hamnade lite på efterkälken.

… Bekvämlighetsproblematiken har nog även inneburit att Hultsfred fått en geografisk minuspost, och en sådan är det ju inte lätt att göra något åt. Skulle vara kommunikationerna som kunnat förbättras, men där lever vi ju i ett totalmörker.

Inre stridigheter inom Rockparty genom åren, har också bidragit. Det skiter ju festivalbesökarna i, men det har känts som att utvecklingsarbetet har hämmats.

Men jag tror ändå att det skulle ha kunnat fungera fortfarande i dag, trots ovanstående punkter. Det som jag bedömer sänkte festivalen var i stället andra punkter.

Man har försökt göra för mycket en festival för arrangörerna, än en festival för besökarna. Artistbokningarna har säkert varit spännande och framsynta, men de har på senare år varit tunna vad gäller namn som drar en stor och säker publik. Pop- och rockartister med främst en ung supporterskara, är inte mycket att luta sig mot när det kommer till livespelningar. Särskilt inte festivalspelningar.

Som lite av hårdrockare vurmar jag förstås för den tyngre rocken. Den tillgodosåg Hultsfred länge hyggligt, men på senare år har man nästan helt lämnat det fältet åt Sweden Rock, som gjort en rakt omvänd utveckling jämfört med Hultsfred. Sweden Rock var för inte så många år sedan riktigt illa ute, men är i dag en betongstark institution. I rådande situation vore det nog svårt för Hultsfred att ta den fighten, men misstaget var att släppa hårdrockspubliken vind för våg.

Hultsfreds försök att vara en bred festival för alla smaker må ha varit tilltalande, men frågan är hur klokt det har varit. Arvika har en egen nisch i synthen/svartrocken, eller vad man ska kalla det. Sweden Rock har en nisch i gammal hederlig hårdrock. Hultsfred har på det sättet saknat prägel. Det tror jag har varit ett misstag.

… Ska man säga att Hultsfred ändå haft en prägel, så var det i så fall popens och mjukrockens prägel, och den publiken är inte någon som vallfärdar för att gå på festival eller konsert.

Det är lätt att vara efterklok, men det får nog också sägas ha varit ett misstag att inte bygga upp en buffert. I fjol gick ju festivalen med stora förluster, och om jag miss rätt förklarade då någon ansvarig att man inte har några pengar på banken, utan att man har använt tidigare överskott till att göra det man vill med festivalen. Något naivt, kan tyckas.

Hultsfred lämnar ett hål efter sig. Så mycket fantastiskt som man fått uppleva där:

… Black Sabbath
… DiLeva (kanske den grymmaste konsert jag sett)
… Min första bekantskap med korven sremska (fortfarande i dag har jag inte hittat SÅ god sremska som den på Hultsfred)
… Bli attackerad av fakebajsmän
… Falukorvsmannen
… Bada i Hulingen som snabbt blev ophyggligt ofräsch under festivalen
… Kallduschar
… Bunkra kundvagnsvis med läsk till ohyggligt fantasilösa groggar
… Blanda 96 %-ig dansk finsprit till omkring 40 %-ig sprit för att ta med på festivalen (två liter blev fem)
… Vildsvinskebab
… Bajamajor (otroligt äckliga sådana)
… Vakter som inte uppskattade att vi tagit med en yxa in på campingen – vi behövde den ju för att sätta upp vårt militärtält

Och mycket, mycket mer.

Relaterat: Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Barometern, Östran, Östran, Östran, Östran, Östran, VT, Vimmerby Tidning, SR, SR, SR, SR, SvT, SvT, SvT, SvT, SvT, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, GP, GP, GP, GP, Sydsvenskan.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: musik, nöje, festival, musikfestival, hultsfred, hultsfredsfestivalen, ekonomi, personligt, nostalgi, minnen

Svenska bloggar om: musik, nöje, festival, musikfestival, hultsfred, hultsfredsfestivalen, ekonomi, personligt, nostalgi, minnen