Det har varit en del skolfokus i Almedalen i dag. Dels var det Folkpartiets dag där, och de “äger” ju skolfrågorna. Särskilt i regeringen, men till stor del även i svensk politik. Och dels presenterade de rödgröna något av ett försök till samsyn på skolområdet, om än med vissa luckor.

I korta drag går de rödgrönas överenskommelse ut på följande:

… Betyg från sjuan.

… Skriftliga omdömen från årskurs ett – inte betygsliknande.

… 6 000 nya lärartjänster för att gå från 8,2 till 9 lärare per 100 elever, i syfte att kunna minska klasstorlekarna.

… Möjligheter för kommunala skolor att slopa timplanen.

… Bedöms kosta 3-4 miljarder, vilket de rödgröna menar ryms i de tolv välfärdsmiljarder som de tidigare utlovat.

… En utvärdering och analys av de stora skolreformernas effekter. Där verkar kommunaliseringen ingå som en beståndsdel.

Däremot råder fortfarande rödgrön oenighet kring huvudmannaskapet och vinstfrågan.

Major Björklunds reaktion blev som vanligt att skrika om betygen, som han menar måste komma i mellanstadiet. Tydligen är det dramatisk skillnad mellan att ge betyg med start i sexan, och att inleda med det i sjuan. Björklund sade bland annat:

“– Vi behöver betyg redan från mellanstadiet. Betyg ger information till föräldrar och för eleverna betyder det att skolan blir lite mer på allvar.”

Samma svar på allt som rör skolan. Betygen är Björklunds lösning på allt. Betygen får skolan att bli mer på allvar för eleverna, upprepar han så fort han får chansen, och mer därtill.

Jag tycker inte säkert bra om varken alliansens eller de rödgrönas skolpolitik. Jag tänkte börja med att kommentera punkt för punkt i den rödgröna överenskommelsen…

Betyg från sjuan

Tjaa, ingen stor fråga i min värld. Alliansens betyg från sexan ser jag också som en ickefråga. Jag älskar inte betygen – i en drömvärld skulle jag t.o.m. gärna se dem avskaffade, men det är inte realistiskt – men jag hatar dem inte heller. Jag går inte omkring och, som de rödgröna delvis verkar göra, ser betygen som skadliga. Det skulle inte ens vara skadligt med betyg ännu tidigare. Men det skulle inte heller ge något positivt.

Björklund talar om vikten av betyg utifrån att göra skolan viktig och allvarlig för eleverna. Jag tror extremt lite på det sambandet, och det bygger jag främst på mina erfarenheter som lärare. Jag har under mina tio år i yrket sett extremt få elever, för vilka betygen har varit den stora drivkraften, eller ens en påtaglig sådan. De ungdomar som har drivkraften kommer att plugga och leverera alldeles oavsett om de får betyg eller inte, och alldeles oavsett när de börjar få sådana. Ett tydligt exempel på det, som jag ser det, är att det är ungefär samma elever som har drivkraften till sina studier, som det är som har drivkraften till annat, såsom kör, elevråd, revy, och så vidare. Detta trots att det sistnämnda har mycket liten, ja närmast obefintlig, koppling till betygsättningen.

Jag kan också i sammanhang som dessa finna det intressant att tänka tillbaka på min egen uppväxt, utan att för det mena att jag skulle kunna fungera som något slags normexempel. Jag trivdes utmärkt i skolan genom hela min skolgång, men jag hade mycket svag studiedisciplin. Särskilt till läxläsning eller hemstudier inför prov eller liknande.

I skolan jobbade jag verkligen inte ihjäl mig. Jag hankade mig fram på någon slags grundkapacitet, och på att lyssna. En fördel var nog också att jag var intresserad av nyheter och samhällsfrågor. Inte så att jag engagerade mig, inte så att jag läste en massa facklitteratur, inte så att jag egentligen ens brann igång när det jobbades med sådant i skolan. Men jag slukade mycket nyheter, i tidningar och tv.

Jag gick ut högstadiet med högst mediokra betyg, för att inte säga direkt svaga (2,8). För mig hade alltså inte betygen fungerat som någon drivkraft, trots att det “på min tid” rådde en mycket starkare koppling mellan grundskolebetygen och intagningen till gymnasiet, jämfört med hur det ser ut i dag. När jag gick ut högstadiet krävdes det hyggliga betyg för att komma in på de stora teoretiska linjerna. I dag kommer du många gånger in på motsvarande program så länge du har betyg som gör dig behörig (läs: du har godkänt i matte, svenska och engelska, de behörighetsgrundande ämnena).

Jag kan inte för mitt liv se hur fler, tidigare eller på annat sätt annorlunda betyg skulle ha motiverat mig bättre i skolan under min grundskoletid. Min analys är i stället att det finns en inte oansenlig andel av våra ungdomar, som helt enkelt ännu inte “är där” under grundskolan. Jag har sett massor med exempel, som lärare och från min uppväxt, på personer som haft det svårt i grundskolan, men som sedan ändå vaknat till, senare. Min bedömning är att det är mycket få av dessa som det går att med reformer av skolan väcka till liv tidigare. Man ska därför inte låta bli att försöka, men man ska inte forma system utifrån tron att de ska ha den effekten.

Själv vaknade jag till åtminstone någorlunda under gymnasiet. Inte så att jag fick en lidnersk knäpp, men jag fixade åtminstone klart bättre betyg, vilket visserligen delvis berodde på att tvåårig social linje, som jag till slut gick – efter att ha kommit in som reserv, först gick jag tre dagar på handel och kontor – knappast var särskilt krävande. Därefter kompletterade jag med ytterligare två gymnasieår – ett där jag i princip läste in samhällsvetenskaplig linje och ett där jag läste in naturvetenskaplig linje – så en reflektion är att det för mig har varit avgörande att det har funnits fler, senare, vägar än standardvägarna. Nu var det ju inte riktigt vuxenutbildning jag kompletterade med, men jag ser det som helt förskräckligt att regeringen drar ner så mycket på den. DET slår ut folk, på riktigt. Låser in folk i fållor som de inte kan komma ur.

Skriftliga omdömen från årskurs ett

Det första som slår mig är att detta känns som en stor förändring av den rödgröna synen. Det är väldigt tydligt att Folkpartiet och Björklund har extremt starkt inflytande över hela den skolpolitiska agendan. De rödgröna har nu uppenbarligen känt sig tvingade att ta ett steg som detta, till en ställning som gör att jag tycker att skillnaderna mellan den folkpartistiska och den rödgröna synen på betyg, i stora delar har suddats ut.

De skriftliga omdömena ska visserligen inte få vara betygsliknande, och de ska vara framåtsyftande, enligt de rödgröna, men frågan är ändå vilket som för elever och föräldrar upplevs som mest bedömande, betyg eller skriftliga omdömen. Jag är inte så säker. Skriftliga omdömen har dessutom svagheten att de mycket lätt blir godtyckliga och i avsaknad av likvärdighet – svensk skola behöver tvärtom mycket MER likvärdighet – och att de är oroväckande resursineffektiva. Verkningsgraden för de skriftliga omdömena motsvarar enligt mig inte i tillräcklig grad det arbete som de kräver.

Men samma sak här som med betygen, jag tror inte att de skriftliga omdömena är skadliga. Men är det den rimligaste, mest effektiva lösningen? Jag tror att skillnaden mellan mängden och kvaliteten återkoppling som elever och föräldrar får av, å ena sidan skriftliga omdömen, och å andra sidan sådant som utvecklingssamtal och annan spontan kontakt/kommunikation, är mycket liten.

6 000 fler lärartjänster för att minska klasserna och öka lärartätheten

Det är förstås något positivt, på en rad sätt. Klasserna är ofta alldeles för stora i dag. Det skapar särskilt med tanke på att vi i dagens skola har en annan syn på inlärning än tidigare, och att vi i dag strävar efter en mycket större individanpassning. Men säg att vi lyckades minska klasserna med ett par elever i snitt. Eller ens fem elever i snitt. Skulle det dramatiskt förbättra och förenkla? Jag är inte så säker.

Jag tror egentligen mer på att ha ganska stora klasser, i botten, men att det ändå sällan bedrivs undervisning i den formen. Det som på allvar skulle förbättra situationen, är sådant som lokalernas beskaffenhet och tillgänglighet, sådant som tillgången till speciallärare, sådant som tillgången till elevassistenter, sådant som tillgången till och kvaliteten på it-utrustning och annan teknik.

Med bättre och större lokaler (främst i form av fler grupprum) skulle flexibiliteten och möjligheterna öka drastiskt, men verkligheten är i stället att svenska skolor oftast är för trångbodda, och inte alls byggda för dagens skola. 6 000 fler lärartjänster skulle kunna vara väldigt bra, om de användes vettigt: till att öka tillgången till speciallärare, till att öka lärarnas tid till för- och efterarbete. Men att öka antalet lärare med 6 000 för att rakt av minska klasstorlekarna, utan att öka tillgången till specialpedagogik och utan att i större grad säkerställa att lärarna har tid till för- och efterarbete, till planering av undervisningen, skulle ge mycket små effekter.

Möjligheter till slopad timplan

Det finns en hel del potentiellt bra saker med en sådan ordning, men det finns också påtagliga faror, svagheter. Dagens skola är i behov av större flexibilitet, det håller jag med om. Och alla behöver inte lika mycket av samma saker, det håller jag också med om.

Men en slopad timplan skulle riskera att ytterligare minska likvärdigheten i svensk skola, att försätta somliga ämnen i en trång sits, att medföra att det förs in ännu fler, nya grejer i skoldagen (det är redan lite av en epidemi att skapa nya grejer/ämnen som ska in i skolan, när vi egentligen har ett stort behov av att sålla och skära, peka ut vad det ska fokuseras på), att tid/resurser vigs åt sådant som är “roligt” snarare än åt sådant som är “viktigt” (även om roligt och viktigt förstås kan och bör gå hand i hand), och att det blir ännu otydligare vad som är undervisning, att planering och undervisning i ännu högre grad flyter samman.

Det talas om en kunskapsskola, men ibland undrar jag hur den kunskapen ska förmedlas när det aldrig prioriteras att ge tid till förberedelser.

Utvärdering och analys av de stora skolreformerna

Det är extremt mycket snömos över den där delen. Vad det innebär är milt uttryckt höljt i dunkel, men bara att föra upp kommunaliseringen på agendan är positivt. Nu är ju visserligen Folkpartiet tydliga förespråkare av att återförstatliga skolan – mycket tydligare än jag tror att något av de rödgröna partierna är – men Folkpartiet har ju inte sina allianspartners med på det tåget. De rödgröna har ju nu åtminstone kommit överens om att utreda saken, och det är ett mycket positivt steg.

Utöver ovanstående reflektioner så saknar jag följande, som jag ser som det viktiga att satsa på och att diskutera, när det gäller skolpolitiken

… Kompetensutvecklingen. Det satsas i svensk skola otroligt lite på kompetensutveckling. Jämför man med hur synen generellt är i andra delar av samhället, inom exempelvis privat företagande, så är skillnaden monumental. Det finns alldeles för lite pengar till fortbildning, och nästan allt satsas på gemensam sådan, i stället för på riktad fortbildning utifrån individens behov och intresse. Med tanke på att vi lärare ju faktiskt ska förmedla information och kunskap till eleverna – något som politikerna säger är viktigt – och att sådant knappast är beständigt – dels tillkommer det ju information och kunskap, och dels behöver du fräscha upp dina kunskaper – så är den rådande situationen både obegriplig och skrämmande.

… Yrkesstatusen. Lönen är inte allt, men om man ska kunna rekrytera rätt människor till skolan, så måste utbildning betala sig. Det är dessutom rimligt att förvänta sig att andra yrken eller samhällssektorer kommer att springa ifrån ytterligare. Det behövs dels en kraftig satsning på att kortsiktigt hämta igen statustappet, och det behövs dels en kraftig satsning på att långsiktigt kunna hålla jämna steg attraktionsmässigt.I botten handlar detta om att erbjuda arbetsvillkor, om att erbjuda inflytande, om att erbjuda utvecklingsmöjligheter, om att erbjuda lön, som upplevs som konkurrenskraftigt och attraktivt. Utan det kommer vi aldrig någonsin att kunna lösa svensk skolas problem. Det kostar, massor, men det är en ödesfråga.

… Lokalfrågan. Svensk skola måste verka i lokaler som är ändamålsenliga och tillräckligt stora. Det är nästan lika avgörande som punkten ovan. Utan vettiga lokaler är det mycket svårt att göra något åt svensk skolas problem.

… Teknik och IT – tillgången. Om svensk skola ska förbereda ungdomarna för att leva i dagens samhälle, för att verka på dagens arbetsmarknad, och för att kunna utvecklas i vidare, så måste skolan använda den utrustning som används i “verkligheten”. Datorer måste ses som lika självklara som kollegieblock, penna och sudd. Alla klassrum måste vara utrustade med modern teknik. Alla skolor måste ha heltäckande trådlös höghastighetsuppkoppling. Och utrustningen måste uppgraderas efter hand som utvecklingen går framåt.

… Teknik och IT – kompetensen. Dels lärarnas, personalens kompetens, dels elevernas. Alla såg det tidigare som självklart att en lärare kunde hantera en tv, en videobandspelare, en diaprojektor, ljudbandspelare, kassettbandspelare och till och med en filmprojektor. Och så vidare. Det måste vara lika självklart att lärare i dag kan hantera en dator och dess programvara, är bekant med internet och det som följer av det, kan med en digital skrivtavla och en projektor, kan hantera en DVD-spelare, och så vidare. Och det måste vara självklart att den kompetensen säkerställs i lärarutbildningen, och att den sedan inom ramen för lärarens fortbildning hålls levande. Jag ogillar egentligen starkt allt tal om att hitta på nya skolämnen eller lägga nya saker på skolans axlar, men kan ändå inte låta bli att tycka att teknik/it/internet/datorer – man kanske skulle kunna kalla det för “Vårt digitala liv”, borde ges mycket större utrymme i dagens skola, ja kanske vara ett eget ämne.

… Studiebesök, resor och utbyten. Svensk skola ska vara kostnadsfri. Punkt. Det är en självklarhet. Tidigare har vi förvisso sagt att skolan är kostnadsfri, men sedan ändå i praktiken tagit ut avgifter. Numera gör vi lyckligtvis inte det. Det har blivit uppenbart att det inte är förenligt med skollagen. Gott så, men en negativ bieffekt har blivit att det i dagens skola genomförs dramatiskt färre studiebesök och resor, utbyten och så vidare. Det finns helt enkelt inte pengar till det. Här måste något göras.  Svenska skolelever måste ges möjlighet att se “verkligheten”, att träffa människor i olika sammanhang.

… Planeringstid. Undervisning kräver planering. Det heter ibland att dagens undervisning och pedagogik innebär att lärare inte behöver planera lika mycket som tidigare. Det är struntprat. Det som måhända kan sägas ha inneburit ett minskat sådant behov, hämtas med lätthet in i den ökande individualiseringen. Dessutom förespråkas det arbeta ämnesövergripande, att samarbeta. Det kräver också planering. Samtidigt förs det hela tiden in ytterligare uppgifter i svenska lärares scheman och arbeten. Även om den direkta undervisningstiden kanske inte ökat mer än marginellt – hittills! – så planeringstiden i relation till undervisningstiden, tappat mark kraftigt. Ska vi kunna erbjuda kvalitet, kunna leverera en kunskapsskola, så måste detta åtgärdas.

… Dokumentationen. En del i problematiken i punkten ovan, är havet av dokumentation. Det är skriftliga omdömen, det är individuella utvecklingsplaner, det är den vanliga betygsättningen, det dokumentation av incidenter, det är pedagogiska rapporter/bedömningar av olika slag, och så vidare. Mycket är vettigt och har stärkt kvaliteten i svensk skola samt ökat föräldrars och elevers insyn och insikt, men någon måste göra en bedömning av verkningsgraden. Tidigare har Jan Björklund talat om att skrota IUP:erna. Om han står fast vid det fortfarande i dag vet jag inte, men det skulle kunna vara ett steg i rätt riktning. Det går inte att göra ALLT, det måste också ske ett sållande. Så länge inte svensk skolas resurser är oändliga, så länge vi inte lyckats utöka dygnet med fler timmar, så måste det göras avvägningar.

Som jag inledde bloggningen så är min uppfattning att tyvärr inget av våra bägge regeringsalternativ erbjuder oss en bra skolpolitik. Den uppfattningen har dessutom stärkts i dag.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen,  SvT.

Intressant, Twingly, Knuff.

Technorati Tags: almedalen, gotland, visby, val 2010, valet, valet 2010, riksdagen, riksdagsvalet, politik, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, sossarna, mp, folkpartiet, rödgröna, alliansen, regeringen, jan björklund, björklund, skolminister, betyg, skriftliga omdömen, omdömen, timplanpengar, resurser, ekonomi, kommunaliseringen, kompetens, kompetensutveckling, fortbildning, kunskap, lön, yrkesstatus, attraktionskraft, teknik, it, datorer, internet, kommunikation, lärare, lärarutbildning, vårt digitala liv, studiebesök, resor, utbyte, planering, planeringstid, tid, undervisning, undervisningstid

Svenska bloggar om: almedalen, gotland, visby, val 2010, valet, valet 2010, riksdagen, riksdagsvalet, politik, inrikespolitik, skolan, skolpolitik, vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, sossarna, mp, folkpartiet, rödgröna, alliansen, regeringen, jan björklund, björklund, skolminister, betyg, skriftliga omdömen, omdömen, timplanpengar, resurser, ekonomi, kommunaliseringen, kompetens, kompetensutveckling, fortbildning, kunskap, lön, yrkesstatus, attraktionskraft, teknik, it, datorer, internet, kommunikation, lärare, lärarutbildning, vårt digitala liv, studiebesök, resor, utbyte, planering, planeringstid, tid, undervisning, undervisningstid