Det finns en del kring vansinnet i Rödeby som man först måste slå fast;

… Att vi nu är i händerna på mediernas beskrivningar, som verkligen inte måste ge oss en korrekt bild av händelserna eller upprinnelsen till katastrofen. Önskan att polarisera är alltid stor hos våra medier.

… Att det här rör sådant som kanske är det svåraste våra myndigheter har att hantera.

Givet att rapporteringen är hyggligt nyanserad och korrekt, så har följande skett;

… Ett gäng ungdomar i Blekinge har mer eller mindre terroriserat sin omgivning, och då särskilt den nu aktuella familjen, vars lätt förståndshandikappade son verkar hamnat i skottgluggen.

… Polisen har fått in en radda anmälningar , under en lång tid (uppemot ett par år, verkar det som).

… Problemen med mopedgänget har varit så stort att ett äldreboende t.o.m. har tvingats sätta in väktare.

… Polisen skyller på socialen. Socialen skyller på polisen.

… Mopedgänget trakasserade i helgen familjen, som då sökte hjälp av polisen, utan resultat.

… Senare kom mopedisterna tillbaka. Nu beväpnade.

… Där har något hänt, som fått den 50-årige fadern att skjuta två av ungdomarna med ett hagelgevär. En av dem avled, och en av dem skadades svårt.

I vilken grad det skett som en konsekvens av känslan av att vara under hot, av en faktisk hotfull situation, av provokationer, av misstag, eller som en överlagd handling, går för oss vanliga utomstående inte att svara på. Inte på ett bra sätt, åtminstone.

… Dock ska det väldigt mycket till för att jag ska acceptera brottsrubriceringen mord. För att den ska kunna vara aktuell måste det till att rapporteringen hittills har varit grovt felaktig, och grovt inkomplett.

… Allt tyder på att det funnits ett uppenbart hot. Ett akut hot. Om det sedan räcker för att slå fast att det rått en nödvärnssituation, det återstår att se, men ska jag i dag göra placera mig på skalan nödvärn – vållande till annans död – dråp – mord, så hamnar jag någonstans mellan nödvärn och vållande till annans död.

Den som läser här hyggligt frekvent vet att jag inte är mycket för straff eller hårda tag. Det innebär bl.a. att jag inte heller tror på några monsterstraff för de ungdomar som trakasserat familjen och andra, MEN vi måste klart och tydligt markera att vi här (som det verkar) talar om straffmyndiga ungdomar som helt klart måste ta ansvar för sina handlingar. Det betyder inte att de förtjänade att bli skjutna, men ens handlingar får konsekvenser, och förbi en viss punkt kan ens handlingar driva fram katastrofer.

… Den 50-årige fadern måste ta konsekvenserna av sitt handlande, men att kalla det en överlagd handling skulle göra det mycket svårt att se vilka situationer som inte är det.

Aftonbladet refererar i dag till ett annat fall, där det stannade vid tre års fängelse och rubriceringen vållande till annans död. Jag tycker inte att det är en klockren jämförelse, men den fyller ändå sin funktion eftersom man kan sätta det nu aktuella fallet i relation till beskrivningen av det tidigare fallet. Jag citerar ur Aftonbladet:

“En 36-årig småbarnspappa tröttnade på ständiga inbrott och vaktade sitt hus med ett gevär i handen. När tjuvarna kom sköt han en av dem till döds. Händelsen inträffade i Stora Uppåkra, mellan Malmö och Lund, i januari 2000. Den 36-årige mannen höll på att renovera ett hus, och det var i det hus inbrottstjuvar brutit sig in två nätter i rad. Den tredje natten bestämde sig mannen för att sova över. Med sig tog han sitt gevär. Tidigt på morgonen kom tjuvarna i trädgården. Mannen avfyrade ett skott som träffade en av männen, en 39-årig man, sedan tidigare känd av polisen för stöld- och narkotikabrott. Den 36-årige tvåbarnspappan ringde sedan polisen och berättade att han skjutit en man som gjort intrång i hans trädgård. 36-åringen dömdes senare till tre års fängelse för grovt vållande till annans död.”

Det är faktiskt rätt spännande. Återigen måste vi ha i åtanke att beskrivningen kan visa sig bristfällig, men som Aftonbladet beskriver det äldre fallet så handlade ju det fallet över huvud taget inte om något hot, och inte heller om några trakasserier. Det fanns egentligen ingen konfrontation. För mig framstår det äldre fallet som en klart överlagd handling, där jag personligen minst skulle tala om ett dråp. Kanske ett mord. Om DET fallet, givet att Aftonbladet får med det väsentliga på ett korrekt sätt, ska klassas som vållande till annans död, med påföljden tre års fängelse, så måste den nu aktuelle fadern mer eller mindre helt klara sig undan straff. Om det refererade fallet kan sägas vara prejudicerande så måste det på sin höjd bli tal om vållande till annans död, med ett mycket lindrigt straff.

Men, det här har hittills handlat om i någon mån ganska oviktiga saker. Katastrofen blir varken större eller mindre alldeles oavsett hur vi som individer eller samhället väljer att se på skuldfrågan. Det viktiga måste bli att det inte ska nå den punkt som det nu nådde i Rödeby i helgen.

Samhällets olika instanser och myndigheter har som det verkar haft mycket god kunskap om trakasserierna, om ungdomarna och om den drabbade familjens situation. Det är lätt att säga att inget hänt. Det har det alldeles säkert gjort. Jag tar för givet att såväl polisen som de sociala myndigheterna och skolan har gjort massor.

… Men, det räcker tyvärr inte alltid.

Folkhälsominister Maria Larsson (kd) har talat i termer om att göra det lättare att sätta in insatser även i lägen då familjerna motsätter sig detta. Det är jag MYCKET positiv till, men samtidigt är frågan vad en sådan lagändring skulle få för praktisk effekt.

En sådan lagändring skulle ju uppenbart öka trycket och ansvaret på kommunernas socialförvaltningar.

… OCH kostnaderna.

Där börjar problemen. Jag håller med Maria Larsson om att det finns ett problem med att gränsen för när det går att sätta in tvångsåtgärder, ibland inte går att nå trots att det skulle behövas, eftersom det av olika skäl inte fungerar med frivilligheten. Dessutom är det som jag upplever det ett problem att socialtjänsten inte gör något som den verkligen inte anser att den är tvungen att göra, främst av ekonomiska skäl. Det kan som sagt finnas problem med bristande möjligheter att få acceptans för frivilliga åtgärder, men även då de inblandade är med på frivilligheten så brister det många gånger, eftersom socialtjänsten inte har pengar till de riktigt skarpa insatserna (vilka det sedan dessutom inte finns tillgång till i tillräcklig omfattning).

… För att det exempelvis ska bli aktuellt med en placering av en ungdom i någon form, så är min bild att det krävs att LVU är tillämplig. Och därmed sker det inte något tillräckligt skarpt i väldigt många fall. Vi ska naturligtvis vara synnerligen restriktiva med att bryta upp ungdomar, med att splittra familjer, men jag har känslan att det finns många ungdomar ute i vårt samhälle, som skulle må bra av att få sin vardag bruten, geografiskt och socialt. Utifrån det lilla man kan överblicka kring fallet i Rödeby så känns det uppenbart att de ungdomarna skulle ha behövt få sin vardag splittrad. De borde, frivilligt eller under tvång, ha flyttats bort från sin nuvarande omgivning.

Ifall polis och socialtjänst nere i Blekinge har gjort formellt fel i det här fallet, det vet inte jag. Sannolikt har de inte gjort fel (baserat på att jag ändå, trots att jag är kritisk till en hel del inom polis och socialtjänst, lever i tron att man oftast gör rätt). Men det finns ändå skäl att utifrån detta resonera kring…

… Sådant som relationen och ansvaret mellan socialtjänst, polis och skola. Rollerna måste tydliggöras. Likt det i äldrevården är ett problem att människor bollas mellan kommunen och landstinget, är det ett problem att polis, socialtjänst och skola tenderar att önska flytta över ansvaret på någon annan än en själv. Dels är det i sig ett stort problem, men dessutom öppnar det för en risk att människor faller mellan stolarna.

… Problematiken med att socialtjänsten slits mellan å ena sidan politiker och förvaltningsledning, och å andra sidan människor och lagstiftning. Är våra socialtjänstbudgetar generellt i balans med behoven av åtgärder/insatser? Knappast! Den socialsekreterare som kommer fram till att en placering/insats är nödvändig – inte sällan extremt kostsamma sådana – tror jag har det väldigt svårt. Först ska det förankras hos förvaltningsledningen, som är politikernas förlängda arm, och sedan ska det förankras hos politikerna, som knappast är särskilt sugna på att använda kommunens medel till narkotikavård, ungdomsplaceringar eller liknande. Jag är övertygad om att många socialsekreterare har ett yrkesmässigt och moraliskt litet helvete, och jag är övertygad om att man ibland chansar, bestämmer sig för att hoppas att saker och ting ordnar sig utan att ta till kostsamma åtgärder.

… Tillgången på lämpliga placeringsmöjligheter. Som jag uppfattar det är platstillgången i dag kraftigt underdimensionerad, och ofta saknas det vettiga alternativ inom rimligt avstånd. Dessutom är branschen svåröverblickad, med en massa privata lösningar, som dessutom kan vila på religiös eller ideologisk grund på ett sätt som inte känns som att det säkerställer att man erbjuder den mest effektiva verksamheten. Man kan nog också utgå från att det ryms lycksökare i branschen. Det är ett virrvarr av lösningar, behandlingsmetoder, pedagogiker o.s.v. Någon borde styra upp hur den här sortens verksamhet ska bedrivas.

I det aktuella fallet i Rödeby vore det lätt att kräva att polisen i motsvarande lägen alltid omedelbart ska kunna skicka en patrull, men vi talar faktiskt om glesbygd, och vardagen i konungariket Sverige är faktiskt inte särskilt dramatisk. Om vi ska ha en polisorganisation som har kapaciteten att alltid kunna skicka en patrull till en plats som Rödeby, även i lägen som inte uppenbart är akuta, så skulle vi behöva så många poliser att statsbudgeten skulle explodera. I olika sammanhang framstår det tydligt att människor prioriterar polistätheten oerhört högt, men frågan är om de verkligen vore beredda att ta konsekvenserna av sina krav. Jag tvivlar starkt på det. En sådan volym på vår polis skulle innebära att astronomiska mängder poliser vanligen sitter mer eller mindre sysslolösa.

… Jag säger att det är orimligt. Vi kan inte ha så många poliser. Dels för att vi inte skulle ha råd med det, dels för att det inte vore motiverat.

I fallet i Rödeby skulle man också kunna börja skrika om att socialtjänsten borde ha tagit till tvångsinsatser. Som saker och ting beskrivs i media skulle jag själv vilja att så skett – det känns klart motiverat – men det betyder inte att det funnits formella möjligheter till det. LVU sätter ribban högt. Det är mycket möjligt att man faktiskt inte har haft rätt att ta till tvångsåtgärder

… Eller så har tjänstemännen slitits mellan att göra rätt och att rädda kommunens budget. Och att inte helt skära sig med politiker och chefer.

Så, självklart vore en lagändring i den riktning som Maria Larsson talar om väldigt bra. Det vore det mest effektiva sättet att styra upp sådant som detta på;

… Ungdomar skulle kunna få en chans till nystart, till att bryta upp från en negativ omgivning.

… Polisen skulle inte behöva hantera frågor som dessa i samma utsträckning.

… Skolans resurser skulle kunna fokuseras rätt, användas mer effektivt.

Den nu rådande ordningen löser inte problemen, men frågan är hur Maria Larsson har tänkt sig förändringen i praktiken. Om det i större utsträckning ska placeras ungdomar, vårdas ungdomar, omhänmdertas ungdomar, jämfört med i dag, så kommer det att kosta oerhörda summor, och det kommer att krävas mycket fler tillgängliga platser på institutioner eller i familjehem, o.s.v. Var ska de pengarna komma ifrån?

… Ok, här kommer Maria Larsson och hennes gelikar att hävda att en sådan förändring frigör resurser, från polis, från skola och även inom socialtjänsten. Det må så vara, men dels svarar det inte upp mot kostnadsökningen – det är jag övertygad om – och dels gör det sig inte i första taget att omfördela pengar mellan instanser och myndigheter (i så fall skulle vi ju t.ex. inte ha några problem mellan kommuner och landstingen kring äldrevården).

Förändringen behövs, men det kommer att krävas pengar. Pengar som jag vågar utesluta att Maria Larsson och regeringen är intresserade av att plocka fram. Katastrofen i Rödeby pekar på att vi måste lära oss – och vilja – att skjuta resurserna mot ett tidigt mål. Nu kanske man har sparat några kronor på att inte gjort mer (kanske inte, det vet vi som sagt inte – se detta mer som ett generellt resonemang), men i stället kommer man nu att få radikalt större kostnader för sjukvård, psykologinsatser, kriminalvård o.s.v. Det är en katastrof för människorna, men det är också en katastrof för vårt samhälle, och jag är rädd att väldigt lite kommer att bli bättre under överskådlig tid.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, Expressen, DN, DN, DN.

Intressant, Twingly

Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,